Je suis Johan

Det är solklart att Pontus Engblom skulle ha haft straff.

Det är klart att Linus Hallenius borde ha gjort mål och att Albin Ekström egentligen kan slå en femtonmeterspassning i sidled.

Men det är precis lika självklart att det här var en direkt pinsamt svag GIF-insats i superettan.

Man får försöka välja glädjen i sådana här tillfällen, när man just sett sitt lag – som alldeles nyss spelade en fotboll byggd på bollinnehavsfetischism – knappt få låna bollen under långa stunder hemma mot Örgryte.

Efter Linus Hallenius ena jättechans (han borde nog gjort två-tre mål med normal utdelning) så fotade Discovery-kameran upp mot GIF-klacken på östra läktaren. Mathildas ståplats: hem för de allra starkaste och mest utan-på-kläderna-sittande känslorna. Där skrek folk i förtvivlan, där applåderade andra till stöd för GIF-kaptenens ganska taffliga miss, där vevade andra eldigt med sina frusna nävar för att få fart på kvitteringsjakten.

Och där stod min gode vän Johan Martinsson: Sveriges kanske mest profilerade GIF-supporter. Han stod helt still, och till synes lakoniskt blickande ut i den medelpadska septemberkvällen:

Jag tyckte, mitt i all bedrövelse, att det var väldigt roliga bilder.

Jag vet inte vad han tänkte på där och då och jag vet heller inte varför han stod så blick stilla eller varför han utstrålade en sådan stoicism (han är en dålig chattverktygsanvändare på matchdag); jag vet bara att je suis Johan.

För det är klart att den eller någon annan av bollarna hade kunnat gå in, men den där buttra uppsynen och håglösa blicken hade hängt kvar hos mig även om vi fått oss en kvitteringsstraff eller om Albin Ekström bara kunnat slå in en simpel passning på foten.

Jag kände så mycket med Linus Hallenius ikväll: han som så gärna vill få leda den här klubben upp till allsvenskan igen att han hoppsastegade ut sin frustration ända in i nätmaskorna när han inte fick kvittera. Han inledde matchen som om han var tillbaka i P89-miljön (klackfintade, snurrade, flyttade på motståndare, gjorde precis allt rätt första tio), men fick sedan sitt ögonbryn sönderskallat och kom tillbaka till ett lag som använt hans korta frånvaro till att förklara… allt.

Det är klart att när Hallenius försvann ner i omklädningsrummet så tappade Giffarna visst »momentum«, för att prata med vad som tidigare bara var en ganska lökig basketterm som svengelska Plannja-tränare slängde sig med.

Men att de inte hittade det igen? Alls? Att de lät Örgryte – ett lag från nedre halvan med fyra raka utan seger – komma till IP och äga bollen och dominera spelet i en nyckelomgång i superettan?

»Det blev Hawaii av det här«, sa Pontus Engblom efter matchen när han summerade att Giffarna trots allt hade massa chanser, men att även Örgryte radade upp chanser mot en inte sällan yvigt flaxande Andreas Andersson i hemmamålet.

Det blev det. Chanser åt båda håll radades till slut upp. Men det var inte det som var problemet. Inte alls.

Giffarna var förhållandevis bra på just »Hawaii«, men otroligt dåliga på fotbollen som spelades däremellan.

Hemmalaget skapade chanser när erkända kvalitetsspelare som Erik Andersson (som nästan alltid lyckas orsaka en Missing People-skallgång innan han glimtar till med någon smäcker framspelning) eller Linus Hallenius blixtrade till, i lägen där spelet böljade. Det är sådant som nästan måste hända när man har sådan erkänd kvalitet på en superettanplan fylld av halvtidsarbetande figurer från Lindome.

Men i det uppställda spelet var Örgryte helt klart det mycket bättre laget. I det uppställda spelet skapar vi nästan ingenting alls. I första halvlek var det stundtals pinsamt hur länge göteborgarna – som hämtat sina spetsspelare från Lindome GIF – fick rulla runt bollen utan att hemmalaget kunde vinna tillbaka den. Inte ens i andra halvlek, vid underläge 0-1 mot ett Öis som klappat ihop fullkomligt under specifikt andrahalvlekarna, lyckades man inte ta över bollinnehavet och dominera matchbilden.

Öis vann bollinnehavet. Öis vann skotten med 16-6. Hörnorna med 8-1.

Vi var – våra chanser till trots – klart mycket sämre än ett formlöst bortalag som inför matchen låg och skvalpade runt en av de negativa kvalplatserna. Och det med fyrbackslinje.

Alexander Blomqvist var centimetrar ifrån att bjuda på ett friläge efter ungefär en halvminut, när han pressades hårt av en Öis-anfallare som en av bara två mittbackar, men annars tyckte jag under den första tiominutersperioden att det var precis så här jag hade sett framför mig att ett fyrbackslinjeformerat Giffarna skulle se ut. Det var mindre och snävare marginaler i backlinjen, men det tvingade i sin tur upp ett högre tempo och den diamantformerade 4-4-2-formationen gav helt klart fler spelare framåt och gav inledningsvis fler lägen ute på planen att visa att det som skiljer oss från de andra lagen i den här serien är att vi har bättre fotbollsspelare på de flesta positionerna.

Men det är väl helt enkelt så att vi inte är bättre än så här i år. Det här laget är inte bättre. Vi har inget spel. Det finns till synes inga idéer kring hur vi ska dominera matchbilderna. Upp med bollen mot Linus på vinst och förlust hade kunnat ge en eller kanske till och med tre poäng idag, men det kommer inte att ge någon uppflyttning över 30 omgångar.

Henrik Åhnstrand har kastat fjolårets bollrullningsideologi över bord, men har han ens tagit in någon ny karta och kompass in i båten istället?

För vad är det här för taktik? Vad är den spelmässiga tanken? Det syns inte över nittio minuter.

Visst är truppen skadedrabbad och visst gick Robban Lundström ut igen, men de hade i två veckor fått förbereda sig för Örgryte hemma – och det här vad var det här laget lyckades arbeta ihop?

Vi blir utspelade. På hemmaplan. Mot ett bottenlag. I superettan.

Det är svårt att ta in att den här truppen ska behöva bli det. Det är svårt att förstå att detta bara ska fortgå.

Andra får leta positiva delar efter 0-1 hemma mot Örgryte ikväll. Je suis Johan Martinsson.