Inga texter om Giffarnas sent igångtuffade segertåg, trots att ämnet är portalens stora födkrok, och heller inte särskilt många inlägg om någonting annat på väldigt länge, vilket kan ha irriterat en fåhövdad och löst sammansatt skara någonting annat-supportrar. Inte ens någon upplaga av den annars så veckovisa Fredagsveven senast, trots att jag vet med mig att det påstått stående inslaget kan få minst två nära vänner (och högst tre) att slita sina datorers f5-tangenter ur led under en fredagseftermiddag.
Det har inte blivit mycket nu på sistone, men jag skyller på att det är mycket nu.
Jag har fått ett nytt jobb, som lärare på en gymnasieskola på Kungsholmen i Stockholm.
Och jag gillar ju den där meme-mallen ovan (kanske på grund av att malltrynet är så väldigt likt mitt eget), men faktumet att jag är ny på jobbet har verkligen färgat hela min omfångsrika skallbas illröd.
För i alla år på Stockholms Universitet längtade jag så mycket ut till klassrummen i svenska gymnasieskolor att jag kringelkrokade mig fram genom högskolepoängen och kurserna så snabbt och effektivt jag bara kunde för att bli färdigexaminerad och klar.
Nu står jag här, färdig och examinerad, och funderar på ifall jag missat något på vägen.
För var är alla mina planeringar? Var är mina förberedda kurser? Var är min kunskap om hur man planerar ett sjok på hundra timmar i en fördjupningskurser som aldrig tidigare hållits på skolan?
Var är allt det där som en lärare förväntas kunna när den väl är… lärare?
Det har varit fullskalig rödskalle under alla dessa första veckor, där jag konstant – i det närmaste från uppvaknande till tryndags – har tänkt på hur jag skulle kunna göra eller vad jag framför allt borde göra för att undervisningen ska bli så lärorik och stimulerande som möjligt.
»Det första året handlar bara om att överleva«, har fler än en lärarkollega sagt till mig och jag vet ju att det är så. Jag har ingenting sedan tidigare, jag börjar från noll, jag uppfinner ett rangligt och ovalt hjul efter nästan helt eget huvud.
Men jag har insett att jag är så väldigt dålig på att bara överleva. Jag vill i så fall överleva bra. Så bra det bara går. Maxa kvaliteten på överlevandet.
Idag tog jag min cykel och for iväg över Lidingöbron i kvällssolen. I söndags var jag ute och försökte plocka svamp i min närmsta skog, den bakom KTH, men utan lycka. Nu tyckte jag – som har en närmast dumdristig trägenhet som en av mina få förtjänster – att det var dags igen. Siktet var inställt på samma skog, men en naturkunskapslärare på skolan har ett finger med i ett botaniskt sällskap och när jag berättade för honom om att jag tänkte ge min närbelägna skog ett nytt försök så fnös han bara.
Och när en man med inflytande i ett botaniskt sällskap fnyser åt ens svampställe så lyssnar man. Det fick bli en cykeltur ut till Lidingö, där han påstod sig ha hittat svamp genom tiderna.
Jag hade löparskor och Sundsvallsbyxor och träningströja på mig och sprang stundtals bokstavligen runt i skogen i jakt på kantareller och Karl Johan (själva springandet hade en del att göra med mitt stora svampsug, men också en del att göra med faktumet att jag igår stod dubbelvikt av trötthet efter en genomsvag insats 0-3-förlust i Korpens Division 4 Västra Vardag). Jag letade intill i princip varje stock och sten. Hoppade över nedfallna granar, saxade över kärr och letade mig långt bort från alla dessa evinnerliga löparspår som verkar ha dragits genom hela den löptokiga ön. Jag ville så långt bort från civilisationen som möjligt, efter att ha fått söndagens skogstur delvis förstörd av faktumet att ett gäng inkilande KTH-studenter dunkade inkilningskompatibel KTH-housemusik i en skogsdunge så att det ekade ut över nejden.
Jag ville desperat gärna fylla frysen full med kantareller på nytt, så som den brukar kunna bli efter ett par lyckade turer i de medelpadska skogarna. För där är jag ju invigd. Där har jag fått ta del av hemligheter som en naturkunskapslärare antagligen inte skulle avslöja för en nybliven kollega om så livet hängde på det.
Bara i Sundsvall är jag i den inre cirkel av tätt förslutna blodsband som gör att jag kan ärva mina föräldrars och farföräldrars kunskaper om ett par Matforsskogars kantarellgyllne vrår.
Men som jag ändå hoppades på att blandskogen intill Lidingös golfbana skulle kunna leverera någonting.
Och kan ni tänka er? Efter omkring en timmes tröstlöst lufsande genom ris och sly och svårgenomträngliga passager – som jag fördomsfullt letade mig till i tanken om att de välbärgade Lidingöborna borde vara för bekväma för att ta sig till!!! – så fann jag den:
Min första pyttelilla och illa maskbitna kantarellstump. En enda gyllengul liten rackare som stod helt ensam och som om något gjorde att min ambitiösa korg och min fina svampkniv såg än mer överambitiös ut.
Det blev den enda.
Men jag är nu på den stockholmska banan, kände jag. Jag hade ett brett flin över näbben när jag cyklade tillbaka över Lidingöbron i solnedgången, på grund av vetskapen om att den lilla kantarellstumpen ändå låg där i korgen, oavsett hur obrukbar och menlös den kan ha varit.
Den första, pyttelilla och fula och halvtrasiga kantarellen är hittad. Jag är på banan. Nu har jag något att bygga vidare på. Jag har genomfört ett stockholmskt kantarellplock. Jag har böjt mig ner och plockat upp en enda (och förstås scannat av närområdet ytterst noggrannt då de ju ska vara flocksvampar!!!) och lagt i den för ändamålet alldeles för överdimensionerande korgen.
Nu är jag på banan. Nu kan det bara bli bättre. Snart kan jag säkert hitta ordentligt med svamp även i Stockholm.
Och jag tänkte att jag det vore bra ifall jag kunde försöka anamma det tankesättet även på mitt nya yrke.
För den där översta bilden är sann: mitt huvud har känts helrött i ett par veckor. Det har varit fullkomligt smockfyllt med tankar om hur det ska gå, vad jag ska göra på nästa lektion och huruvida eleverna kommer att göra som jag vill eller inte.
Men den här bilden är också sann:
Jag hittar ju alltid något att oroa mig över. Det är alltid lite rött. Kanske är det bra (man ska kanske inte bara kunna gå runt och veta med sig att man är 31 hur avslappnat som helst?), men antagligen är det dåligt.
Jag borde i alla fall aldrig låta mig dra på mig en sådär fullskaligt helröd skallbas över något som när allt kommer till kritan bara är mitt egenvalda lönearbete.
Jag har genomfört ett par lektioner nu. Eleverna har verkat vara helt okej nöjda.
Jag har överlevt och jag är på banan.
(Och jag finns i chatten om någon har erfarenhet av att planera upp en hundrapoängskurs i humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering på gymnasiet.)
Bli först att kommentera