Ett avsnitt av »Vi eller aldrig«

Jag har inte hunnit se SVT:s nya realityprogram Vi eller aldrig, men som jag förstår det så är det drastiska och smärtsamma beslut som tas kring huruvida ett förhållande bör fortsätta eller inte.

Om jag ska försöka översätta konceptet till GIF Sundsvall-kopplad terminologi så tycker jag det låter som Värnamo hemma.

Henrik Åhnstrands vara eller icke vara som huvudansvarig tränare i den här fotbollsföreningen måste hänga på en otroligt lös tråd.

För det är klart att Linus Hallenius hade kunnat rulla dit en 2–1-boll med matchens sista spark mot jumbon Falkenberg förra helgen. Det hade genererat tre efterlängtade poäng, det hade kanske till och med varit någorlunda rättvist enligt GIF-stabens högoktaniga statistikverktyg och det hade för en stund kunnat se ut som att Giffarna hakade på i toppen av superettan – men det hade inte förändrat min bild av situationen.

Min bild av att Henrik Åhnstrand inte får ut vad han borde kunna få ut av det här spelarmaterialet har varit ihållande från de allra tidigaste omgångarna – men senast mot Falkenberg visade det sig att det jag upplever som ett systematiskt underpresterande verkar fastlåst i ett formationsmässigt långtidskontrakt som verkar fullkomligt obrytbart.

Tränarinsatsen i 1–1-matchen mot Falkenberg var den märkligaste och mest frustrerande jag upplevt på otroligt länge. För egen del kände jag att det borde ha varit droppen och jag ska försöka förklara varför.

Ponera att du är fotbollstränare i vad som i alla fotbollskännares ögon måste betraktas som en storklubb i superettan, som under i princip hela 2000-talet antingen befunnit sig i toppen av superettan eller botten av allsvenskan – och som även i den allra mest långsiktiga av femårsplaner inte kan hålla sig ifrån att klämma in ett litet topp-tre-mål i marginalen.

Du har redan en av seriens allra bästa ytterbackar till vänster i laget, nu ordnar sportchefen så att du får tillgång till vad som borde vara hela seriens bästa offensiva högerback.

Samtidigt vet du inför säsongen att du har seriens överlägsne målkung att tillgå sedan fjolåret – och så plötsligt faller det sig så att även 2018 års näst bäste allsvenska målskytt vill flytta hem till Sundsvall och försöka skjuta upp klubben till allsvenskan igen.

Det blir några sömnlösa nätter, säkerligen. Du våndas en aning över tanken på att två kvalitetsanfallare lär göra att du behöver överge den beprövade 4-2-3-1-formation som du helst av allt skulle vilja ställa upp i. Du funderar över hur du ska få ut max av faktumet att du nu har seriens två kanske bästa offensiva ytterbackar tillgängliga i din elva. –

Alla vill gå upp. Du vill gå upp. Hela staden förväntar sig att ditt lag ska gå upp. Du vill maximera potentialen i det här stjärnspäckade laget, där du dessutom fått handplocka den innermittfältare du varit allra mest imponerad av under fjolårets serie och krydda innermittfältet med ännu en erkänd kvalitetsspelare från en tilltänkt toppkonkurrent.

Du kommer fram till att för att få plats med båda de tilltänkta skyttekungskandidaterna samtidigt som ytterbackarna ska få allra störst chans att störta fram och bidra offensivt så borde en 3-5-2-formation lämpa sig bra. Ytterbackarna blir »wingbacks«, vilket inte bara låter internationellt och framtidsosande utan dessutom borde ge dem maximalt med offensiv frihet, samtidigt som du kan vinna innermittfältet med tre centrala mittfältare som understödjer storstjärnorna längst fram. Visst: du vet med dig att du kanske inte har tre mittbackar av högsta superettankvalitet, men du tänker att det borde kunna räcka med en U21-landslagsman, ett par allsvenskt rutinerade namn och några yngre och hungriga förmågor.

Allt detta är ganska klokt tänkt. 3-5-2-idén låter klok och vettig. Visst knorras om att det kan bli baktungt på sina håll (portalen Pirkt.se är även i alla allegoriska historier en digital sten i skon), men överlag så verkar den medelpadska fotbollsexpertisen ganska enig om att det låter som ett vettigt sätt att försöka få ut maximalt av spelarmaterialet för att ta det förväntade steget upp i allsvenskan. Det mesta är positivt, du får lägga ut texten om hur du har tänkt; folk verkar köpa idén om att det här kan vara ett sätt att få ut maximalt av alla toppspelare.

Men så spolar vi framåt. Ditt lag, som förväntades ta steget upp ur en på förhand svag upplaga av superettan, ligger på sjunde plats i serien. Spelet har hackat under i princip hela säsongen och även vid de till synes stabila 2–0-segrarna som togs mellan varven under våren har det på sina håll (det finns inga hypotetiska scenarion där Pirkt.se lyckas framstå som något annat än en portal skapad för att så split i föreningsleden) muttrats om hur taktiken fallerat å det grövsta. Det ropas i kommentarsfält och på Facebook-sidor (ibland från folk som inte ens sett alla veckans sex träningar) om hur samarbetet mellan den isolerade anfallsduon varit helt obefintligt och hur lagets tilltänkta dominanter i ytterkorridorerna mest blivit hängande som tröttnade krakar i tredjepar utvändigt och inte alls kommit upp i förväntad nivå. Det är på många håll också väldigt irriterat över faktumet att den så omtalade gruppen med unga talanger – som ska vara den bästa som kommit upp i föreningen på många år, under en tid då det norrländskt hemvävda har sagts ska stå i femårsfokus – inte fått särskilt många spelminuter.

Sedan sommaruppehållet har ditt lag nu förlorat två av de tre senaste matcherna, tagit en poäng av nio möjliga och senast var du och dina underpresterande killar en hårsmån ifrån att tappa en 2–0-ledning till förlust hemma mot ett bottenlag.

Nu ska du ta dig an tabelljumbon, efter dessa tre fiaskoartade insatser, och vet du vad: det har fallit sig så illa att båda dina stjärnglänsande ytterbackar – den duo som du byggde den här formationen kring – inte är tillgängliga för match. Den ena, som varit direkt svag på sistone och aldrig kommit upp i fjolårsformen som »wingback«, är avstängd och den andra har varit skadad större delen av säsongen och är så även den här gången.

Allt du har tillgång till är en gammal vänsterback som mest spelat mittback under de få tillfällen då han inte varit skadad och en habil egen produkt som fungerar som högerback i serien men som av väldigt få kännare skulle kategoriseras som en fullvärdig »wingback« som bör få eget ansvar för en hel ytterflank.

Nu vill jag som berättare av denna knappt ens mjuggdolda allegori bryta in och säga att jag tycker det är märkligt att fortsätta ställa upp sitt lag enligt 3-5-2-modell i detta skede. Till och med alldeles otroligt märkligt, efter en poäng av nio möjliga och betänkligt hackande spel.

Ponera vidare att matchen mot tabelljumbon är ganska jämn, att din ena anfallare (som springer för två, eftersom den andra helt verkar ha slutat delta i spelet) skrapat ihop till ett par chanser och till slut även till ett ledningsmål. Strax därpå tvingas du till ett byte på den vänstra wingbackpositionen, där den halvskadade gamle räven har tröttnat efter att ha gjort ett kalasjobb som vikarie under en timmes spel. Nu har du ingen ytterback kvar att plocka in.

Här vill jag som berättare bryta in och tycka att det är minst sagt anmärkningsvärt att 3-5-2-skalet, den formation som tränaren själv har kallat för en nödlösning för att få ut maximalt av det sportchefsgivna spelarmaterialet, får vara kvar. Vår tränares lösning blir alltså att ta in en fjärde mittback på banan, skicka ut en mittback som wingback (efter att alla med GIF-koppling ägnat hela förra året åt att instinktivt känna att han ska spela centralt) och skicka över den enda kvarvarande ytterbacken i truppen som felfotad vänsterspringare.

Formationen blir sedan kvar även efter det att jumbon tillåtits vandra igenom det numerärt försvarsstarka men försvarsmässigt ihåliga 5-3-2-formerade laget och enkelt rulla dit kvitteringen. Formationen med fem backar i en relativt rak linje längst bak blir alltså kvar även när laget måste ställa om till att på nytt jaga en ledning mot seriens jumbolag.

Den för alla tittare alldeles uppenbart baktunga formationen är kvar med kvarten kvar, när laget har 1–1 mot jumbon och inte skapar en tillstymmelse till ett tryck mot motståndarmålet. Då faller den sista kvarvarande ytterbacken ihop skadad. Det signaleras för byte.

Jag antecknade här i mitt lilla block, med stora bokstäver följt av flertalet utropstecken, att först nu så tvingas tränaren överge sitt till synes plötsligt älskade 5-3-2-hjärtebarn. Vad sjukt, tänker jag, att efter en poäng på nio matcher behöva tvingas till att överge en uppenbart baktung uppställning för att man till slut inte har en enda riktig ytterback tillgänglig.

Men jag kan faktiskt inte överdriva min förvåning när jag ser vilken position som gäller för den framtvingat inbytte Albin Palmlöv, den egne produkten som stundtals såg så fin ut som ytterspringare under förra våren men som knappt fått sticka in näbben på en superettanmatta i år.

Den egne talangen Jesper Carström – känd för sitt riviga sätt att ta fram boll i banan – sitter kvar på bänken under hela matchen. Johan Bengtsson, som allmänt rankas som en av Sveriges allra största talanger i sin årskull och som stänkt dit fyra spelmål på pyttefå minuter, får hoppa in i den 91:a matchminuten, i den typ av byten som vanligtvis brukar användas i maskningssyfte för att få stopptiden att rinna iväg.

Han spelar nämligen – ironisk trumvirvel – vänsterwingback. Han ersätter den redan felfotade Albin Ekström på samma position. I samma 5-3-2-formation. Detta under den sista kvarten mot superettans jumbo, i ett 1–1-läge där vår stjärnspäckade trupp är på väg att ta sin andra poäng av tolv möjliga sedan uppehållet.

På bänken sitter ytterligare en talang från de egna leden, men han är målvakt och har rest ner till Falkenberg som tredjemålvakt, eftersom GIF Sundsvall för andra matchen i rad – på ett sätt som jag aldrig sett något annat fotbollslag göra i historien – har tagit med sig dubbla reservmålvakter på bänken. Detta istället för att ge chansen att sitta på superettanbänken till någon ung utespelare från de så upphaussade egna juniorleden.

Jag minns en gång att vi i Giffarnas juniorlag, som då representerade Medskogsbron i division 3, tappade en kille på våra träningar eftersom a-laget var en man kort och någon behövde sitta på bänken. Han som fick åka med hade varit sist in i laget för någon månad sedan, men gjort det bra i ett par inledande matcher och stänkt dit mål mot Kuben – och sedan kom han bara aldrig tillbaka och i somras höll han ensamt på att leda Sverige förbi EM-åttondelen.

Men jag har inte sett alla träningar. Kanske har alla tre målvakter varit fantastiska på skottövningarna under ett par veckors tid.

(I veckan försökte jag följa träningarna via Sundsvalls Tidnings liverapport, bara för att inte kunna bli anklagad för att sitta och killgissa på 38 mils avstånd, och det verkar absolut vara så att träningarna är så högintensiva och kvalitativa att matchprestationerna mest blir en bisak:

Vid uteblivet resultat mot Värnamo kanske tränarstaben kan lägga in en inspirerande jongleringsrutin utan bollar, som under Will Ferrells gästspel som chef i The Office, för att stärka nycirkus-självförtroendet ytterligare.)

Linus Hallenius grät efter matchen mot Falkenberg eftersom han – som varit klart bäste GIF-spelare på planen – kände att han kunnat rädda dagen genom att tåa dit 2–1-målet när chansen dök upp efter 95 spelade matchminuter. Det hade han kunnat. Han hade kunnat rädda dagen, de tre poängen och kanske till och med lite nödtorftigt andrum för det här lagets tröstlösa halvmesyr till satsning mot topplatserna.

Men för att rädda den här föreningen så krävs, enligt mig och många andra, större förändringar. Det blev bevisligen inte så att 1–1-resultatet och den helt uteblivna slutforceringen mot jumbon Falkenberg senast gav förändringar på tränarsidan och kanske blir det aldrig så i denna förening vars beslutsfattande verkar baseras så mycket på vänskapsband – men inför mötet med topplaget Värnamo på hemmaplan så måste det hänga ett Vi eller aldrig-beslut i luften.

Och det som måste till är inte att det ska studsa in en boll via någon Värnamo-fot till en uddamålsseger – utan att det ser bättre ut. Att Giffarna Sundsvall, den här seriens givna storklubb som med rätta bröstat upp sig inför säsongen, spelmässigt börjar föra sig som ett topplag.

Man kan absolut ha marginaler emot sig i fotbollssporten, men man kan inte – som Henrik Åhnstrand gör efter vareviga match – skylla på att det skulle vara främst marginaler som gör att GIF Sundsvall inte lyckas vinna matcher nog för att hänga med i toppstriden i årets superetta.

Det är det inte. Det är uppenbart för alla som följer GIF Sundsvall nu. Och för väldigt många av dem som fortfarande följer GIF Sundvall börjar det breda ut sig en apati just nu, och jag tror att den är väldigt tätt sammankopplad med just känslan som Urban Hagblom spred ut i en intervju nyligen: att resultaten inte längre spelar roll för tränarstabens förtroende. Då kan vi lika gärna ge upp. Om känslan är att resultaten inte längre är centrala för fotbollsklubben blir det helt omöjligt att bry sig.

Fotboll brukar inte och ska inte vara på liv och död, men det brukar åtminstone kunna vara skillnaden mellan jobb och arbetslöshet för en huvudansvarig fotbollstränare. Och inför matchen mot Värnamo måste känslan vara att tränarens förtroende hänger på en sista skör tråd, för allt annat vore ett hån mot exempelvis den skara av GIF-supportrar som ägnar hela lördagen åt att skråla, bränna och ladda tillsammans inför matchen.

Det måste vara en väldigt skör tråd som vår huvudtränare hänger kvar i.

Inte sedan David Wilsons simmande och sidlinje-omritande dagar har jag upplevt något så lika frustrerande som märkligt som ett GIF-lag som på ett ytterst forcerat sätt fortsätter att spela med en fembackslinje vid likaläge mot en menlös jumbo i superettan. Aldrig tidigare har jag sett en GIF-tränare gå från att säga att fembackslinjen bara är ett tillfälligt sätt att resultatmässigt maximera potentialen i spelatruppen till att – i ett läge där resultaten uteblivit och spelartruppen decimerats – hålla fast vid samma formation på det krampaktiga sätt ett barn räddhågset håller i en älskad men skamfilad snuttefilt.

Att fortsätta spela med fembackslinje i det 1–1-läget mot en superettanjumbo i matchminut 75, när Ekström linkar av skadad och Albin Palmlöv hoppar in, är inget annat än fembackslinjefundamentalism. Det är total galenskap. Det är fullkomligt oförklarligt.

Det är inte otur eller små marginaler som gjort att Giffarna kammat noll mot AFC Eskilstuna och Landskrona och att de plockat enpoängare mot nedflyttningshotade bottengängen Brage och Falkenberg – det är sättet GIF Sundsvall spelar fotboll på som inte är värt fler poäng. Försvarsspelets fortsatta läckage är – sett över säsongen – inte primärt »individuella misstag«, som det ideligen tjatas om, utan en stundtals frapperande passivitet i det övergripande försvarsspelet som tillåter motståndare att (även om de tillhör bottenklubbar som Brage och Falkenberg) att vandra rakt igenom.

Anfallsspelet är inte framför allt lidande av en ineffektivitet och otur (vilket det verkar skyllas på efter var och varannan match, där det ofta låter som att Giffarna radade upp jättelägen mot en underlägsen motståndare), utan av en baktung formation med uselt understöd, för lite rörelse och ett anfallsideologiskt virrvarr av uddlöst kortpassningsspel som varvas upp med termen »längre bollar« som i många fall skulle kunna bytas ut mot »planlöst tjongande i brist på annat«. Linus Hallenius och Pontus Engblom borde kunna springa denna serie sönder och samman (många motståndarförsvar är Ernst Kirschsteiger-rangliga åbäken där gammal mittbacksbråte limmats ihop till en backlinje med hjälp av någon strävsam ytterbacksfigur och ett par rundstavar), men de två isolerade anfallarna har knappt setts samarbeta i ett anfall sedan Vasalund hemma i våras.

Ingen borde kunna säga något annat än att ingenting i detta allsvenskt satsande projekt fungerar så bra som det borde göra, sett till kvaliteten på spelarmaterialet. Detta samtidigt som talangerna petas, även i de fall då de presterar på superettanplanen (Ludvig Nåvik var bäste mittfältare senast men petades nu, medan Johan Bengtsson har placerats i en av Vasa Bryggeris läskkylar sedan han sprang till sig internationellt intresse i säsongsinledningen).

Jag tycker Henrik Åhnstrand verkar vara en jättetrevlig och genomsnäll figur och jag är helt övertygad om att han vill det bästa för GIF Sundsvall och att han jobbar så hårt han bara kan för att försöka göra laget så konkurrenskraftigt som det bara är möjligt.

Men i ett lag som GIF Sundsvall måste hans jobb vara i akut fara om hans lag fortsätter prestera på den nivå de presterat hittills.

Värnamo hemma borde vara ett nervdallrande Vi eller aldrig-avsnitt, om GIF Sundsvall fortfarande vill vara något som folk ska bry sig om.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Giffarna slår tillbaka nykomlingen Värnamo i eftermiddag, men jag hoppas nästan lika mycket på att det får konsekvenser ifall det här laget inte kan göra det.