Det måste fortfarande finnas vissa krav på det sportsliga

Plastkortsskrivaren havererade, kommunikationen kring pappbiljetterna var nära nog obefintlig och leveransen av öl uteblev helt.

GIF Sundsvall som fotbollsförening verkar må rätt kymigt just nu, men sämst av allt tror jag klubben mår av att dess a-lag fortsätter tränas av en tränare som verkar nöjd med att vara en underpresterande mittenklubb i superettan.

Det hade varit jätteroligt om Pontus Engbloms andra straff gick i nät och jag och alla andra fått lämna IP ännu hesare av ett slutgiltigt segervrål – men det hade inte förändrat analysen. Det var inte vid den svaga bollträffen som det stod klart att någonting är alldeles galet i sättet den här stjärnspäckade och favorittippade superettantruppen spelar sin fotboll.

För till skillnad från Urban Hagblom, som sagt sig varken ta hänsyn till det spelmässiga eller resultatmässiga vad gäller Henrik Åhnstrands framtid, så tycker jag att man åtminstone måste se till hur laget spelar sin fotboll när man bedömer huruvida ens representationslag är på väg åt rätt håll.

För jag har bestämt för mig att det här laget själva var ganska klara i att målet borde vara att gå upp ur den här serien – och efter en poäng av nio möjliga efter uppehållet är det alldeles otroligt lite som tyder på det.

Efter 14 omgångar har Giffarna sex poäng upp till en kvalplats, man har vunnit en match mer (6) än man förlorat (5!!!) och man tar ett halvt poäng mindre i snitt än vad som brukar krävas för att gå upp ur en serie – och det värsta är att man från ledningshåll verkar ganska nöjda.

Jag ville skriva någonting argt igår kväll, men lade band på mig till dess att Sundsvalls Tidning gjort sitt jobb och låtit tränare Henrik Åhnstrand ge sin syn på saken. Det blev till slut (de har av någon anledning låtit bli att intervjua honom direkt efter de senaste förlusterna) ett enda citat:

I paus borta mot Landskrona senast, när det serieledande hemmalaget ledde välförtjänt med 1-0 mot ett Giffarna som såg ut att vara numret för litet, stod Henrik Åhnstrand och var väldigt nöjd med sakernas ordning. Det enda han väntade på, enligt egen utsago, var att Landskronas spelare skulle krokna i den andra halvleken, eftersom han – enligt vad som måste vara en unik synvinkel på matchen – tyckte att deras spelare fick jaga bollen hela tiden.

News flash, Henrik: ingen jagar den boll som exempelvis Pontus Silfver rullar snett bakåt till Nicklas Dahlström omkring femtiofem gånger per halvlek. Ingen blir trött av att försvara sig mot ert sätt att spela fotboll.

Istället gick den pigga nykomlingen Landskrona förra helgen enkelt iväg till en stabil och trygg 2-0-seger efter ytterligare ett av många försvarshaverier som tillkommit mycket på grund av det envisa spelandet med en ovan trebackslinje.

Och nu, efter tappad 2-0-ledning hemma mot bottenlaget Brage, så känner Henrik Åhnstrand att det han vill förmedla utåt till de fotbollsintresserade i Sundsvall är att hans lag varit sällsynt dominant.

Brage vann bollinnehavet, trots att Giffarna envetet rullade runt bollen mellan sina tre mittbackar och sina lågt hängande wingbacks medan Brage väldigt mer frekvent bröt sig igenom lagdelar. Hur är det ens geometriskt möjligt att tre GIF-innermittfältare tillsammans kan skära av så få passningsvägar? Brage hittade hela tiden upp på Leonard Pllana- eller Noa Williams-fötter som lurpassade bakom de tre innermittfältarna och som fick sätta full fart mot de tre mittbackarna. Där hade vi gång på gång exempel på hur sex försvarsspelare kan göra ett mindre effektivt jobb än vad jag tror fyra hade gjort i ett system med fyrbackslinje.

Det går säker att WyScout-statistikdribbla bort, men för alla oss på läktaren tror jag det stod helt klart: Brage skapade klart flest hetast chanser i båda halvlekarna.

Giffarna hade fått sig en 2-0-ledning på en snabb tidig omställning och ett rätt tydligt offsidemål på en inläggsfrispark och visst, i just det läget efter en timmes spel ska jag medge att det såg ut att vara närmre 3-0 än 2-1.

Mycket på grund av matchens stora medelpadska ljusglimt:

17-årige Ludvig Nåvik hade kunnat få fira karriärens första startplats med ett hattrick vid maximal utdelning vid sina tre blytunga skott (två som pressade målvakten till yvigt flaxande, ett som rammade den bortre stolpen) och låg även bakom Giffarnas två bästa omställningar med ett par pigga andraassister. Även om det fanns vissa ungdomliga skönhetsfläckar i den första halvleken så visade han tydligt varför bland annat Napoli-scouter uppges tassa omkring hans ytterst pojklandslagsmeriterade gröttallrik som katter runt het talanggröt.

Den 2003-födde innermittfältaren var den av de tre Sundsvallsfödda innermittfältarna som tog för sig, smällde på och som under en tiominutersperiod nästan ensam hotade Brage-backlinjen med sin högerfot och det var väldigt svårt att inte tänka denna enkla tanke:

Varför i allsin dar har ni gömt undan den här jättetalangen?

Han som hållits nere på tre ynka inhopp på som mest 13 minuter i år, när det funnits tre platser och ingen GIF-innermittfältare (nej, inte ens Daniel Stensson) har tagit serien med någon särskild storm.

Men så, när IP:s matchklocka stod på 27 (eftersom den gick upp till 45 i båda halvlekarna, som vore det basketquarters som spelades) och således på 72 i den parallella fotbollsvärlden, så plockade Henrik Åhnstrand av kvällens två klart bästa GIF-spelare. Ut med 1-0-skytten Hallenius, som såg ut att närma sig formen i alla andra lägen än när han sökte sig ut i den gamla släpande vänsterbacksroll som Stefan Silva skapade åt sig själv 2016. Och ut med den potentielle 3-0-skytten Nåvik, som varit den enda som varit hotfull genom att ta sig igenom Brage-linjer centralt på mittfältet.

Entré: kaos och fullskalig hopklappning.

Giffarna sjönk hastigt men mindre lustigt ihop som en sufflé som blivit slappt ihopvispad av ett gäng högstadiegrabbar under en hemkunskapslektion. 3-5-2-formationen är gravt bristfällig i sin ursprungsform, men kan bevisligen rasa ihop helt ifall man kastar in ynglingar för att luftas under stoj och 2-0-gamman.

Ettan kom, tvåan kom och medan alla såg att även trean och kanske fyran skulle kunna komma så stod Henrik Åhnstrand med händerna i kors på sidlinjen. Det är en sak man ser bättre på läktaren än framför teven: hur tränarna uppträder. Och Henrik Åhnstrand gjorde ingenting medan allt föll samman. Inte en formationsändring, inte en justering, knappt ett utrop under tiden då Brage gick från tvåmålsunderläge till ledning på sju minuter.

Och ingen kan påstå att målen kom som en blixt från klar himmel. De kom förvisso sällsynt snabbt, men som helt naturliga följder av att GIF:s försvarsspel organiseras av någon typ av 3-5-2-fetischerande presspacifist. Redan minuterna innan inhopparen Douglas Karlberg satt dit sitt första mål hade Brage haft en boll på mållinjen som bara räddades från att gå i mål av en stor portion tur och faktumet att Brage-spelaren som skulle fösa in den i öppen kasse hade slarvat med sin höftstretchning.

När Joakim Persson sedan saktfärdigt tilläts vandra in med bollen i ett tempo lånat från 1958 års Kurre Hamrin mot Västtyskland så fanns inte mindre än åtta GIF-spelare nedanför egen straffområdeshalvmåne, men ändå såg reduceringen given ut från det att Albin Ekström vek ner sig i duellen på kanten.

Och sedan kom raset som en liten ersättningspappbiljett på posten.

Titta gärna på alla de tre Brage-målen och återkom till mig med en förklaring om hur tre osäkra och trebackslinjeovana mittbackar någonsin skulle kunna vara bättre än två trygga. 2-3-målet skulle kunna fungera som ett skolboksexempel på hur pass virrigt det kan bli när tre mittbackar (i ett lag som nätt och jämnt har mittbackskapacitet för två) ska samarbeta om att få bort en boll vid lyftning in i straffområdet.

Giffarna reste sig på nio, undslapp med blotta förskräckelsen ännu en förlust och det hade till och med kunnat sluta med ett crescendo som säkert fått mig att jubla lungorna ur mig av match-på-plats-ovana. Ett 4-3-mål på straff var förvisso aldrig särskilt nära (Pontus Engbloms depåer av självförtroende verkar just nu vara ungefär lika välfyllda som arenarestaurangens ölkranar), men även om bollen letat sig in i nät så hade det kanske lurat någon av de fåtaliga marginalåskådare som slantat upp 280 kronor för en vettig sittplats hemma mot Brage att allt var som det ska för fotbollsföreningen GIF Sundsvall och dess representationslag.

Men för varje tränat fotbollsöga har det stått klart länge (jag har tjatat om det om och om igen, såväl efter segrar som efter förluster) att det här spelet inte kommer att leda upp till allsvenskan. Det finns inte på kartan.

Inget lag som uttalat säger sig aspirera på en allsvensk direktplats kan tillåta ett lag på negativ kvalplats att komma upp och skapa chanser så enkelt och i sådana mängder. Inget lag som sagt sig vara fullt fokuserat på att få ut maximalt av befintlig spelartrupp kan klamra sig fast vid ett svajigt 3-5-2-bygge även när den centrala Duplo-klossen Robert Lundström saknas i match efter match, samtidigt som tvåmannaanfallet med seriens mest meriterade duo helt verkar ha gett upp tanken på ett fungerande samarbete för att istället isolera sig som ensamma anfallare på varsin kant. Inget lag av GIF Sundsvalls kaliber kan vara så… nöjda över att det ser ut så här i en upplaga av superettan som toppas av lag som Värnamo och Landskrona.

Ifjol gick det alldeles för bra resultatmässigt under första halvan, sett till spelet som laget presterade – och då satt Henrik Åhnstrand i serieledning och undrade ifall det inte skulle gå sämre snart eftersom laget egentligen inte var sådär bra (Degerfors alla division 1-fynd verkade aldrig ha stannat upp och undrat samma sak). I år har vi om något fått något bättre utdelning än vi förtjänat (vi har vunnit fler matcher när vi varit dåliga än vi har förlorat matcher när vi varit bra) och ändå ligger vi bara sjua – och då verkar allt ganska mycket frid och fröjd från ledningens sida. Det är bara att jobba vidare på samma sätt. Förlusten borta mot AFC Eskilstuna i omstarten var enligt Urban Hagblom så dålig insats att den inte gick att räkna med i bedömningen av hur det går för laget (den »skiter vi i«, sa Hagblom till Sundsvalls Tidning), men i omgången därpå skickade man ut exakt samma elva (förutom comebackande Daniel Stensson) i exakt samma formation – och inkasserade en ny 0-2-förlust.

Jag har inte sett laget träna sex dagar i veckan (vilket blir svårt, rent matematiskt, då laget hade tre lediga dagar mellan förlusten mot Landskrona och matchen mot Brage), så jag ska förstås vara försiktig med åsikter – men för min del kan det inte få fortsätta så här.

Giffarna har alltid haft problem med ekonomin och med kommunikationen och att plastkortsskrivare havererar och ölleveranser försvinner »på vägen« är nästan att vänta. Med den administrativa ickeprofessionaliteten följer någon typ av närhet till klubben som gör att jag kan stå ut med en hel del (och i den trettiofjärde minuten, »alldeles strax innan paus«, basunerade ju speakern faktiskt ut i högtalarsystemet att det fanns såväl korv som Center-rullader i kiosken, för att lugna de ölsugna massorna). Att klubben sitter och skickar ut fladdriga pappbiljetter för att lamineringsmaskinen till de nya årskorten gått sönder är förstås taffligt och dåligt, men det har alltid varit taffligt och dåligt. Folk har blivit nedskvätta av IP:s bevattningsanläggning i alla tider, Facebook-sidan och Twitter-kontot har länge manövrerats som en seniorförenings medlemssida. Man har vant sig.

Att Giffarna gör otroligt svaga resultat i superettan och knappt lyckas dominera matchbilden mot ett enda motståndarlag är dock någonting annat. Det vägrar jag vänja mig vid. Det vägrar jag sitta nöjd och bara acceptera. Där har jag fortfarande rätt rejäla krav på den här anrika och stolta fotbollsföreningen, som sedan jag fick ett fotbollsmedvetande i slutet på 1990-talet alltid har sett sig som en självklar storklubb i superettansammanhang och som nog sällan haft en mer stjärnspäckad och meriterad trupp under en sejour i andradivisionen.

Alla som har ansvar för föreningens sportsliga ve och väl borde också ha samma krav.

Det är så uppenbart att det här inte duger. Det här laget är inte på väg åt rätt håll. Och det är – vilket konstateras för femtioelfte gången i ordningen – så alldeles oförsvarligt långt från maximal potential.