Visst borde Giffarna ha vunnit den här matchen, sett över nittio minuter. Det förtjänade de ack så efterlängtade supporternunorna på läktarna och det förtjänade laget efter den första halvlekens säsongsbästa insats.
Men vi måste prata om Alex.
För nog borde man kunna kräva att en fortsatt ganska svagt presterande Erik Andersson (som ska ha beröm för att han tråcklade sig fram till kvitteringen) ska kunna bygga ihop till åtminstone ett godkänt avslut med hjälp av tre tafatta sparkar från nära håll. Och nog ska man kunna kräva mer av en spelare som Linus Hallenius mot den här typen av backlinjer i superettan. Och självklart ska man totalt sett kunna kräva alldeles otroligt mycket mer av ett kvitteringsjagande GIF-lag mot J-Södra: ett lag som inte tagit en enda poäng på bortaplan hittills, som började maska vid insparkarna i matchminut femton och som var så rädd om trepoängaren att de självmant lade sig i gamle Frank Petterssons knä under slutkvarten.
Jag har ett par vänner som vanligtvis bara följer allsvensk fotboll, men som nu ikväll loggade in på sina Discovery-konton när de såg att Giffarna låg under. På grund av lika delar skadeglädje som sysslolöshet ville de ägna tisdagskvällen åt att följa Giffarnas kvitteringsjakt.
Och det var… svårt att inte skämmas lite. Över den plötsligt totala bristen på fotbollsmässig kvalitet under matchens sista tjugofem minuter. Efter en mycket fin första halvlek, där Giffarna både rullat och lyft sig till ett koppel chanser som borde resulterat, verkade det som om den medelpadska försommarsolen gassat Qatar-VM-varmt över hemmaspelarna till den andra halvleken. För plötsligt satt inte en enda passning på foten, plötsligt stack alla dumdristiga stickare iväg och landade ett par tunnland från närmsta lagkamrat och plötsligt så singlade Dennis Olsson och Robert Lundström in bollar på ett sätt man vanligtvis bara finner på en avslagen inläggsträning hos ett lag i den lokala medelpadsfyran.
Men det må väl kanske vara hänt, att det slår slint för laget i en offensiv forceringsjakt då Henrik Åhnstrand kastar allt överbord. Problemet är ju att vi aldrig borde ha hamnat där.
Det är nästan ett under att vi lyckades hamna där i kväll, inför den så stöttande och taggade hemmapubliken (där Andreas Lindman gjorde den kanske största kämpainsatsen på hela IP, med sina matchotränade stämband). Men det är inget under. Det är Alexander Blomqvist.
Kan någon annan värvning under de senaste åren kostat Giffarna så mycket poäng? Kan någon annan värvning ha varit så bristfälligt scoutad?
Ni minns att han klev in framför 2018-dundersuccén Eric Björkander under våren 2019, som den mittersta och spelförande mittbacken. Och där är han nu placerad igen, med en offensiv tåga som bara en blind mor kan älska och en passnings- och långbollsfot som skulle ha fått gubbar vid division 3-stängsel att muttrande skaka på huvudet.
Och som bevisligen dessutom tämligen enkelt förlorar defensiva en-mot-en-dueller där han är först på bollen.
Har vi alltså inte råd att spela på något annat sätt än att gång på gång på gång (även när vi spelade bra i första) bli stående med Alexander Blomqvist med bollen vid fötterna, sällan med någon annan idé i huvudet än att försiktigt tassa framåt för att sedan spela fast en backkollega med en för sen och stressad sidledspassning?
Henrik Åhnstrand uttryckte det efter matchen som att det var något helt galet att spela med Robert Lundström och Dennis Olsson, två ytterbackar såvitt jag vet, som… ytterbackar i en fyrbackslinje. Det lät som att han – i vild kvitteringsjakt – slagit upp svängdörrarna till en saloon och okynnesavfyrat ett par kulor upp i taket, som en veritabel galning.
»Det är lite med hjärtat i halsgropen man gör den justeringen«, säger han om att spela med Robban och Dennis på varsin kant till Discovery+ (3.30 in).
När han alltså spelade… med en offensivt balanserad backlinje, hemma mot ett lågt liggande lag som tagit noll bortapoäng hittills.
Visst, det blev inte bra nu (absolut ingenting blev bra), men just det implicit påstådda faktumet att GIF Sundsvall – en superettansk storklubb och given uppflyttningsfavorit – inte skulle ha råd att spela med en fyrbackslinje med offensiva ytterbackar har jag lite svårt att acceptera.
Och även jag har läst min addition och subtraktion i matematiken genom åren, men jag fick det aldrig förklarat för mig att den allra enklaste plus-och-minus-metodiken var användbar för professionella fotbollstränare när det gäller att balansera mellan offensiv och defensiv.
Svaret på att ens lag släppt in för många mål under förra året behöver inte vara att helt sonika addera ytterligare en försvarsspelare.
Fråga Eric Omondi, som var ensam med fyra GIF-försvarare som inte kunde bestämma sig sinsemellan för vems eller vilkas ansvar det var att stå på benen och enkelt och synkroniserat avväpna den begränsade superettananfallaren (ingens, tydligen).
Försvarsspel är inte addition och subtraktion, det är sammanhållning, aggressivitet och tydlig ansvarsfördelning; allt det som flera gånger saknas för att vi dels inte har särskilt många jättebra mittbackar i serien och dels – tror jag – för att de som spelar inte är helt hundraprocentigt bekväma att dela upp det defensiva mittbacksansvaret på tre istället för två.
Men det är ju jag det. Jag ser ju inte ens Alexander Blomqvists storhet.
Som vanligt träffsäker analys !’!
Vad har han emot Stenshagen?
Tack, Masthugget! Jadu, Teodor verkar inte stå särskilt högt i kurs, kan vi konstatera, om han inte lyckas få minuter i en trebackslinje ens när Anton Eriksson U21-landslagat bort sig.
En av de märkligaste sakerna i Giffarnas historia är att man dumpade den så lovande Pirttijoki för att han tydligen inte var bra nog på att passa och ersatte honom med…träbenet Blomqvist. Hur tänkte man? Hade han scoutats överhuvudtaget? Jag förstår verkligen inte.
Det mest skrämmande är att Urban tydligen håller på att skriva nytt med samme Blomqvist. Vad ser Urban, Joel och Åhnstrand som vi supportrar är så blinda för? Kan det vara så som Urban säger, att vi supportrar helt enkelt är okunniga?
Håller helt med, en stor stark mittback är vad vi behöver, känns som prio nu i sommarfönstret!
Ja, om jag varit sportchef i ett superettangäng som hänger på ruinens ekonomiska brant så hade det inte legat särskilt långt upp på min att-göra-lista att förlänga inför nästa år med en 27-årig Alex Blomqvist.
Spot on som alltid! Har vi månne den mest passivt ihopsjunkande fembackslinjen som finns väst om Samarkand? Alla ligger på linje. Ingen stöter. Svordomar haglar varje gång motståndarna får boll på vår planhalva.
Jag var själv väldigt feg vad gäller att våga stöta fram som mittback och föll gärna hellre, inte minst för att dölja mina graverande luckor vad gäller snabbhet, smidighet och allmän fysik. Så jag har från nära håll sett den alldeles för sjunkande backlinjen, jag har upplevt den, jag har hatat den så mycket att jag valde att sluta med fotbollen vid 23. Men just det här var ett problem under åren med Cedergren också. Jag minns hur jag reagerade på att en bevislig Krasnodar-kvalitetsback som Jon Gudni Fjoluson bara föll och föll och föll i GIF-backlinjen. Och problemet är helt klart kvar under Åhnstrand och förstärks nog ytterligare av den nödframställda trebackslinjen.
Försvarsintsatsen och den usla effektiviteten till trots – härligt att känna att saker börjar närma sig någon form av normaltillstånd. Känslorna som den här matchen piskade upp har jag nog inte känt sedan hösten 2019 då Batanero lunkade runt i mittcirkeln och slog bort tremeterspass enligt ordinarie rutin. Finns något fint i att skrika på TV’n i 85’e och i rent vredesmod springa upp på vinden för att spontanleta efter något, vad som helst som gör att man slipper se slutsignalen. Nu kommer publiken, sommaren och de irrationella känslorna tillbaka. Som vi har längtat.
Jag är helt enig i din analys. Det kändes märkligt nog nästan som en roligare upplevelse att torska hemma mot J-Södra än att besegra exempelvis Örgryte borta. Alla femhundra på plats ska ha en ordentlig skopa beröm för det faktumet!!!