Fredagsveven: Sorgen i att inte vara bluffvärdig

Få saker på den vida webben kan så tydligt signalera att ett knippe lösa hugskott är på väg att singla ner, likt utgången manna från ett plåttak, som den rörliga samlingen pixlar ovan. Det är dags för ännu en upplaga av Fredagsveven: den veckovisa samling spaningar som tvingar mina allra närmsta vänner och några blodsbundna släktingar att slå sig ner framför sina laptopskärmar med den uppenbart spelade typ av entusiasm man vanligtvis bara finner hos SVT-reportrar som ska fluffa upp ett hockey-VM i slutet av maj månad:

En och annan kanske känner sig nödgade att stoppa en Skoda-sponsrad gummipuck mellan käkarna för att kunna utstå den bångstyrighet som listan brukar präglas av, där den slingrar sig fram utan mål och mening mellan vitt skilda ämnesområden med bara en femling gråtskrattare som styckeindelare. För det brukar ju vara så med den här listan, att jag har en enda inledande idé som får slå an tonen för textstycket, medan påfyllnaden består av överbliven bråte som pliktskyldigt ihoprafsats av en skärmdumpsrunda hos SVT Nyheter.

Ibland kan jag känna mig nöjd över att jag fortsätter uppbåda gråtskrattsgubbsdriven energi att ta mig hela vägen in i mål. Ibland kan jag känna att det var starkt att inte avsluta listan med spaningar efter veckans egentligt enda genomtänkta tanke, utan att jag har beslutsamhet att fylla hela inlägget med text.

När jag härom dagen stod och väntade på en buss fick jag syn på någon som inte haft samma ork att genomdriva hela det påbörjade arbetet:

Det hedrar denne författare av stockholmska busstidtabeller att hen, när det varit dags för rusningstrafiken att dra igång runt 07-snåret, helt sonika bara tänkt »är jag tänkt att skriva en siffra för var femte till nionde minut?«, suckat högt och tagit sig en sipp av det magmunsbrännande automatkaffet, och tänkt »aldrig i livet«. Det fick bli ett »o.s.v.« för att kunna stå ut med arbetsdagen.

Det är föredömligt. Denna vecka ska jag försöka anamma busslinje-skribentens metodik och inte fylla ut texten med den pliktskyldigt ihopsamlade mängden skärmdumpar utan sömlöst försöka föra läsaren genom en röd tråd från start till mål.

Den röda tråden: den svenska idrotten och den utveckling som skett sedan jag lämnat den.

Vi måste börja i den medelpadska fotbollen, som jag gav nästan alla mina unga levnadsår. Klart är att mycket har sedan min ömma moder placerade sin son i Medskogsbrons BK:s lantliga sköte, så att han skulle få sticka ner sina små dobbskor i riktigt naturgräs och inte behöva skrubba sina knäskålar på någon av de urbana grusplaner som IFK Sundsvall eller Sundsvall Ungdom höll till på. Man behöver inte ha läst alla Simon Banks senaste essäer hos Sportbladet för att förstå att utvecklingen inom fotbollssporten gått käpprätt åt skogen under senare år, där mörka krafter kopplat ett rovkapitalistiskt järngrepp om den sport som en gång tillhörde de breda massorna. Det räcker med att titta på vad som sker i Medelpad, där Sundsvalls Tidning på sistone rapporterat om de »fotbollssvindlare« som gäckar den lokala fotbollen.

Allra senast rapporteras om hur svindleriet drabbat det den gamle fine vänsterspringaren Osman Aksoy, som inte sällan bildade vänsterflank i GIF Sundsvalls P90-årgång med den trogne Pirkt.se-läsaren Sinan Akdag.

Aksoy berättar om hur han erbjudits ett provspel med en dansk klubb i andraligan via någon ljusskygg agentfigur på Instagram, men att han anat ugglor i den lockande Vendsyssel FF-mossen och aldrig skickat någon förskottsbetalning för provspelsuppehället.

Men bara att ljusskygga Instagram-agenter börjat röra sig i de medelpadska fotbollsfaggorna gör mig modfälld. Jag minns att när jag lämnade den medelpadska fotbollen så lämnade jag en lokal fotboll som fortfarande inte var mer internationell än att en riktigt bra division 2-höst kunde leda till ett novemberkulet men riktigt provspel hos IFK Mariehamn, vilket redogjordes för i detta Pirkt.se-inlägg från 2013 (som till dags dato är ett av få som rört upp internationella [åländska] svallvågor av irritation).

Även den gamle GIF-anfallaren Edib Kurtovic, som en gång kallades »en av Sveriges mest eftertraktade spelare« av GIF-sportchefen Urban Hagblom*, ska ha tvingats bli varse om denne bluffmakares existens.

Och det är beklagligt att läsa, att Aksoy utsatts, men samtidigt kan jag inte släppa den irriterande tanken på… att… det här är svårt att formulera, utan att låta dum: men att jag inte anses bluffvärdig.

Jag vill förstås egentligen inte bli utsatt för något typ av lurendrejeri (jag har precis börjat komma över faktumet att några baltiska gyckelmakare som registrerat sig som Nummerupplysningen hade mig på den svindlande kroken för några år sedan). Men jag blir ändå lite stött över faktumet att de medelpadskt fokuserade fotbollsbluffmakarna inte ens tänkt på mig. Jag skulle ändå vilja att de satt ner med mig, som Elaine sätter sig ner med sin dåvarande pojkvän när förrådet med preventiva sexsvampar börjar sina. Jag hade åtminstone velat redogöra skälen till varför jag anser mig bluffvärdig för utländska låtsasagenter:

*= Det fanns en liten stjärna där, kring Urban Hagbloms uttalande om Edib Kurtovic, som aldrig reddes ut innan gråtskrattsridån föll. Det var ju vid värvningen av IFK Timrås skytteligavinnare 2005 som Urban fällde de bevingade orden om den lokale målsprutan och i veckan lanserade Den Bilburne Befruktaren idén om en Urban Dictionary för Urban Hagblom-citat.

I en sådan ordbok skulle exempelvis ett »en av Sveriges mest eftertraktade spelare«-citat om Edib Kurtovic kunna översättas till: »en lokal spelare som gjort det bra i lägre divisioner«. I samma ordbok skulle också Urban Hagbloms utlåtande om att den unge nigerianen Akombo Ukeyima var en kille som skulle göra »30 mål i allsvenskan« nästa säsong, som han yppade för Expressen 2007, kunna översättas till »en spelare som kommer få svårt att imponera när han hoppar in och spelar på topp mot Kvarnsvedens IK i det division 3-lag som var tänkt att vara vigt åt klubbens lokala talanger«.

Fotbollsbedragare har också använt just GIF Sundsvalls varumärke för att lura i utländska spelare att de är aktuella för att flygas in för ett provspel med klubben, efter att en fejk-Tommy Naurin hört av sig. Dessa spelare har betalat ljusskygga låtsas-agenter pengar för flygbiljetter och hotell, efter att de har fått se förfalskade dokument som lurendrejarna påstått komma från just GIF Sundsvall. Vi tar en titt på Sundsvalls Tidnings rapportering:

Det är just GIF Sundsvall, av alla svenska klubbar, som har använts för denna typ av svindleri via förfalskade dokument skrivna i fula typsnitt i taffligt utförd layout. Det kan förstås vara en slump, men det kan kanske också ha att göra med att klubben sedan ett par år tillbaka gjort sig kända som den svenska elitklubb som lägger allra minst resurser på sin grafiska profilering. Det gällde inte minst när Johan »Vi behöver låna 5 Mkr.« Nikula var ordförande i föreningen:

Men det får nog också sägas gälla efter att han lämnat över ordförandeklubban till Hans Selling, som när han var verksam i Timrå IK stod för den här presentationen av köp-aktier-i-klubben-sajten Pepins.com:

Det är säkert lätt att tänka att det borde vara enkelt att navigera sig fram till rätt typ av fotbollsagenter i 2020-talets hyperprofessionaliserade fotbollsvärld, men då vill jag påminna om hur det ser ut på »rätt« sida av bluffskynket:

Scenen ovan, till bredden fylld av taffligt synkroniserad postkolonial svärta, är hämtad från SVT-dokumentären om Hammarbys värvning av den ivorianske supersuccén Odilon Kossounou. Den visade hur ärkeproffset Patrick Mörk navigerade sig fram på sina agentresor i Elfenbenskusten och har man sett den filmen – och också läst min sammanställning över de allra värsta kolonisatör-överträdelserna – så förstår man att det kan vara svårt att skilja på agentbranschens hedersknyfflar och bondfångare.

Att charlataner försöker gyckla iväg medelpadska vänsteryttrar på danska bluffprovspel är en ny del av den svenska sportscenen, men det allra tydligaste och mest omskrivna intåget i den svenska idrottsrörelsen har ändå sporten padel gjort.

Sundsvall har ju profilerat sig som något av en Norrlands padelhuvudstad, men det nationella huvudstadsskapet har fortfarande Stockholm: den svenska stad som trots allt har flest mediemellanchefer per capita. Och nu har några entreprenörer med fingret hårt intryckt mot den samhälleliga aortan fått den här oundvikligt samtida idén:

En flytande padelhall att bokstavligen paddla till. Det var ett hot mot våra öppna hav som de glömde att ta upp i Seaspiricy-filmen: padelhallarnas utbredning i våra vattendrag. Det kommer inte vara det rovdriftskapitalistiska maffiafisket som tar död på världens tonfiskbestånd – det kommer vara alla förlupna servereturer som Agbar Barsom skickar i plurret.

Men de flytande padelhallarna är inte det värsta som hänt på padelfronten på sistone. Per Bohman, en god vän som jag fortfarande försöker träffa vid de tillfällen då han inte är uppbokad på en padelfyrling med några andra medieprofiler, uppmärksammade mig härom veckan på hur padelsporten nu verkar ha varit med så pass länge i det offentliga idrottsmedvetandet att sporten fått slut på riktiga profiler och därför måste generera fram nya generiska namn åt nästa generations utövare.

Alla vi som någon gång spelat dataspelet Football Manager vet att efter ett antal års spelande så måste spelet komma på nya och påhittade förmågor, för att säkra återväxten och se till att går att slussa upp nya talanger ur ungdomsleden. Dessa påhittade låtsasspelare kallas för regens.

Klassiskt regen-nylle från Football Manager.

Spelarna heter ofta generiskt smäckra fotbollsspelarnamn som Rui Pereira eller Alexis Rámirez. I Sverige verkar Football Manager-generatorn något förvirrad över de svenska namntrenderna bland spädbarn (där nya namn som Noah trängs med gubbnamn som Tage) och kan ibland döpa nästa generations supertalang på fotbollssidan till typ Torbjörn, men generellt så fungerar den hyggligt även i Sverige. Det blir någon Albin, någon Mustafa, någon Joel.

Nu måste det vara så att det är någon form av padelnamngenerator som varit framme och slungat fram AI-framtagna namn som är perfekt för padelsporten, för titta på namnen i den här fyrbollen:

Smaka på namnen Coye Rocafort och Pierre Bonnfré och säg att det är möjligt att det är namn som inte är framtagna av en jättelik dator som samlat in mängder av information om padelspelare. Det är två alldeles för perfekt orkestrerade padelspelarnamn på en svensk padeltour.

Det bara måste vara två välgenomarbetade padel-regens från ett spel.

För mig som gammal medelpadsk distriktsmästare i tennis i både singel och dubbel smärtar det ju förstås att padelsporten helt verkar ha sprungit om tennisen i Sundsvallstrakten. Men i tider när hela den butiksdöda stenstaden kan tänkas fyllas med glashallar för glorifierad mjuktennis så var det glädjande att se att inte ens den svenska padelsportens förbundskapten verkar ta sporten riktigt på fullskaligt allvar:

Att i rollen som förbundskapten i sporten padel strutta omkring i en närmast övertydligt markerad tenniströja, som för att påminna alla om sina meriter i en riktig och tuff racketsport, måste vara lite som att vara förbundskapten för futsallandslaget och gå omkring bland alla sulfintande snidare i en matchtröja som man fått från den gamle icke-futsalkompatible Gefle-ytterbacken Andreas Revahl?

Sedan årsskiftet har jag haft ont i mitt knä, vilket kanske är det enda som hindrat mig från att helt uppslukas av padelsporten, som formligen Pacman-tuggar i sig gamla sportprofiler.

Till sist bokade jag tid hos en naprapat och vi måste börja prata om den otroligt skeva bild som många – inklusive mig – har av ett naprapatbesök. Varje gång tänker jag att det ska bli ungefär så här:

Varma och starka massörnävar som med hjälp av eteriska oljor, mjukgörande knogar och stillsam valsång ska lösa mina besvär. Men varje gång så näbbdras man på allt vad masserande heter och står till sist där och blippar kontokortet mot kortläsaren för att ha fått ett par ofattbart tråkiga övningar utskrivna åt sig på ett A4-ark, som man förväntas göra flera gånger om dagen i ett par månader.

Floskeltoppen!

Jag tänkte att det här skulle kunna vara ett roligt stående inslag, men det är som att kapitalismen har slagit hela varvet runt och nu börjar idka självironiska namn, bara för att omöjliggöra fungerande narrspel:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *