På tisdagen förväntas hälso- och sjukvårdsnämnden i Västernorrlands region äntligen ta beslut om det stora sparpaket som innebär en nödvändig nedläggning av den akutgeriatriska avdelningen på Sundsvalls sjukhus, vilket Sundsvalls Tidning uppmärksammat. Geriatriken är den specialistgren inom sjukvården som arbetar med vårt samhälles allra mest sköra och multisjuka individer: patienter som i regel är mycket gamla och vars krämpor inte sällan är kroniska. Det är en mycket kostnadskrävande verksamhet och fram tills nu har dessa läkekonstens prinsar och prinsessor inom den akuta geriatriken behandlats med silkesvantar av det offentliga och fått precis vad de pekat på.
En egen avdelning för de sköra och multisjuka gamlingarna? Självklart! Konstant närhet till specialistvård för de skröpligaste? Jajamensan! Gott om resurser för att ägna sig åt sin specialitet? Japp!
Inte längre. Nu säger vi som skattebetalare i Västernorrland, vi som betalat för hela det här kalaset i alla dessa år, stopp och belägg.
För lokaltidningen berättar Lena Asplund, moderat ordförande i nämnden och ytterst ansvarig för beslutet, att akutgeriatrierna äntligen får börja anpassa sig till sin samtid och göra sin verksamhet mer kostnadseffektiv:
På samma sätt som det inte finns några gratisluncher finns det heller inga gratisbaddningar av en multisjuk åldrings liggsår. Allting kostar pengar – och geriatriken kostar alldeles för mycket jämfört med andra delar inom produktionssektorn. Tittar man på produktionsutvecklingen för den svenska tjänstesektorn visar Svenskt Näringslivs statistik att effektiviteten i Sverige har fördubblats under de senaste 40 åren.
I en tid där resurserna är knappa och där modernitetens vindar blåser friskt är det inte mer än rätt att även akutgeriatrikerna ställer om och effektiviserar sitt arbete för att Sundsvalls kommuninvånare ska få ut maximalt av varje skattekrona.
Det finns nämligen inget »jag« i besparing. När 75 miljoner kronor ska sparas in på den västernorrländska sjukvården är det inte mer än rätt att den akutgeriatriska avdelningen för de allra mest multisjuka och sköra stängs ner i ett led att göra hela sjukvårdssystemet mer kostnadseffektivt.
Om vi tar bort geriatrikernas egna avdelning, där dessa priviligierade specialistläkare bakom lyckta dörrar kunnat hasa omkring i sina Birkenstock-tofflor och överösa dessa sköra och multisjuka åldringar med alldeles för mycket omsorg och vård, så kommer denna yrkesgrupp nu att tvingas anpassa sig till det nya läget.
Svenskt Näringsliv presenterar tre olika vägar till produktivitetsutveckling för en verksamhet. I Region Västernorrlands fall kan det bli svårt att låta denna lågproduktiva verksamheter »avvecklas eller utlokaliseras till utlandet«, då de äldre och multisjuka anses lokalt förankrade, och att låta »kompetens ökas genom utbildning och erfarenhet« är inte aktuellt då det handlar om redan specialistutbildade experter. Då återstår bara att fokusera på den sista nyckeln: att man introducerar »ny och bättre teknik« som effektiviserar arbetet – och det är det som Region Västernorrland nu äntligen tvingar de stelbenta geriatrikerna att anpassa sig till.
Lena Asplund (M) förklarar för Sundsvalls Tidning mycket riktigt att »de här geriatrikerna måste lära sig ett annat sätt att jobba« och att »bara för att man är skör och multisjuk är det inte säkert att man behöver ligga på en speciell avdelning för det«, och för den som är skattskriven i Sundsvall är det bara att instämma.
För tänk om det varit din mamma? Som legat där, skör och multisjuk, kanske till och med i livets slutskede, på en egen geriatrisk lyxavdelning som du vetat kostat alldeles för mycket för regionen? Som gjorde att varje gång du besökte hennes så visste du att just den här specialistavdelningen bidrog till att regionens budget visade röda siffror i slutet av året?
Och tänk då, i det här scenariot, att hon inte var ensam. Tänk dig då också att där låg din även din pappas kompis och fick specialistvård av en utbildad och närvarande geriatriker närhelst han plingade i klockan? Och din kusins farbror, invandrad från Gästriklands region, som låg och unnade sig specialistutlåtanden från sin husgeriatriker bara för att det var gratis?
Självklart hörs det kritiska röster från geriatrikerna själva över de föreslagna förändringarna. Det här är en yrkesgrupp som specialiserat sig för att sedan kunna isolera sig på egna avdelningar för att där ge våra sköra och multisjuka otroliga mängder omsorg och vård, säkert ofta efter eget huvud. De vill fortsätta ha det så, fortsätta leva i den fantasivärld de fått uppmålad för sig på specialistläkarlinjen, och kommer aldrig självmant att utmana sig själva till en förändring av yrkesrollen till det effektivare.
Det kommer att ske först nu, när regionpolitikerna nu tar det modiga beslutet att ta bort deras egna avdelning och ersätter dessa med »mobila team«. Den nya och bättre tekniken är att stänga ner avdelningen och att sprida ut geriatrikerna och deras multisjuka patienter över sjukhuset.
För säg mig: vad låter mest i klang med den samtid vi förknippar med smartphones, marskolonisering och självkörande bilar? En gammal och sluten avdelning full av skröpliga åldringar som bara ligger? Eller, som det föreslås nu, ett »mobilt team« av nytänkande specialister som sömlöst rör sig över hela sjukhusområdet för att titta till de multisjuka patienterna som är flexibelt utspridda på olika avdelningar, blixtsnabbt utplacerade utefter vilken av sjukdomarna i deras multisjukdom som för stunden väger tyngst?
Lena Asplund konstaterar för tidningen att »det är alltid så här när man gör förändringar« och att det »finns alltid de som är emot det«. Mycket riktigt. Precis som det alltid finns en viss skepsis då en våghalsig entreprenör lanserar en revolutionerande ny produkt på den fria marknaden så finns det frågetecken kring dessa »mobila team« hos geriatrikerna.
Det är faktiskt precis tvärt om. De äldre kommer hamna inte i kläm.
Visst saknas det kanske, som de kritiska läkarna påstår, vetenskapligt stöd för hur patientsäkert det blir att flytta ut alla åldringar bland patienterna på de andra vårdavdelningarna och visst pågår det just nu också fortfarande en pandemi. Men det är inte skäl nog att släppa blicken från vad som verkligen är viktigt: Västernorrlands regions ekonomi.
Det är varje skattebetalande regioninvånares rättighet att veta att varenda skattekrona går till det den är tänkt att gå till: en balanserad budget. Vi kan inte låta våra sköra och multisjuka åldringar ligga på en egen geriatrik-avdelning och dessutom – utöver de multipla smärtorna och den åldrade skörheten – känna sig till ekonomisk last för Region Västernorrland.
År efter år efter år. Utan tillräcklig produktionsutveckling av tjänsten vård av multisjukt skör individ. Utan kostnadseffektivitet för sjukvården.
Ingen multisjuk åldring ska behöva dö i ovisshet kring ifall regionens budget kommer att visa röda siffror i slutet av året.
Mycket viktig analys! Sundsvalls Tidnings ledarsida har inte varit nog tydliga i denna fråga.