Please leave a messaaage at the beep

En tränare som byter formation när spelet går i stå, en potentiell skyttekung som river och sliter sig fram till målformen och en 17-åring som hoppar in och ser till att Urban Hagblom lär behöva byta till ett större kassettband på sin röstbrevlåda.

Kan man önska sig någonting mer en lördag i maj?

Nog kan man fortfarande vara sunt kritisk till hur de första sjuttio minuterna av matchen artade sig. Nog för att det är en lång och dryg bussresa till Göteborg, men när man betraktade tempot under långa stunder av den första halvleken kunde man få intrycket att den svenska västkusten förpassats hela vägen ner till det qatariska ökenlandskapet.

Det gick långsamt, det ledde ingenstans och av de tre mittfältarna – som väl borde vara tänkta att kunna övermanövrera ett 3-4-3-byggt ÖIS centralt – fick man ut väldigt lite.

Men trots alla brister som fortfarande finns i det Henrik Åhnstrandska bygget så får man ge honom en stor eloge för en viktig detalj: han är öppen för att konstatera dem själv. Den här bortamatchen var verkligen på väg att bara rinna ut i menlöst 0-0-ingenting mot ett Örgryte som bara vunnit en av de sex första – men så ville Henrik Åhnstrand bevisligen inte ha det. Det finns ett par sätt att signalera att man inte är nöjd med var matchen är på väg – och att skicka ut en mittback mot en offensivare pjäs är ett av de tydligare. I 68:e matchminuten rök Teodor Stenshagen för Jesper Carström och bara minuter senare fick Anton Eriksson lämna för Paya Pichkah.

Joel Cedergren hade otroligt många förtjänster som fotbollstränare, men den typen av närmast övertydliga signalering var inte hans paradgren. Det kanske till och med strider mot xG-datan i statistik-iPad:en, men det blidkar den stora Roland Engström-massan (dit jag definitivt sållar mig) och skickar även tydliga signaler till spelarna på planen om att man inte sitter nöjd med sin 0-0-näve. Jag kunde för en stund inte ens se hur det var tänkt att de skulle spela (en trebackslinje med Dennis Olsson kvar som vänstervinge?) och det blev så väldigt tydligt att det viktiga inte var den långsiktiga taktiska bygget – utan tre poäng här och nu.

Och bara ett par minuter senare small det. Och som det small. Och small. Och small.

Linus Hallenius behövde säkert egentligen inte den signaleringen, för jag är ganska säker på att den tilltänkte skyttekungen varit rätt besviken på sin inledning av superettan. Det har sett kantigt ut med bollen, det har studsat och hoppat och det där kraftfältet han hade runt sig under hela 2018 – där det kändes som att han kunde suga in vilken allsvensk försvarare som helst och göra slarvsylta av dem – har lyst med sin totala frånvaro.

Fram tills nu. Nog studsade det och hoppade, nog såg det yxigt och kantigt ut – men äntligen fick vi se den där bubblande bestämdheten som jag själv fick se första gången efter Lilla VM-finalen på Thulevallens sjumannaplan 1998, när han efter förlusten mot Medskogsbron slet sönder sulorna på sina fotbollsskor i blint raseri.

Sättet han gör 1-0-målet mot Örgryte var som hämtat från ett gatlopp i Gladiatorerna, där jag till och med tror att Dag Olsson och Steve Galloway famlat efter pipan i näbbgipan i valet och kvalet om att blåsa offensiv foul.

Det var förstås mycket snyggt, om man tänker på hur han dribblar bort tre ÖIS-försvarare och viker bollen in i det första hörnet, men det innehöll nog precis lika mycket fula detaljer – och var sammantaget alldeles otroligt älskvärt. Precis så ska ett drömmål i superettan se ut.

Jag vet få spelare som varit lika beroende av sitt självförtroende genom sin fotbollskarriär som Linus Hallenius – och det är då en väldig tur att han bevisligen kan slita och riva upp tanklocket för påfyllning i den behållaren.

Det syntes direkt efteråt, när han började riva åt sig frilägen och fläka sig mellan motståndare – att nu är han igång. Nu är han tillbaka.

Och om inte det beskedet var glatt nog så hoppar alltså Johan Bengtsson, denne lille Fimpen-figur bland superettanmän, in och proffsdunkar dit 2-0-målet när han ersätter Hallenius under matchens sista fem minuter.

Om de tidigare målen varit något turliga (en fläkning framför mål, en boll som nog var innanför linjen redan och en amerikansk straff) så var det här ett mål av den kaliber som verkligen borde få stora klubbar att leta efter Urban Hagbloms mobilnummer. Han får bollen ute på flanken, rycker sig självklart förbi sin back och sneglar inte ens efter andra alternativ än att bryta in i banan och drämma dit bollen med lika delar kvalitet som kraft i det bortre aviga. Fyra mål på 120 superettanminuter.

Nu gäller det att Urban spelar svår, kanske slår av mobilen ett par dagar och låter alla inkommande samtal gå till röstbrevlådan:

Believe it or not

Urb isn’t at home

Please leave a messaaaage

at the beep

Giffarna är uppe i serieledning, fem poäng framför exempelvis Helsingborg, och Linus Hallenius är igång och Robban Lundström är snart tillbaka.

Vi ska inte imponera första sjuttio. Vi ska inte imponera genom att spela oss igenom via nyskapande positionsfotboll i specifika ytor.

Vi ska upp. Och just det ser vi ut att ha gjort riktigt bra hittills.

Och om nu bara Urban Hagblom har näven kvar i popcornskålen ett tag så kanske inte ens den där femårsplanens planerade miljonregn är helt osannolikt långt borta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *