Ännu en vecka har passerat och för mitt inre ser jag hur de stora massorna slår sig ner vid sina stationära datorer, som de införskaffat enkom för att ha prestanda nog att blixtsnabbt ladda alla Pirkt.se:s tunga gif-filer. För att vecka efter vecka uppbåda kraft nog att viga en del av sin lediga fredag (den som egentligen borde vara vigd åt att göra färdigt mina distansstudier) så gäller det att man frammanar dessa bilder för sig själv av hur människor hemma i kontorsstolarna sliter ut sina f5-tangenter i väntan på en riktigt gråtskrattsgubbsdriven samling spaningar.
Det gäller att göra som SVT:s hockeygäng som snart ska kommentera hockey-VM i Lettland – att skapa sig själv en falsk bild av hur pass engagerade människor kommer vara i det man själv ägnar sig åt:
Att tro att en enda människa i Sverige för en enda sekund kommer vara så här engagerade i det kommande världsmästerskapet i ishockey är bortom verklighetsfrånvänt. Inte ens förbundskaptenen själv kommer någon gång under turneringen ha det orgasmiskt spända ansiktsuttryck som Chris Härenstam unnar sig här ovan. Det är otroligt likt de ansiktsuttryck som Charlie och Frank använder sig av i den här scenen, när de förklarar sig vara The Gruesome Twosome (vilket i sin tur döpt det stolta Korpen-flaggskeppet Gruesome FourFourTwosome):
När jag fick syn på just Chris Härenstam försökte jag leta upp ett av Sveriges mest underskattade Twitter-konton, som jag har för mig hette @TrakigeChris, där någon eldsjäl irriterat sig på Chris Härenstams SVT-torra tråkighet på Twitter och publicerade inlägg som bara var marginellt tråkigare än Härenstams egna uppdateringar. Men vid mitt sökande på den vida webben hittar jag det inte, utan får nöja mig med att snubbla över följande hund-bet-Chris-nyhet:
Och jag har fullskalig förståelse för att man måste få ut sin frustration över sportvärldens nuvarande pandemi-tråkighet genom att daska på en tennisboll med ett semesterracket inne i en glasbur, för det verkar otroligt trist att vara SVT-sportkommentator just nu:
Det här utropet, om att vi orkar, implicerar att man egentligen borde hålla på att somna i hytten samtidigt som Sveriges U18-pojkar i ishockey spelar inför tomma läktare i någon undangömd SVT24-kanal som bara går att nå via telejacket.
Men jag får lov att tacka SVT:s hockeygäng för den här mentala bilden, av hur några av mina allra närmaste vänner låtsasbygger upp det här engagemanget inför varje ny upplaga av Fredagsveven:
Att jag framöver kan se mina vänners tuggpuckande anleten framför mig kommer att vara av största vikt för att detta stående inslag ska kunna leva vidare. Tanken på att ett par nära vänner är så spända på den nya upplagan att de tvingas använda en hockeypuck som någon form av BDSM-tuggsak för att lägga band på sin upphetsning kommer att hjälpa mig driva igenom dessa veckovisa inlägg styckeindelade med gråtskrattsgubbar.
Apropå hockey så gick ju Timrå IK upp i det som alla med någon form av hockeykorts-samlande stolthet i kroppen fortfarande borde kalla Elitserien.
Och nog för att jag aldrig trott att jag hade köpt en Absolute Hockey Omklädningsrum Music-cd om den hade funnits, men att det var riktigt så här illa ställt med unga hockeyspelares musiksmak idag hade jag ändå inte förstått:
På isen efter uppflyttningen åkte två Timrå IK-spelare runt och skrek med i textraden Vi sjunger HÅÅÅÅÅÅ-VEEEE, följt av HÅÅÅÅVEEEE-SJUTTIETT, samtidigt som de läppjade på varsin långburk.
I veckan såg jag också den andra delen av den omtalade Dokument inifrån-serien om Solviksskolan. Den kritiserade konst-, lek- och mobbingdrivna Waldorfskolan i Järna har ju fått kritik för alla möjliga saker, däribland att de litat alldeles för mycket till Waldorfgrundaren Rudolf Steiners gamla antroposofiska teorier (alla vet ju att man bara ska lita lagom mycket till detta kvacksalveri för att få till en bra alternativ skolgång).
Men vad gäller just Steiners teorier om hur den mänskliga kroppens konstitution kan avgöra vilken människotyp du är (sangviniker, melankoliker, koleriker eller flegmatiker) så tycker jag ändå att man inte ska vara alltför kritisk. Som innehavare av ett av Sveriges allra största huvuden är jag glad att det finns teorier som förklarar varför jag var tvungen att ledas ut ur klassrummet vid provningen av studentmössor, försommaren 2009. Äntligen kan jag få svar på varför jag leddes till ett stationärt datorrum för att specialbeställa en figursydd studentmössa från utlandet, från något av de länder där mössorna syddes med sömmar stora nog för mitt bowlingklotsmässiga omfång.
Jag är en flegmatiker. Så här beskriver Solviksskolans gamle antroposofiska nestor hur det brukar vara för en med en flegmatisk kroppstyp:
Varför?
Jag har ju mina pucktuggande vänner som motiverar mig att smattra ner veckovisa tankar, men jag kan verkligen också tänka mig att Fredagsveven är ett antroposofiskt höftskjutet försök att självmedicinera genom att tömma huvudet på all flegma som samlats i pallet under veckan.
Det har höjts kritiska röster mot portalens användande av gråtskrattande radbrytare. Dels på grund av att det är en form av styckeindelning som fortfarande är mycket ovanlig i litteratur utgiven på de stora förlagen och dels på grund av att Pirkt.se är en portal som mest gjort sig känd för sin långvariga kamp att ge kokgubben (den icke-glada gubben med mungiporna uppåtviglade, men ögonen fortsatt kokande) rätt status i emoji-samhället. Men klart är att det här nyskapande gråtskrattsgubbe-sättet att dela upp spaningarna i Fredagsveven verkar ha framtiden för sig, om vi får tro reklambranschens husorgan Resumé:
Sveriges myndigheter har gjort mycket för att försöka förmå oss alla att hålla avstånd. Det är markeringar både på asfalt och i inomhusmiljöer, det är reklamskyltar som uppmanar till att hålla två meters avstånd mest överallt – men vilka är det som har hand om våra övergångsställen?
Oavsett om det är Trafikverket eller någon mer lokal del av offentlighetens långa arm så har de haft ett år på sig att åtgärda den här uppmaningen till fysisk handhållar-närhet i sina ny-pluralistiska gröna gubbar:
Floskeltoppen!
Efter veckans succé med uppföljningen på fjolårets succé Jakten på Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg så ska Fredagsveven hädanefter försöka med att på veckovis basis kunna klämma in nya husfasader som smyckats på ett sätt som får en att misstänka att hela bygget skulle kunna huffas och puffas ihop av en medelstor varg vid minsta konjunktursvängning nedåt.
Och av alla de plaketter jag smugit förbi under det gångna året, då jag haft ögonen fortsatt öppna för företag som nog inte skapar så där särskilt mycket av samhällsnyttigt värde, så står den här mycket högt i kurs:
Jag fotade i all hast, och i skydd av mörkret, men vad vi ser är alltså Z.M.J Invest, Mobile Sales Invest AB (som nasar mobiler och investerar för pengarna?), Identio AB, Euronics samt de två olika företagen J.E.S Sales AB och J.E.K Sales AB samt H Branding AB.
Jag tycker att ett bra test för att se hur pass samhällsnyttigt ett aktiebolag verkar är att påta ihop ett litet scenario för sig själv, där man som inflyttad stockholmare reser hem till sin mindre hemort och där – över ett julbord eller annan sammankomst – tvingas förklara för sina släktingar vad det är man pysslar med om dagarna. Om man då berättar att man bytt jobb från J.E.S Sales AB till J.E.K Sales AB, samtidigt som man betonar att flytten var smidig, då det bara var att bära sin dator och sin häftapparat till den andra sidan av det öppna kontorslandskapet… ja, då tror jag att alla vid sunda julevätskor hade försett vederbörandes huvud med ett dopp i grytan bara av förskotts-uttagen ilska över vilka oegentligheter hen antas pyssla med.
Till sist vill jag bara avrunda med ett konstaterande om att det är otroligt svårt att vara digitalt nere med kidsen, dessa dagar. Hela den förra helgen tillbringade jag tillsammans med en 9-åring som med jämna mellanrum doppade hela trynet ner i Youtube-kaninhålet – och jäklar vilken oberäknelig samling rörligt bildmaterial det rör sig om att de snubblar över.
Humorgruppen I Just Want To Be Cool verkade vara favoriterna, men det överraskade mig väldigt att de lanserat två olika kanaler för sitt innehåll: kanalen I Just Want To Be Cool med nästan en miljon följare (finns det så många väldigt unga människor?) och I Just Want To Be Cool 2.
Kanske är det så att hur nytt och bokstavligen skrikande färskt mediet är så hänfaller man tids nog åt den beprövade gamla tv-tablå-formationen med två solida kanaler: dagens SVT1 och SVT2.
Men ibland – och det var väl framför allt det här som överraskade mig – så hörde man plötsligt hur nioåringen satt och tryckte trynet mot gamla ICA-reklamer. Inte för att de dök upp som reklam i flödet, utan för att hen hade snubblat in på ICA:s egna konto. Och så kom något nytt skränigt klipp på 25- till 30-åringar som försöker tilltala barnahjärnor – följt av ett lugnt och sansat inslag från Arla där någon halvkänd kock skulle göra en utmaning.
Det fanns ingen som helst styrsel på tittandet. Det har bevisligen inte blivit bättre uppstyrt i detta det fria nätets tidevarv jämfört med när man själv hade ett virrvarr av kulturella företeelser i mappen Mina Mottagna Filer på tidigt 00-tal.
Men på tal om Youtube och i tider som dessa – då jag då och då undrar varför man bor i Stockholm när man ändå inte kan göra något av det som man bor i Stockholm för att kunna göra – så vill jag att vi tar helg med denna pärla som jag helt missat. Men genom att sticka ner näbben i Youtube-lerpölen och gurgla omkring fann jag precis det jag kanske saknar allra mest med att kunna gå på spelningar: att få höra en lugn och fin och avskalad version av någon av sina favoritlåtar.
Lovande slutsats där🤣🤣🤣