I veckan stod det klart att McDonalds vid tågstationen i Sundsvall satsat stort på renovering och nyanställning av personal.
En glädjande nyhet för alla McDonalds-älskare, som blivit av med filialen i stenstaden, men en som är kritisk till satsningen är den ofrivillige stamgästen Johan Martinsson: Sundsvallsprofilen som gång på gång finner sig först fastklämd i deras drive-in – och sedan rosenrasande över leveransen.
– Det går inte att sminka en gris, säger han om renoveringen, i en exklusiv svada som Pirkt.se fått ta del av.
Sundsvalls Tidning är en publikation som inte sällan bereder redaktionellt utrymme för att slå ett slag för lokal företagsanda, när etablissemang bygger om, fräschar till eller öppnar upp. Det mest slående exemplet är från 2013, då reportern Peter Arnström unnade sig att skriva en hyllningsserenad till Clas Ohlson när företaget valde att flytta sin verksamhet till In-gallerian:
Men de kritiska frågorna lyser med sin frånvaro.
Under flera års tid har redaktionsledningen på Pirkt.se fått en unik inblick i hur Johan Martinsson, känd Sundsvallsprofil (inte minst under sitt aktiva Twitter-alias Martinssonsvall), gång på gång funnit sig själv sittande i drive-in-kön till just denna McDonalds restaurang vid tågstationen i Sundsvall – och hur 32-åringen gång på gång blivit gruvligt besviken över innehållet i den påse han fått med sig därifrån. Detta genom en gruppchatt där Martinsson i tid och otid öst ur sig smädelser över hela etablissemangets benägenhet att misslyckas med varenda beställning.
– Jag brukar ju skriva till Basse [en tredje chattgruppsmedlem, reds anm.] varje gång jag sitter i kön, »ge mig fem minuter så ska du få se vad det blev den här gången«, säger han och summerar att det är väldigt ofta som vännen Basse får sitt lystmäte; allt som oftast kan Martinsson rapportera tillbaka om såväl långa väntetider som åtskilliga fel på beställningen.
– Dom har inte haft ett rätt på… nån gång när jag varit där. Dom är så djävulskt kassa, och så anställer dom nytt folk och så är dom precis lika kassa dom också, säger han uppeldat när Pirkt.se når honom på telefon.
Vän av ordning undrar förstås varför man fortsätter att stödja ett etablissemang som får en på så pass kontinuerlig kokning. Johan Martinsson påbörjar här en eldig redogörelse, som börjar upprört och sedan – som på grund av ett upprördhetens gashäng – eskalerar i fullskalig kokning:
– Det kan man tycka är obegripligt, med tanke på hur många gånger de blåst mig. Och det säger jag också varje gång, när jag sitter där: »hur fan hamnade jag här?«. Men ideligen blir det så.
Han hämtar andan och fortsätter i en rasande svada:
– Så här går det till: man ångrar sig redan när man ställt sig i kön, men då är man inkilad mellan någon jävla Volvo och nån Subaru, så att man kommer ju ingenstans. Så då står man ju där i driven och då är det ju bara att köra då, för det finns ju inga alternativ. Och så tänker man »åh, nejnej, det är den här McDonalds« och att »det här kommer ju ta 200 år«, så man beställer det allra vanligaste, det enklaste på menyn: och det är ju en Big Mac. Ingen kan misslyckas med en Big Mac på McDonalds, tänker man.
Han går upp ännu en oktav och fortsätter, till höres utan att stanna upp för syreintag.
– Men så blir man förvisat till nån jävla fyrkant, »åk fram och ställ dig där«, säger dom. Sen blir man ståendes i… det kan ta tjugo minuter ibland.
För en Big Mac?
– Ja, trodde man. Men så kommer man hem – och då kan det vara precis vad fan som helst i påsen. Det kan ju vara nån supercheese eller nåt annat jäkla elände. Jag fattar inte, de är så fruktansvärt kass där att jag tror att dom gör till sig.
Att de aktivt skulle…
– Jamen aktivt skicka ner fel grejer. Dom har väl nån tävling internt, tänker jag, att dom jävlas med folk.
Hur många tillfällen baserar du det här omdömet på?
– Nämen säg att jag har fått fel gånger… 25 gånger i alla fall. Det kan vara fel dipp, eller ingen dipp, och nån gång fick jag en sån jävla shake-pommesfritt, med nån El Maco-krydda, som man ska sitta och skaka som nån idiot. Så man sitter där med nåt som liknar pommesfrittkrydda, fast med nån pikant smak, och skakar som att man vore nån Parkinson-patient. Den har dom skickat på mig flera gånger, fast jag inte har bett om det.
Martinsson utvecklar, inte lika mycket för att han blir ombedd som på grund av att han nu är ordentligt uppe i varv.
– Men dippsåserna är det nog oftast. McDonalds är ju riktigt dåliga på dippsåser, men jag tror jag brukar ta McFeast. Det är ju en semitrött dipp, men där tänker man ju att dom inte kan göra fel, åtminstone, men den niten har man såklart sprungit in i ett par gånger.
Vad kan det rendera i?
– Ja, då kan man sitta där med – ja, vad har dom ens – en kall cheddar, har dom, som inte smakar nån cheddar överhuvudtaget. Den är hårresande dålig. Den borde dom faktiskt inte få sälja.
Johan Martinsson återfaller här i en lika lång som fradgande intensiv utläggning om McDonalds svaga dipputbud.
Men just det kan man väl inte lasta just den här enskilde franchisetagaren för?
– Nej, dom lär väl inte ha tid att sitta och skriva in tips till företaget, dom har väl fullt sjå att få ut grejerna [till kunderna].
Men kan det vara så att det är extra högt tryck på den här restaurangen, tror du? Att det orsakar det upplevda kaoset?
– Nej, det tror jag verkligen inte. Jag tror att gemene man undviker att åka dit i möjligaste utsträckning. Men nöden har ingen lag, va.
Om vi läser lite i Sundsvalls Tidnings artikel så noterar vi bland annat att man nu kommer kunna »beställa i kiosker« och sedan bli serverad vid bordet när maten är klar.
– Nämen, ska dom… Nej! Inte börja med några sidoprojekt nu, utbrister han med den uppgivna suck man finner hos den som för sitt inre ser tilltagande bilköer på sin standard-drive-in.
– Dom kan väl börja med att få ut rätt grejer? Innan dom börjar med några kiosker?! Nej, det här hör jag ju direkt vartåt det barkar: det här kommer att bli en fullfjädrad katastrof, det kan jag säga direkt. Det här borde dom inte ge sig i kast med.
Det står här att kostnaden för renoveringen är sex miljoner kronor. Tror du att det är välinvesterade pengar?
– Nej, det tror jag inte. Jag tror inte att dom kommer få tillbaka dom pengarna nån gång.
Här övergår Martinsson – denne vulkan av bubblande McDonalds-ilska som äntligen får välla över alla fördämningar – till att, i egenskap av 32-årig man, kritisera McDonalds-restaurangens barnavdelning:
– Dom har ju också ett rum för barn… som är soptomt. Det finns ju inte en pinal där. Jag var in med en kompis barn där, och det var helt tomt, förutom nån dinosaurie på väggen. Vad ska man göra där då, hade dom tänkt?
Inget bollhav, ingenting?
– Ingenting. Inte ens ett litet gosedjur. Det är signifikativt för hela restaurangen: att ha ett tomt rum för barn, bara för att försöka suga livet ur dom.
En sak förstår jag fortfarande inte: när du står där, fastlåst som du säger mellan två bilar, kan du inte bara ha is i magen och köra igenom driven, utan att beställa något, och svänga in någon annanstans istället? Det ligger ju en annan hamburgerkedja intill?
– Nä, men du måste ju förbi kassan deras.
Precis, men du kan väl näbbknipa dig förbi och bara inte beställa något?
– Jo, men givet att du har satt dig i den där kön, så – ja, dom är ju inte direkt grissnabba, så det är ju nära att man svälter ihjäl när man kommit fram till kassan. Så det är ju bara till att beställa nånting och hoppas på det bästa. Be till Gud. Det är det man får göra. Och hoppas på att det är tjänlig mat.
Johan Martinsson avslutar med ett tips till allmänheten inför sportlovet, som infaller vecka 10 i Medelpad, med start den 8 mars.
– Nu är det ju snart sportlovsyra, va, och av nån anledning hamnar man alltid på den Donken just då. Och ja, söndag efter sportlov… på den Donken där… då är det High Chaparall, kan jag säga. Man skulle kunna åka dit och bara iaktta, bara sätta sig och titta på hur många som kommer tillbaka med fel grejer, säger han.
[…] Martinsson besitter ett munläder av allra rappaste märke, vilket jag tyckte att jag lyckades illustrera på ett fungerande sätt härom året, när jag upplät denna portal till att bli en mega… Det är egentligen bara att be honom öppna näbben, låta bandaren gå och sedan helt sonika […]