Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Våga lyssna på AC/BC

Den här gamla konstinstallationen gjorde min gode vän Sebastian, nu för tiden känd under chattnamnet Den Bilburne Befruktaren (efter att under kort tid både skaffat körkort och barn), för många år sedan.

Den heter AC/BC och är ett fotomontage där de gamla hårdrocksrävarna i AC/DC:s ansikten bytts ut mot allsvenska profiler som varit kända för att både ha kunnat spela mittbackar och anfallare, vilket på Football Manager-svenska förtkortas BC (back, central) och AC (anfallare, central).

(Herregud, varför skriver jag er på näsan med denna infantila syntolkning. Det här räknade ni förstås ut direkt när ni såg verket.)

Vi ser bland annat klassiska back-anfallare som GIF-bekantingen Magnus Powell (längst ut till höger), GAIS-bjässen Björn Andersson och den då unge påläggskalven Marcus Översjö (som tidigt intog denna polariserande dubbelroll, som annars brukar vara vigd åt bjässar i karriärens slutskede). Niklas Kaldner är med där också, på ett rödlätt hörn, men där måste Sebastian ha tagit sig konstnärliga friheter och stått för en historisk felaktighet som hållit verket utanför Moderna Muséets galleri.

Hur som helst: superettan är historiskt sett serien där denna typ av brunbjörn till anfallstyp gör sig allra bäst. Hade det människofärgade granitblocket Pär Cederqvist bara inte tagit det dumma beslutet att lägga pannbenet på hyllan vid facila 38 årsringar hade han antagligen nosat på årets series skytteligatopp (han avslutade med 12 baljor 2018).

Att fotboll till vissa – ganska stora – delar är ett fysiskt spel faktum har förstås inte undgått Trelleborgs FF; klubben som länge lät kamphundshybriden Fredrik Jensen böka omkring efter förlupna bollar på ett sätt som måste ha stridit mot diverse djurrättslagar.

I år har det inte varit ett särskilt vinnande koncept, då laget tassar runt det negativa kvalstrecket, men borta mot Giffarna var det mycket svårt att förstå varför och hur Salif Camara Jönsson, 38 år gammal och 90 kilo stark, bara lyckats göra tre mål i årets serie. Känslan var att han hade kunnat göra ungefär tre till på en första halvtimme där TFF öste på och dominerade.

Hur? Eftersom Herman Hallberg, som alldeles nyss kändes given på ett allsvenskt mittfält och i ett U21-landslag, var mycket bättre än Pontus Silfver och Abdul Halik Hudu centralt. Det är det lilla problemet jag har med det här lagbygget: att det spelar som att det var 2018 och de fortfarande hade seriens mest spelskickliga innermittfältsduo eller mest vägvinnande passningsfotboll.

Det har vi… ehum…

… inte. Det här var scener som borde få Soccer Service att plocka bort GIF Sundsvall-emblemet från sin hemsida.

När Salif Camara Jönsson fick nicka dit ett rättvist 1–0-mål googlade jag på Oliver Berg, för att se hur mycket kortare än Jönsson han (som satts på att hörnmarkera TFF:s nickstarka 1,90-jätte) faktiskt var. Det skilde bara tolv rätt viktiga 1–0-centimeter, visade det sig, men framför allt gav googlingen vid handen att våra alternativ på det centrala mittfältet hade åldrats illa:

Där och då såg det mörkt ut. Giffarna var utspelade, fysiskt mobbade och våra gamla reserver på bänken såg ut att ha snörat på sig kontorsglasögonen och blivit med LinkedIn-uppsyn.

Men det slutade med vändning, seger och glädje till slut. Varför?

Inte var det för att Giffarna tålmodigt Soccer Service-rullade ut sitt motstånd. Inte var det för att Hudu och Silfver, eller ens en inhoppande (och för dagen terminalglasögon-befriad) Tobias Eriksson, tog greppet om något mittfält, inte. Inte var det på grund av att det snirkliga kortpassningsspelet till slut började luckra upp bottenmotståndet TFF.

Nej, det som var vägvinnande och ledde till en andra raka seger var den rakhet som brukar kunna Pär Cederqvist-premieras i den här serien.

Första målet var väldigt vackert (när Pontus Silfver plockade fram säsongens klart finaste touch och Oliver Berg smackade in den på ett), men det kom först efter en konkret djupledslöpning och en längre lyftning från bakplan av Niklas Dahlström. Och segermålet hade inte kommit om vi inte, under matchens sista tio minuter, börjat sätta den dittills helt osynliga målkungen Pontus Engblom i spel med lite lyftningar in i boxen. Han verkar vara mer eller mindre slutkörd eftersom han inte har någon avlastning alls, men kasta ett par bollar mot honom och han gör vin eller åtminstone Fredrik Liverstam-läsk av vatten.

TFF använde deras Salif Camara Jönsson hela tiden; vi använde Pontus Engblom sista tio. Det räckte turligt nog till seger, men om vi nu inte helt gett upp uppflyttningsmöjligheterna för den här säsongen (det verkar vi inte ha gjort, eftersom knappt en enda ungdom gör en minut) så gör vi nog bäst i att maximera våra chanser till trepoängare.

Det görs genom ett rakare spel – inte genom att tro att Pontus Silfver (29) och Abdul Halik Hudu (som tillhör Hammarby) på något slags jättelång sikt ska växa ut till ett nytt norrländskt enhörningsmittfältspar.

Jag säger inte att vi bör värva in en förmodat kontraktslös Björn Andersson (även om Umeå FC i dag plockade tillbaka min gamle lagkamrat Erik Lundström från pensionen) eller ens börja lyssna helhjärtat på AC/BC:s hårda rock – men kanske bara låna ett och annat riff.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *