Otillbörligt bloggande: 600 kronor

För vilken gång i ordningen det nu än är så behöver min favoritklubb GIF Sundsvall pengar. Igen. Den här gången beror det dock på en global pandemi och inte lokala svårigheter med biljettförsäljning och sponsorintäkter eller det problematiska faktumet att det ständigt arrangeras gårdsförsäljningar där allsvenska spelare försvinner iväg som vore de barnsålda flaskor med lemonad till priset av det som står på wellpappskylten.

Den här gången går kampanjen ut på att försöka låtsasfylla ett gammaldags låtsas-IP och slå publikrekordet från kvalmatchen mot Högadal 1961. Klubben hoppas slå rekordet på 16 507 åskådare och då det säljs biljetter för femtio kronor stycket så borde det, enligt en snabb slagning på kalkylatorn, inbringa drygt 800 000 kronor i klubbkassan, efter att man räknat bort kostnaderna för att hyra in ett Hollywood-meriterat filmteam för att trickfilma fram sju Urban Hagblom-ribbträffar i rad.

GIF-truppen gör sitt och skänker a-lagets böteskassa direkt till det nya Swish-projektet och på sistone har GIF-spelare efter GIF-spelare tydliggjort på Twitter vilka böter de åkt på och att dessa har skickats in till kampanjen. Och när anfallaren Pontus Engblom gjorde detta så fick han svar från en spelare som en gång frekventerade böteslistor i IP-omklädningsrum men som numera är mångmiljonär och Bundesliga- och landslagsstjärna:

Emil Forsberg går in och slänger in 5 000 kronor för en gammal utebliven böter från den tid då han fortfarande räknade sin valuta i CSN-bidrag och kebabtallrikar.

Varken mina fotbollskunskaper eller mina finansiella muskler har utvecklats i samma takt som Emil Forsbergs sedan den tiden, men en gång i tiden var vi faktiskt lagkamrater och efter bästa förmåga ska jag försöka applicera hans metodik på gammalt förbisett syndande och efterskänka en liten slant.

(När Emil Forsberg skrev på sitt senaste kontrakt med RB Leipzig så dubblade han, enligt tyska uppgifter, sin årslön från 30 till 60 miljoner kronor. När jag skickade in en blankett till CSN med stämpel från kursansvariga på den humanistisk-didaktiska fakulteten på mitt universitet så fick jag plötsligt — helt utan min vetskap — mitt studiestöd ökat till 7284 kronor, för att jag nu läser ett annat och mer snabbspårigt lärarprogram. Vi har alltså båda skapat oss ekonomiskt manöverutrymme nog att kunna hjälpa vår favoritklubb.)

Och även jag har ju varit noterad på GIF Sundsvalls böteslista. Inte för den gången jag som supporter råkade sparka bort en flisa ur en grön plaststol på norra läktaren (när Tobbe Eriksson tofflade en straff utanför, hemma mot Norrköping under nådens allsvenska höst 2008; en äldre herre kom efteråt fram och väste »fy« på det typ av otroligt närgångna sätt som Corona-krisen stulit från äldre män och jag minns att jag kände mig extra dum eftersom Robert Mambo-Mumba ju faktiskt nickat in ett segermål efter den tofflade straffmissen) utan som en ung och inte sällan slarvigt småförsenad medlem i klubbens representationslag.

Vårvintern 2010 fick ju nämligen jag ett a-lagskontrakt med min favoritklubb GIF Sundsvall. Fråga mig inte hur. De billigt hemvävda lösningarna var på modet i den globala finanskrisens efterdyningar, även den lokala finansiella GIF-härdsmältan var i antågande (efter en sällan skådat köpfest inför den allsvenska nylanseringen 2008) och kanske hade dåvarande sportchefen Cain Dotson en speciell typ av starr som gjorde att hans öga misstog en habil division 3-back för någon som skulle kunna göra superettanminuter (det kunde han inte).

Den synd jag tänkt erkänna mig skyldig till, men aldrig tvingats betala för och kanske heller aldrig ens erkänt för någon levande människa, handlar om att jag efter en träning skrev ett blogginlägg (i en då mycket mer framgångsrik blogg, som vid tiden lästes av flera tiotal medelpadska fotbollspappor) om hur ett smålagsspel blivit grinigt och aggressivt och slutat i att en spelare, som ska förbli namnlös, tacklat en annan på ett sätt som enligt nästan alla tillgängliga etiska ramverk skulle ha bedömts som förkastligt. Så jag skrev om det, ganska rakt och ärligt. Jag minns inte exakt, men typ: nånting om att själva momentet spårade ur, om att folk måste bete sig, att vi måste kunna bibehålla lugnet och åtminstone inte göra illa varandra. Ganska hårt, kanske, men rättvist, tyckte jag, efter en situation där en frustrerad spelare låtit frustrationen bubbla ut över en lagkamrat.

Det här var nämligen under en tid då GIF Sundsvalls sportsliga ledning svepts med i en anti-Bosman-våg som snabbt svept in över svenska elitklubbar, som plötsligt skulle straffa stjärnspelare som inte ville förlänga sina kontrakt genom att inte låta dem spela matcher. Spelaren som utdelade tacklingen, som fortsatt ska hållas otroligt namnlös, var en odiskutabel stjärnspelare som GIF-ledningen satsat ett rekordstort miljonbelopp på att få till klubben och han var nu på vårkanten 2010 deklarerad persona non speltids-grata förrän han valt att förlänga det kontrakt som löpte ut efter säsongen. Han var, med ganska stor rätt, därför väldigt ofta väldigt frustrerad. På klubbledningen, på situationen, säkert på hela Medelpads socken. Vilket alltså ibland togs ut på träningsplanen.

Spelaren, som även hädanefter ska vara nafnlaus (som islänningarna uttalar ordet namnlös), var tyvärr också hundranittio centimeter lång, uppskattningsvis nittio kilo tung och hade format denna kropp på ungefär samma sätt som glaciärisen kan pressa samman ett fornnordiskt klippblock; en otroligt olämplig lekamen att springa runt med om man då och då känner för att brinna av i en duell med intet ont anande lagkamrat.

Och det senaste exemplet på hur denna kontraktskokning gett sig tillkänna hade jag nu beskrivit i min blogg. De medelpadska fotbollspapporna slet ju ut sina F5-tangenter för att få veta det senaste om sin favoritklubb.

Dagen efter den fula tacklingen och det beskrivande blogginlägget så sitter vi i omklädingsrummet efter en ny träning. Spelaren tar då emot ett samtal i omklädningsrummet. När han lägger på vänder han sig till mig, som sitter bara några bänkrader bort. Han tittar allvarsamt på mig, spänner ögonen i mina.

»Du…«, började han. »Vad har du skrivit i din blogg om igår?«

(Jag tror väldigt få av de andra spelarna läste bloggen, men jag tror att alla visste om att den där gänglige nittonåringen skrev om laget. Aziz Corr Nyang envisades med att uttala bloggnamnet »Prikt«, med R:et placerat i gambiansk malpåse, medan Daniel Sliper alltid lade sig till med sin grövsta skånska när han uttalade »peaukt punkt blaugspot pounkt com«.)

Jag minns att jag omedelbart frös till och att jag på ett lättgenomskådat sätt försökte köpa mig lite betänketid med ett »va?«.

»Enligt min kompis så hade du skrivit nåt om det som hände igår. Att det var fult, att det inte fick gå till så, att det inte var okej?«, frågade han, samtidigt som mitt dittills klanderfria hårfäste började krypa bakåt av rädsla (nej, så var det inte: en av mina få riktiga fördelar som mittback var att jag redan då såg otroligt rutinerad ut). »Han sa att du skrev att det var typ… ›över gränsen‹?«

Nåt sånt, sa han. Jag minns inte exakt vad jag skrivit och jag minns därför inte exakt vad han sa, men det han rabblade upp: jo, det hade jag på ett ungefär skrivit. Nånting om att det var fult, helt klart, dumt, garanterat, och alla gånger över gränsen.

Om det var så att jag hade en Gainomax-kaka eller en bananbit i munhålan så måste min sväljprocess ha varit identisk med den som Karl-Bertil Jonsson går igenom på juledagsmorgonen, när hans ömma moder undrar om tändstickstavlan: ett tecknat »GULP«-ljud som hörts upp på det norra stadsbergets topp.

»Rakryggat yppa sanningen?«, frågar sig Karl-Bertil Jonsson, och då är han ändå bara en postanställd tonåring. Under den tid som min verklighetsbaserade saga utspelar sig så har jag dessutom genomgått en termins på Mittuniversitetets ansedda journalistutbildning, där jag inpräntats grunderna i såväl tryckfrihetsförordningen som pressfriheten och den journalistiska integriteten. Studierna hade gjort mig helt införstådd med att jag inte fick ta emot mer än en kopp kaffe och en slät fralla från ett intervjuobjekt – men hade inte förberett mig på ifall det var värt att stå upp för sin bloggpost om det riskerade att leda till en förlupen armbåge i trynet vid nästa spelövning där man råkade stå bakom spelaren (som redan tidigare var jobbig nog att stå bakom, eftersom han var grov som en trädstam och nära nog omöjlig att komma runt).

Jag tog ett ögonblickligt beslut. Eller: jag tog ett beslut under den tid det tar att genomföra ett tecknat Karl-Bertil-svälj. Och så ljög jag.

»Nä«, trevade jag, samtidigt som jag i realtid försökte räkna ut huruvida 3G-teknikens utvecklingssprång möjliggjort för honom att ta telefonen och snabbt söka sig fram i webbläsaren, eller om det fortfarande var för mycket krånglande med wappandet. »Det tror jag inte att jag skrev.«

»Jag tror att jag nämnde den, men jag skrev kanske att den var… tuff«, sa jag och blickade in i ett par ögon som var fortsatt inborrade i mina. De var djupa som en glaciärsjö och tittade man riktigt noga in i pupillen så kunde man se att de tillhörde en man som överlevt hierarkiska prövningar i Stoke Citys omklädningsrum och som tuggat i sig en del ängsliga juniorer för att säkra sin ställning som en av de få nordiska bjässar som tillåts åka runt som kringresande och sign-on-bonus-högavlönat granitblock i olika europeiska mellanligor.

Det uppstod någon sekunds tystnad, han lutade sig tillbaka på bänken och varken förr eller senare har jag varit så intresserad av hur det egentligen står till med den svenska IT-branschens landvinningar. »Jaha«, sa han genom fortsatt sammanpressade käkar. En sekunds konstpaus igen, från någon som kanske såg det som en konstform att skrämma upp nyuppflyttade juniorer. »Jag ska läsa det där när jag kommer hem.«

Jag tror att jag gjorde mitt allra yttersta för att försöka sitta kvar, kanske äta upp min banan, inte skynda av med benskyddstejpen: allt för att inte verka det minsta stressad. Men om scenerna som följde funnits fångade på film hade min väg till duschen sett ut ungefär så här:

Kan det ha varit min allra snabbaste dusch genom historien? Finns det ens en möjlighet att tvål nådde vitala post-tränings-svettiga delar av min kropp? Kan jag ha hastat ifrån omklädningsrummet med bara en strumpa och DubbelDusch-lödder i ena örat?

För plötsligt utkristalliserades en väldigt tydlig kamp mot klockan, för att hinna hem till mitt bloggskrivar-verktyg innan den uppretade spelaren hunnit hem till sitt läsverktyg. Framför mig såg jag ett potentiellt år av illa dolda tjyvarmbågar och bestämda tåkliv (ingen som inte blivit trampad på ens mycket tajt skinnomslutna stortå på en frostbiten träningsplan kan förstå hur ogärna man vill ha någon efter sig som stampar efter ens tassar), om spelaren ifråga kommit hem, hunnit scrolla igenom inlägget och notera att hans nya lagkamrat inte bara hängde ut hans träningstarvligheter offentligt – utan dessutom mötte hans maniska jag-har-varit-i-Championship-gosse-blick och ljög för honom om att inte ha gjort det.

Jag hann hem, slängde upp datorlocket och backspaceade bort hela stycket som kan ha handlat om att tacklingen var över gränsen, att det var dumt, att folk måste »tänka till«, kanske att vi måste »respektera varann«. Allt som var minsta hårt och tufft och som jag föreställde mig kunde utmynna i repressalier för hela min kommande tid i GIF Sundsvalls a-lag. Om det fladdrade runt en liten Nils Funcke-ängel på min axel medan jag skyndsamt drog tillbaka publiceringen så smällde jag till honom med armbågen på det sätt som jag föreställde mig att denne kontraktssituationskrisande jätte skulle kunna göra på mig på efterföljande smålagsspel.

Jag skrev istället att träningsövergreppet från den frustande furustammen varit… »tuff«, kanske sträckte jag mig till »i tuffaste laget«. Sedan publicerade jag om inlägget. Tryckfrihetsexperten Nils Funcke vred nog på sig där han låg, men nog kände han också hur styggt ont det hade gjort att få en vass armbåge rätt över snoken.

Det erkändes inte till en själ, men livet gick vidare. Den väldige bjässen kom hem, surfade sig fram till det han lärt sig hette antingen »Prikt.se« eller »Peakt.blaugspot.com« och fick till slut läsa om att tacklingen varit »tuff«. Det måste han ha ryckt på axlarna åt. Den var tuff, den benämningen av det veritabla övervåldet kunde nog inte ens han irritera sig på.

Livet gick vidare. Till slut släppte Giffarna på sin tidigare så stenhårda anti-Bosman-policy, spelaren fick spela, han blev nog lagets bäste målskytt och drog sedan vidare ut på nya äventyr. Jag spelade inte en enda minut i superettan, mycket antagligen på grund av just den karaktärslösa vekhet som den farsartade rusningen hem till bloggredigeringen visade prov på.

Jag fick noll superettanminuter, men en hel del böter för små minutlånga förseningar och annat småtjafs. Men på böteslistan saknades kriterier som berörde extensivt bloggande och jag känner att det här övergreppet – på först den helgade inom-lag-sekretessen och sedan på ett par av balkarna i tryckfrihetsförordningen – borde rendera i en efterskottsböter, nu när jag äntligen fått lätta mitt skamsna hjärta.

Det borde ha funnits »Otillbörligt bloggande« på böteslistan. Det hade nog gjort det om jag och min blogg haft nog med inflytande i spelartruppen och inte fört en synnerligen anonym tillvaro utanför alla Call of Duty-konversationer.

Jag ber bara om att GIF Sundsvall ska klara sig ur detta nya ekonomiska krisläge, kanske om en sån fin »Stolt Giffare«-halsduk om det finns några över och framför allt om Nils Funckes och er förlåtelse för de pressetiska övergrepp som gjordes på grund av rädsla för dagliga tjuvnypsrepressalier.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *