Jag trodde att jag bytte bort min journalistbana och valde läraryrket för att jag ville hitta ett hederligt och samhällsnyttigt yrke, där man fick fokusera på att göra ett habilt jobb och arbeta med människor och där man inte behövde armbåga sig genom en flock hyenor som vittrat fram lukten av ett tremånadersvikariat på Newsner. Jag trodde jag valt ett yrke där man inte behövde fokusera på att framhäva sig själv, profilera sig som någon med en unik spetskompetens och därefter i all evighet slåss med vässade näbbar och långa klor med en massa galna karriärister.
Men nu när förstelärarreformen är lanserad och etablerad i det svenska skolväsendet så är det bara att anpassa sig. Man kan förstås bli det i vanliga ämnen som svenska och matematik, men där är nog konkurrensen tuff och hård, och på sistone har det uppdagats att man också kan bli förstelärare i mycket mer udda inslag i skolvardagen: exempelvis finns det en förstelärare i schack ute i Skärholmen.
Och om man nu ska försöka anpassa sig och sitt lärarskap till rådande verklighet och sträva mot de karriärtjänster så lanserats så har jag gjort mitt allra yttersta under denna min sista praktikperiod för att kunna bli…
… förstelärare i cringe-content. Eleverna ska ut i en verklighet vars grundvalar till mångt och mycket utgörs av riktigt taffligt innehåll, sådant som får det att isa hela vägen in i den innehållsbedömande märgen, och som mina PowerPoints förbereder dem på den.
Bilden ovan var en av bilderna som användes när jag skulle presentera mig för klassen och den rönte precis den ljumma tonåringsrespons som ni kan föreställer er. Sedan dess har flödet av riktigt gammaldags svagt innehåll (det som vana surfare på den här portalen har lärt sig att scrolla förbi) fortsatt skölja som en våg över de stackars TikTok-vana ungdomarna, medan jag tvingats till Jeb Bush-metoder för att tvinga fram respons.
Hur som helst: precis innan sportlovet kom en representant från lärarutbildningen på Stockholms Universitet och inspekterade en av mina lektioner. I mångas ögon är det det stora testet under en praktikperiod och även om hon inte hade några problem vad gäller att ge mig konstruktiv kritik kring vissa delar av lektionen (Mikhail Bachtin och Lev Vygotskij hade gjort ett par saltomortaler i graven över att jag missade ett par elevaktiva dialogtillfällen!!!) så var hon på det hela taget riktigt nöjd och belåten med min lärargärning, vad gäller sjuttiofem minuters lektion där vi följde upp föregående lektion om Kinas sociala kreditsystem med att titta på Googles, Facebooks och de andra tech-jättarnas »övervakningskapitalism« i västvärlden.
Och det var förstås väldigt skönt och roligt att hon var nöjd och belåten och att jag var godkänd, men det var trots allt inte det stora och riktigt skrämmande testet under mina två månader på skolan.
Nej, det testet kom nämligen veckan innan, då jag lurades med på en skidresa till Romme under skolans terminsvisa friluftsdag. Jag minns att något av det sista jag uträttade i en alpin pist skedde under en skidresa till Vemdalen, där jag och en god vän ägnade hela nätterna åt ett FIFA-spel där jag skördade stora framgångar med ett Bolton där den danske bjässen Henke Pedersen nickade ner bollar på Jay-Jay Okocha som låg och lurpassade i det oförsvarbara diamanthål varifrån man kunde utnyttja en av denna årgångs stora buggar: att ungefär nio av tio distansskott, om man bara laddade precis rätt på mätaren, satt otagbart i nätet. Man behöver inte ha tillgång till varken Henke Pedersens eller Jay-Jay Okochas födelseattest för att därmed greppa att det är ett bra tag sedan jag befann mig i en backe.
Då ska det också nämnas att mina sista alpina år i mitten på 00-talet tillbringades på snowboard, vilket gjorde att det var med darrhänt näve jag nu bokade det stora skidpaketet (skidor, pjäxor, stavar, hjälm: allt utom ett par täckbyxor som jag fick köpa på Myrorna dagen innan) på Romme Alpins hemsida, för att för första gången på vad som måste vara 20 år knäppa på mig på ett par slalomskidor.
Den stora dagen började med en bussresa i en otta så pass svinig att en vegan antagligen avstått från att kliva upp, där jag slog mig ner på en av de lärarvigda platserna på den främre raden med en rågfralla som tänjde på gränserna för vad den moderna, post-cro magnon-utvecklade, käkmuskulaturen klarade av och en sponsrad termos med rivigt kaffe.
Väl på plats fick jag dela ut liftkort och räkna in alla elever — men ingenting av den ansvarsbiten, att behöva ha koll på en hel busslast med bångstyriga och våghalsiga ungdomar som skulle kasta sig ner för en pist med sina kalcium-undernärt sköra benstommar, gav mig samma nervositet som vetskapen om att jag alldeles strax skulle klampa i ett par pjäxor, klicka i dessa i ett par slalomskidor och sedan kasta mig utför en pist.
Jag började följaktligen i en backe med det respektingivande namnet…
… »Lisas backe«, där Alberto Tomba ska ha tappat VM-guldet 1988 efter att ha kommit fel in i branten, men ganska snabbt så bytte jag knappliften och de femåriga barnens sällskap för att ta bygelliften upp till toppen för att möta upp de coola idrottslärarna: den grupp på en kommunal skolas skidresa som är troligast att dränka en nybörjare i ett moln av pudersnö samtidigt som de ropar något om »bästa svängen — Hökarängen!«.
Då eskalerade nivån förstås väldigt snabbt och innan jag stått för mer än totalt något tjugotal svängar med mina ovana och säkerligen oergonomiska lår-knä-rörelser så hade jag rört mig från de grönaste av de gröna barnbackarna till att plötsligt svassa mig förbi den här typen av respektingivande skyltar, i hopp om att smälta in i det coola idrottsgänget:
»Endast för erfarna och avancerade åkare!«
Jag tror att en del i faktumet att jag vågade accelerera min åkning så pass snabbt var tryggheten i att alla nu för tiden bar hjälm. Alla elever bar hjälm och, ännu viktigare: till och med de coola gamla rutinerade idrottslärar-rävarna hade varsin rejäl hjälm över huvudet. Min känsla är att för tjugo år sedan hade snitt-idrottsläraren på en kommunal gymnasieskola fnyst åt en vuxen hjälmbärare, vilket kanske fått till följd av att jag — en osäker 29-åring som bara vill passa in i sin nygamla alpina miljö — kanske känt mig tvingad att skippa säkerheten för coolheten i att susa nerför de svarta backarna med bara en toppluva och en tunn hinna av spelad kaxighet över huvudet.
Det slapp jag. Jag kunde ha hjälm, precis som alla andra, och det gjorde hela min Romme-upplevelse så mycket roligare då jag vågade utmana mig själv i backar som jag absolut inte vågat testa på under den gamla coola toppluva-eran, av rädsla för att slå i huvudet och skada mig. Nu kunde jag ta mig an de svarta backarna, träna på att försöka svänga även när i de partier där de blev brant och halt och isigt och i de allra flesta fallen gick det mycket bra, mina gamla fotbollslår kunde parera mycket, och bara i ett enda fall så var det så att jag hamnade fel i ett skär och drattade på ändan.
Men jag hade ju som sagt hjälm. Och ingen tyckte det var konstigt.
Till och med idrottslärarna, de allra coolaste av de coola alpina svassarna, var glada över att jag kunde ramla och ändå bibehålla säkerheten.
Det var inte mer med det.
Bli först att kommentera