Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Grader och ritualer och förändrade diskurser

Häromveckan skrattade jag till när jag var ute och promenerade. Bara sådär, rätt upp och ner och rakt ut. Jag kom precis från ett månadsmöte med mitt lilla gäng i Lärarförbundet Student Stockholm där vi över en kaffe och en tranbärsfralla haft en diskussion om när nästa årsmöte skulle hållas, vilket lett oss vidare till en diskussion om vilka titlar vi borde ha i nästa styrelse. Efter en inledande seriös diskussion om huruvida det behövs en kommunikationsansvarig eller någon form av eventgynnare så eskalerade det ganska snabbt i diverse oseriösa titlar för att sedan fullkomligt urarta när någon av synnerligen oklar anledning snubblade in på Wikipedia-sidan för den svenska druidorden.

Och säga vad man vill om den svenska druidorden, som är en svensk förgrening av ett flera hundra år gammalt brittiskt ordensällskap för rättrådighet, men de kan utse varandra till några hejdundrande titlar:

Redan på låg nivå (eubat!) får man sig en fin liten addering på visitkortet och bara man gör minsta karriärklättring så låter det som att man knappt får klä sig i annat än resårlösa trollkarlssärkar (bard!) eller som att man kan ta 19.90 kronor i minuten för att spå i tarotkort (druid!).

Men det är på nivå sex och sju som det blir riktigt intressant, titelmässigt:

Innan jag hann bearbeta faktumet att Riks Old Ärk är en svenskspråkig titel som existerar så hade Oskar Torefeldt (studentombud av det vi nu för tiden får kategorisera som ringgraden) döpt om mig till just Riks Old Ärk i den chattgrupp där all vår styrelses korrespondens sköts.

Jag smakade på titeln ett par gånger till, fann förstås en alldeles otroligt fadd smak sprida sig över hela namndelen av språkcentrat, men kom därefter med en spaning om att det här är en så pass befängt ful titel att den kommer att approprieras av Stockholms innekids. Det är alltid helt omöjligt att identifiera kommande trender hos de futuristiskt trendiga ynglingarna i de innersta inne-cirklarna i den svenska huvudstaden: de svävar ovan oss dödliga i silvriga reflexjackor, äppelknyckarshorts och brillor så tunna och smala att Bröderna Rongedal skulle skämmas över att sina var för tjocka och klumpiga. När det gäller vilka plagg eller accessoarer som står näst på tur att approprieras och ges en plats i inne-värmen så är det helt omöjligt att sia om: ofta är det något tämligen objektivt fult som ska slungas in i den ungdomligt entusiastiska torktumlaren. Är det de gamla Fredrik Ljungberg-stickade mössorna från tidigt 00-tal som gäller? Är det näverlurens år? Ska man trycka ner en självscanningsapparat från Coop i ett hölster?

Det går inte att veta.

Och jag känner åtminstone en sådan typ av innemänniska som inte låtit trendyvigheten begränsa sig till kläder och mode, utan anammat samma oberäkneliga yvighet även på sitt eget namn: artisten Lorentz.

»Losobaby« och Lorrelight« har genom åren bland annat skenat iväg till »Loso Yamamoto« som helt oförhappandes har blivit till »Doggfather«.

Och nu lanserade jag spaningen att Lorentz, vad han nu för stunden kallar sig, kommer vara den som tar sig namnet Riks Old Ärk.

Detta sagt med full vetskap om att jag är kanske minst lämpad av alla i Sverige vad gäller att göra spaningar av just Lorentz, då jag i flera år trodde att hans vers som går: »Går’e här för snabbt för’ej? / Går’e här för snabbt?« istället löd »Går över snabbt före / Går över snabbt«, där jag tänkte att Lorentz var ute och vandrade med ett par foträta snöskor över snabbt och krispigt före:

(Det här har jag skrivit om mer utförligt i ett långt tidigare inlägg, på den gamla goda tid när jag bevisligen hade tid och ork och lust att försöka skriva om löst sammankopplade roligheter jag tyckte mig snubbla över.)

Det var det jag gick och skrattade åt på vägen hem: tanken på att Lorentz skulle appropriera druidordens allra högsta titel, avsedda för män i påviska särkar. Och så kom jag hem, googlade runt, laddade ner en app för AutoTune-inspelningar i telefonen, sjöng in frasen »Baby jag vill vara din Riks Old Äääääärk« i AutoTune-göraren och skickade omgående in det otroliga resultatet (jag besparar er det, men Voloco var en rolig app) till några av mina kamrater i styrelsen.

Det blev något trippel-ha till svar (det är alltid det man går efter: man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå hahaha:ad åt i någon chattgrupp), det dök in någon gråtskrattsgubbe och jag kände mig nöjd och glad över responsen. Sedan blev det tyst i fem minuter innan det plingade till i telefonen igen. Oskar, studentombud av ringgraden och Old Ärk-grafiker, skickade då det här mästerverket:

Och bara den bilden, bara att den finns, hade egentligen gjort att de här åren av lärarfackligt engagemang värt det. Det har varit så roligt. Vi har haft så kul när vi med jämna mellanrum ses över en kaffe och en fralla och pratar om hur vi ska försöka göra Stockholms Universitets lärarutbildningar bättre eller vilken föreläsare vi ska boka in till nästa gång. Ofta har jag lämnat mötet utan att vara ett enda uns klokare kring frågan hur vi ska vända utvecklingen i svensk skola, men ändå med ett småleende över läpparna på grund av något som det skojades om.

Det är drygt två år sedan jag var så väldigt besviken på så väldigt mycket i lärarutbildningens utformning och ville försöka förändra saker till det bättre. Jag gick med i det största lärarfacket, mest för att de hade en igångstartad verksamhet på skolan. Jag drog med mig några kompisar, blev ganska snabbt ordförande och väldigt många gånger har jag höftat ihop en dagordning i sista minuten, ganska ofta har mötena inte kommit fram till så särskilt mycket och lärarutbildningen på Stockholms Universitet idag är nog inte alls särskilt mycket förändrad från när jag engagerade mig fackligt.

Men runtomkring våra kaffekoppar, våra tranbärsfrallor och vårt ideella engagemang för svensk skola så har det hänt saker. Utanför vår lilla verksamhet i Studenthusets kafé uppe på Frescati så har det, ute i den stora svenska skolvärlden, hänt saker vad gäller den svenska skolpolitiska diskursen.

I våras skrev jag en diskursanalytisk C-uppsats om hur läraryrket och lärare hade gestaltats i svensk media inför två olika val, 2010 och 2018. Och jag fick, precis som de allra flesta C-uppsatsskribenter, fram ganska lite matnyttigt. Det var lite fler tematiska gestaltningar här, det var lite fler lärarröster representerade där och yada, yada, yada: jag fick min journalistexamen till slut.

Men på det ett och ett halvt år som gått sedan det inför-valet-2018-nedslaget så vill jag hävda att det hänt saker med den skolpolitiska diskursen: hur det skrivs och debatteras och diskuteras kring svensk skola.

Vad det beror på?

Vid en sökning i mediearkivet efter »Tankesmedjan Balans« får man ett dussin träffar under kalenderåret 2017 och scrollar man sig vidare till 2018 får man ganska snart upp ett Pirkt.se-bekant byline-nylle: mitt! Enligt mediearkivet skrev jag den femtonde texten i svensk mediehistoria som nämnde Sveriges mest New Public Management-kritiska tankesmedja.

Nästa vecka, på torsdag klockan 16.00, så har vi bokat in en föreläsning med en av de två grundarna på Stockholms Universitet och jag kommer försöka ta mig dit och gå runt som en sån jobbig indiekille på festival:

Inga har betytt så mycket för den förändrade diskursen som Åsa Plesner och Marcus Larsson som driver Tankesmedjan Balans. Om det fanns ordensällskap för svensk välfärdskritik så vet jag inte om Riks Old Ärk-titlarna räcker till. De har stått på barrikaderna i flera år och gastat och gastat för att få folk att begripa kommunala smygbesparingar och begrepp som New Public Management. De har fått lokaltidningar och granskande journalister och inte minst fackförbund att veta vad de ska dels leta efter men framför allt uppröras över.

De har inte bara på ett ideologiskt plan yrat om det moraliska felet i att riskkapitalister gör vinster på offentligt finansierade skolpengar utan pedagogiskt också förklarat hur en etablering av Internationella Engelska Skolan drabbar en stackars kommun.

Jag har inte för mitt liv kunnat förstå hur inte Sveriges lärarfack plockat upp denna lilla smedja som en del i den fackliga rörelsen, men när Lärarförbundet Stockholm presenterade sin verksamhetsberättelse för 2020 så hörde jag hur de bland annat arbetade för »balans mellan krav och resurser« (vilket är en gammal Balans-dänga till fras).

På samma årsmöte hade vi i Lärarförbundet Student Stockholm skickat in ett par motioner. Det var ganska precis samma motioner som vi skickade in när vårt nationella studentförbundet hade årsmöte tidigare i vintras, när vi lyckades få den nationella studentorganisationen – som på pappret företräder 30 000 lärarstudenter – att ta en sväng åt det håll som för något år sedan hade dömts ut som dödskommunistiskt.

Motionerna handlade om att Lärarförbundet Stockholm skulle ta tydlig ställning mot vinster i offentligt finansierad skolverksamhet och att de skulle göra samma tydliga ställningstagande gällande att New Public Management inte är en lämplig styrmodell för svensk skolverksamhet.

Och vet ni?

Nu är det så. Nu tar Sveriges största lärarfacks största lokalavdelning tydlig ställning mot vinster i välfärden och NPM-styrningen.

Det är inte primärt tack vare vårt frallätande och kaffedrickande sällskap, inte tack vare oss som flamsar runt med titlar lånade från druidordrar, utan tack vare de som outtröttligt Sisyfos-släpat upp de här frågorna på dagordningen, dag efter dag efter dag. Utan deras arbete hade det inte ens varit på tapeten att slänga in en enda motion åt det hållet.

Men jag är bara så otroligt glad att vi – vår lilla rörelse, mitt och tio andra härliga och roliga individers ideella engagemang, har kunnat dra vårt lilla strå till stacken. Nu fortsätter vi förhoppningsvis framåt.

Jag kommer lämna över ordförandeskapet till våren, när jag blir färdig lärare. Jag var på ett möte med Hyresgästföreningen härom veckan. Det pratades om renovräkningar och varufieringen av bostäder och det refererades mycket till filmen Push (som jag rekommenderar och som ligger på SVT Play) och jag blev mycket uppeldad. Kanske börjar jag engagera mig där.

Det här var mest tänkt som en uppmaning till allmänheten att engagera sig ideellt i frågor man bryr sig om. Det är roligt, man lär känna nya människor och då och då får man känna att man lägger ett strå på rätt ställe i en stack.

Erik Löfgren
Riks Old Ärk
Lärarförbundet Student Stockholm

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *