En kritikers bekännelse

Dagen innan nyårsafton köpte jag ett par nya skor. Eller okej, inte ny-nya, då jag sedan starten på 2019 inte köper någonting alls nytt i klädväg utan bara begagnat (något som påbörjades som ett nyårslöfte, men om inte fjolårskommentaren »är den där tröjan second hand? Den ser väldigt… second hand ut« stoppade mig så lär inte växlingen av kalenderår göra det), men nya för mig. Redan på väg mellan den första och den andra anhalten (vilket nyår, va: tre anhalter!!!) så kände jag att det skavde till ordentligt längsmed båda hälarna på mina ömtåliga fötter, vars portvinstå en gång i tiden hjälpte mig att sätta stopp för min olycksaliga fotbollskarriär.

Sedan dess – i nära nog två veckor – har jag gått omkring som han wrestlingmannen Vince McMahon ovan, liksom ryckt och knyckt upp tassarna på flängigast möjliga sätt för att så lindrigt som möjligt kunna sätta en fot framför den andra. Som ett plåsterryck har det varit, vartenda steg. När jag var på en fest i lördags blödde jag igenom. Det blev en stor sårformad fläck på varsin strumphäl, så tydliga och hemska att jag var tvungen att försöka smyga mig fram baklänges under hela kvällen, med hjälp av någon slags ohelig allians mellan en moonwalk och en pipande lastbilsbackning, för att de andra skulle slippa möta mina hälars blodvite. 

Men mitt i detta skavande elände ska jag passa på att erkänna en annan smärtsam sak. 

Det är lätt att vara kaxig bakom ett skrivbord och veva ut yviga påståenden på en oläst portal, men de som träffat mig i det verkliga livet vet att jag egentligen bara vågar vara riktigt hård på en punkt: i min kritik mot företaget Compeeds monopolställning på marknaden för skavsårsplåster. Min återkommande kritik mot kapitalismen är inte främst sprungen ur ett ogillande ojämlikhet, exploatering eller faktumet att vårt ekonomiska styrsätt håller på att elda upp planeten: nej, den är ursprungligen sprungen ur en känsla av att om kapitalismens mekanismer fungerat så bra som vissa vill göra gällande så borde inte Compeed ha slagit ut all konkurrens vad gäller att tillverka ett tunt hudlager av gel för att underlätta vid skavsår.

Min vän Sinan Akdag sammanfattade nyligen min på-fest-personlighet under 2019 med att jag inledde kvällarna med att tipsa alla jag träffade att skaffa bibliotekens filmtjänst (jag hade kunnat ta över Filmkrönikan om jag faktiskt själv sett en film på bibliotekstjänsten vid varje tillfälle som jag uppmanat någon annan att skaffa tjänsten) för att därefter – några öl in – ganska snabbt landa i en dystopiskt deppig drapa om världens stundande undergång; en retorisk vandring mot ett slutligt Mad Max-scenario som alltid passerar faktumet att »Compeed alltid krullar ihop sig i strumpan«.

Men nu är det dags att krypa till korset. Hela min analys har byggt på felaktiga grunder. Kapitalismens mekanismer har fungerat.

För Compeed hjälper faktiskt. De förtjänar sin marknadsdominans. I söndags kväll tröttnade jag till slut på allas eviga tjat om att köpa ett paket Compeed och applicerade sedan ett lager av denna gummerade extrahud över var och en av hälarna – och plötsligt kunde jag, den dittills grimaserande McMahon-knyckaren, till och med springa omkring och spela fotboll i ett par fnösketorra Copa Mundial. Tydligen är det så att sedan min anti-kampanj påbörjades under det sena 00-talet så har Compeed – med all den inneboende kraft som bevisligen finns i skavsårskapitalismen – utvecklats och lagt sig till med en tunn hinna av bedövande salva på alla sina klisterlappar, som lindrar själva smärtan från skavsåren. 

Kanske är vi inte på väg mot undergången. De krullar inte ihop sig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *