Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Poängen finns bakom löpmetrarna

Tiki-taka? Nä, slit å tackla.

Istället för att se katalanska passningskvadrater fick vi djupandas i fyrkant, så som vi lärt oss göra om de medelpadska fotbollshöstarna. 

Lägg naturgräs på IP. Det är så här det ska se ut. 

Mål förändrar matcher, heter det på det gammalsvenska sportkrönikörsspråket. Och inte ska man underskatta Carlos Moros Gracias inövade löpning och nick när David Bataneros vänsterfot äntligen levererade på-kvadratmetern-precist på liggande boll.

Men det gav bara ledningen – det var någonting annat som gav segern.

För Kalmar stod för en av de svagare prestationer jag sett ett allsvenskt lag göra på väldigt länge i den första halvleken, de låg under mot ett lag som inte vunnit sedan Curry Treffenberg slog ner strejken 1879 och de borde ha varit ungefär lika nöjda med sitt presspel som en socialdemokrat är över höstens regeringsbudget. Och mycket kan man säga om Magnus Pehrsson och hans tränarskap — men han är åtminstone inte dummare än att han vet när det är dags att ge sitt lag en rejäl utskällning, kräva mer och kasta sitt tidigare taktikpapper i närmsta sopkorg.

Det tog inte ens en minut innan nyinbytte Vikor Agardius hade kommit runt på kanten och piskat in ett inlägg mot deras unge division 1-bjässe på topp. Inte två innan de kommit runt på nytt med sitt nya 3-5-2-system och skyfflat in bollen mot mål.

Nu skulle Kalmar ånga på längs kanterna, förstod man. Nu skulle de vinst-och-förlust-veva in bollar från flankerna mot ett lag vars backlinje omvandlade det mesta till förluster under fem månaders tid.

På den ena kanten hade Giffarnas vänsterback Pa Konate misslyckats med det mesta i den första halvleken och blivit rundad och varnad i en och samma situation mot Romario. Samme Konate som raderat ut Stefan Lischtsteiner under Champions League-hösten 2014 hade fem år senare sett mer än lovligt virrig ut på en mer än halvtom Guldfågeln Arena.

Och så kom ett uppspel på felvänd KFF-ytter i den 48:e matchminuten. En fortsatt virrig Pa Konate stötbryter och han kommer helt snett in i duellen.

Väggspelet in i banan öppnar upp en mellanstor småländsk socken bakom honom. Och jag säger inte att matchen avgjordes här, inte alls, men jag tror att en av anledningarna till att Giffarna tog tre livsviktiga poäng mot Kalmar FF börjar precis i den här bildsekvensen:

En maxlöpande Pa Konate är fem-tio meter bakom sin överlappande KFF-mittfältare.

Men fyra sekunder senare är han ikapp, förbi, och först på bollen som han låter löpa ut till en inspark.

Jag vet inte med er: ni kanske fortfarande slår på teven eller åker till bortaläktaren när det lackar mot oktober för att få se läckra Batanero-lyftningar eller våghalsiga väggspel.

Jag vill bara se det där typen av uppoffrande arbete för laget.

Pa Konate var sedan bäste GIF-spelare på planen i den andra halvleken.

Om någon inför säsongen sagt att han — prestigeförvärvet som visade att Giffarna nått en ny platå! — skulle vara dominant i en 2–0-seger borta mot Kalmar så hade jag nog tänkt att han överlappat extra mycket eller slagit särskilt fina inspel i ett GIF-lag som tålmodigt rullat ut Kalmar precis som de gjorde mot Henrik Rydströms KFF-upplaga ifjol.  Inte att han skulle stå i vägen oftast, vara mest jobbig, ta flest löpmeter i defensiven. Inte att han skulle vara den man tydde sig till oftast medan man djupandades in i kudden man höll framför näbben under sista halvtimmen.

Men det var den typen av match, det kommer att vara den typen av höst.

Jag vet att den kommunala ekonomin i Sundsvall ser dyster ut — men kan inte kommunen ha någon hektar gräsmatta liggande?

Foto: Suvad Mrkonjic/Bildbyrån.

För på gräs tillåts Alexander Blomqvist bevisligen vara den typ av mittback jag tror han är tänkt att vara: tuff, rejäl och bestämd och på gräsligt långt avstånd från alla chippuppspel in i banan. Där kan Peter Wilson kanske inte skapa så särskilt mycket åt sig själv, men vara jobbig och rivig och äntligen så där vuxet allsvensk i sin felvända forwardsroll. I en gräsmatch av den här karaktären kan bevisligen inte ens David Batanero (mycket bättre idag) blunda för att jobbet måste göras.

Och där kan Pol Roigé bevisligen läsa av studsar och tajma halvvolleys.

Var det matchens enda egentligt kvalitativa fotbollsaktion, när han satte vristen till vid 2–0-målet? Jag vet inte och jag bryr mig inte.

Jag bryr mig inte om Soccer Services alla kortpassningsmätare parkerade nära nollan eller om det inte finns plats för läckra lirare som Omar Eddahri. Jag bryr mig inte om att Kalmar var så usla att SvFF måste fundera på en tvångsdegradering.

Allsvenskans nedre halva är full av usla lag och vi har fram tills nu faktiskt varit allra uslast på att göra det som genererar poäng.

Det är vi inte längre, om vi fortsätter på det här spåret. Jag bryr mig inte om Tony Gustavsson är en bra fotbollstränare eller bara ett energiknippe i en ungdomlig hårknut, men sedan hans intåg har Giffarna hållit nollan i två av tre matcher och gjort tre hörnmål (jag räknade lite på det och det är fler än vad Giffarna gjort på fyrtio tusen miljarder år).

Och de gjorde ikväll sin mest gedigna och mest älskvärda insats sedan de sprang ner Malmö FF i april.

Det här var ingen bragd, det behöver heller inte vara någon vändning på säsongen — men det var ett bestämt greppande av det där allra sista halmstrået. Och förhoppningsvis genererade det en insikt inför sluttampen:

Trepoängarna finns där, på andra sidan löpmeterna och duellvinsterna. 

9 kommentarer

  1. GIF Masthugget GIF Masthugget 24 september 2019

    Underbart att vara på plats och de denna efterlängtade seger !!!

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 25 september 2019

      Underbart att se er på plats.

  2. Royal Pine Royal Pine 25 september 2019

    Intressanta tankar om gräset. Kan underlaget verkligen betyda så mycket?

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 25 september 2019

      Hehe, skojar förstås om det kommunala utrullandet av någon överlagd gräsmatta, men nog är det en enorm skillnad mellan konstgräs och gräs vad gäller dueller per match, med mera. Och för ett Tony-lett Giffarna, som man hoppas ska bygga mycket kring att vilja mer än motståndarna, så är det nog en fördel att få smälla på i grässammanhang.

      • Fredde Fredde 25 september 2019

        Giffarna älskar ju att vattna sitt konstgräs (rentav fått ett ”regn” över mig på kortsidan i halvtid) för att som jag uppfattat det få ett snabbare underlag. Kan man uppnå det du beskriver på naturgräs även på konstgräs om man väljer att inte maxa hur snabbt det ska vara?

        • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 25 september 2019

          De där halvtidsduscharna känner man igen. Även inför match, hela vägen in i nollgradiga november, har man sett exempel på den oombedda duschningen av sätena långt ner på läktaren.
          Men att torrt och långsamt konstgräs skulle likna naturgräs? Mjä. Tycker Tarik Elyounoussi uttryckte det bra efter den ytterst märkliga 1-1-matchen mellan Giffarna och AIK på IP i försomras: att det är så väldigt svårt att komma upp i press mot ett bollskickligt lag på konstgräs och att det blir som ”en annan sport” att springa och jaga på en konstgräsmatta där bollen aldrig studsar snett.
          Äh: det är väl mest så att kampmomenten kommer fram tydliga i gräsmatcher och det är kampen jag tänkt ska hålla det här laget kvar. Man bör aldrig borra sig för djupt i mina resonemang då det avslöjar deras ytlighet.

  3. Magnus Hagman Magnus Hagman 25 september 2019

    Du skriver om hemjobbet Konate gör och att du vill se den typen av uppoffringar.

    Ifjol när vi möter Dalkurd på bortaplan inför en nästan öde läktare i Gävle så tar Linus Hallenius en otrolig löpning hem till försvaret för att kämpa och ha inställning.
    Tyvärr var jag inte på plats, men jag såg matchen på tv. Jag skrek av glädje när jag såg hur han offrade sig för att ”vinna” (vi låg ju under med 2-0 och var otroligt virrade i försvaret den matchen….) minst en poäng.

    Tränarna kanske inte gillade hur han som anfallare sprang hem, men jag som supporter älskade hur han visade kämpatakter och inställning för laget.

    Konates schabbel såg jag, och jag såg hemjobbet och blev otroligt glad över den inställningen.

    Kul att du också uppskattade det.

    Men viktigast av allt….3 poäng.

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 25 september 2019

      Jag var på plats och jag tror faktiskt jag minns den Linus-löpningen (hela vägen hem på egen tredjedel väl?). Det var ju också i ett läge då 2018 års säsong ännu inte utkristalliserat sig till något triumftåg, utan Giffarna fick ju kämpa till sig ett 2-2-resultat mot vad som senare skulle visa sig vara en ganska usel nykomling (även om just vi förlorade hemmamötet). Vi får hoppas Konate (och andras) hårda jobb igår visar vägen framåt.

      • Magnus Hagman Magnus Hagman 25 september 2019

        Helt rätt. Så långt hem var det.

        Återigen Ferran och Joel uppskattade nog inte att han inte höll sin position. Men jag…. Jag älskade inställningen.

        Spelarna har nog inte blivit bättre bättre fotbollsspelare senaste veckorna men nedkörda i självförtroendet och då få en helt ny röst i omklädningsrummet kan göra mycket för psyket.

        Nej jag tar inte ifrån Tony någonting men spelarna kan spela och de har ett eget ansvar att alltid göra sitt bästa. Det kan vara svårt med nedåtgående spiral men då kommer tränarbytet, helt plötsligt ser vi just denna attityd.

        Håller på Gif. Inte på tabellpositionen.

        Fortsätt kämpa!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *