Jag hann aldrig skriva någonting efter den urstarka poängen som Giffarna slet med sig hem från Skåne efter att ha hållit mångmiljonbygget Malmö FF mållöst i förra veckan. Det var en poäng som krävde att GIF-spelarna lade salsadressarna åt sidan för att istället dra på sig de gamla avlagda arbetsställen, som nästan blivit lite korta i ärmarna sen sist, och en poäng som lär ha krävt permanenta inbuktningar i Carlos Moros Gracias panna, efter alla inlägg han nickade undan.
Det var, heroiskt nog, en poäng som Giffarna tog utan Juanjo Ciércoles på planen.
Och jag tror verkligen att han inte bara hade gått in och bidragit till kämpainsatsen, till ytstängandet och till löpmetrarna, om han funnits tillgänglig – nej, Juanjo Ciércoles är av den kalibern att jag tror att hela matchen mot det närmast bisarrt stjärnspäckade MFF-laget hade kunnat se konkret annorlunda ut med honom på planen.
För nu såg matchen mot Malmö ut ungefär så här:
https://twitter.com/humorandanimals/status/1046160144957091843
David Batanero stod med bollen och letade korta avlastningsalternativ – varpå Bonke Innocent flög på honom som en vanvårdad kamphund. Det blev frisparkar, det blev bolltapp, det borde blivit ett par Bonke Innocent-kort, men det blev i det stora hela en totalkvaddad GIF-rytm, vilket gjorde att laget i princip fick sluta spela fotboll med fötterna och börja spela med pannor och hörntänder.
För David Batanero behöver Juanjo Ciércoles för att fungera fullt ut. Och Giffarnas bollägande behöver Juanjo Ciércoles för att fungera. Ibland kan det se närmast överdrivet ut när de två spanjorerna småduttar bollen fram och tillbaka till varandra på mitten, som om det var okynnespassningar avsedda enkom för passningsstatistiken, men för att Batanero ska få nog med tid för sin vänsterfot och sin blick vid ett par nyckeltillfällen per match så är det där ständiga duttandet centralt.
Vet man att det bara är Batanero som kan få snurr på bollrullandet så kan man Bonke-bonka honom gul och blå, sätta konstant press och bara låta honom ha bollen bara i rena quarterback-ytor långt ner på egen planhalva. Vågar Batanero inte släppa bollen på två tillslag hela tiden till någon närstående som han vet att han får tillbaka den av, då blir det helt klart möjligt att stänga ner Giffarnas rullande.
Alla såg att David Batanero hade en magisk vänsterfot och blick redan under förra sommaren, men bara nån typ av jobbigt forcerad hipstertyp skulle påstå att hen redan under fjolhösten såg att spanjoren var en av seriens bättre mittfältare.
För det var han inte. Intill en habil Kristinn Steindorsson-figur, när Giffarnas högst begränsade mittfält var tvunget att stundtals spela rätt jäkla vanlig allsvensk fotboll, så kunde han blixtra till och slå en genial djupledsboll från intet – men över nittio minuter lyste hans defensiva brister och fysiska tillkortakommanden (hans beslut att lättjelufsa till sig ett andra gult kort mot ÖSK förra hösten höll på att skicka laget ner i superettan) nästan lika starkt.
I år behöver han inte ägna sig åt defensiv, inte täcka upp ytor, inte spela vanlig allsvenskt mittfältsspel.
I år kan han rulla Sverige-unik boll tillsammans med seriens kanske allra mest kompletta spelare.
Mot Kalmar var Juanjo tillbaka i spel, efter att ha kritat på ett nytt treårskontrakt med klubben. Det kan låta konstigt när det handlar om en 30-åring som man rätt nyss plockat in från den spanska tredjeligan – men jag tror att det kan vara en av klubbens bästa kontraktsförlängningar någonsin.
Och mot Henrik Rydströms gråbleka Kalmar visade han genast varför.
Det allra mest imponerande med dagens seger var nog att den kunde vara så urbota kassaskåpssäker, trots att spelet inte stämde till någon särskild fullo alls i den första halvleken. Trots att Kalmars press lyckades störa GIF-rytmen tidigt och trots att hemmaanfallen saknade visst tempo initialt så stod en uppgiven Henrik Rydström där efter matchen och berättade att hans lag inte varit så utspelat ens av Malmö på bortaplan; erkände utan omsvep att det var långt närmre 3–0 än 2–1.
Hans lag fick inte skjuta ett enda skott på mål på hela matchen.
Den skottmängden hade kunnat räckt till en 0–0-poäng på IP och hade det gjort det så hade många defensiva allsvenska mittfältare säkert sett den mållösa insatsen som helt okej.
Inte Juanjo Ciércoles.
Med en öppnande djupledslyftning mot David Myrestam ordnar han fram det isbrytande 1–0-målet i första. Med en lika läcker bredsidelyftning i andra serverar han Jonathan Tamimi öppen gata för att servera David Haro för tvåan.
De två hockeyassisten kanske inte går till Svenska Fotbollförbundets historieböcker, men i den medelpadska historieskrivningen bör framgå att tidernas första allsvenska hemmaseger över Kalmar FF ordnades fram av Juanjo Ciércoles.
David Batanero var förstås också fin och gjorde mål framför vad som sades vara ett antal långväga scouter (franska Lille ska ha varit på plats, så om Peter Wilson bara satt sina två jättelägen hade han kanske kunnat Emra Tahirovic-bluffa sig till Ligue 1). Han har ännu inte skrivit på ett nytt kontrakt och risken finns förstås fortfarande att han försvinner iväg i vinter.
Men hur tråkigt det än skulle vara (han har den absolut finaste fot som spelat på medelpadskt konstgräs) så måste det sägas att Joel Cedergrens bollinnehavsfotboll tidigare har fått en spelare som Smajl Suljevic att plötsligt se ut som ett passningsgeni ämnat för danska toppklubbar. Kanske kan det hittas andra typer av offensiva mittfältsstrateger, om David Batanero någon gång lämnar.
Men det som är nästan helt omöjligt att hitta för en klubb med Giffarnas resurser är någon som kan allt, som Juanjo Ciércoles verkar kunna; spelare som kan hålla ihop ett helt lag, vara konstant extremjobbig för motståndarna och samtidigt – när det behövs – kliva in och avgöra fotbollsmatcher med sin offensiva kvalitet.
Och han ska vara här i tre år till.
Kan inte pirkt göra ett reportage med våra nya supportergrenar som har föryngrat och förbättrat patronerna kraftigt senaste året?