Den här fredagen är det Världslärardagen och i år sammanfaller den med att jag varit på praktik på en svensk gymnasieskola i en dryg vecka. Det har varit väldigt roligt att hålla i lektioner och att testa olika övningar på eleverna och jag har en alldeles ypperlig handledare, men i själva planeringsmomenten så sitter jag mig ofta och gnuggar mig om tinningarna.
Parallellt med praktiken så läser vi en kurs i »betyg och bedömning« och lär oss om hur minutiöst noggrann man bör vara när man planerar ett moment i den svenska skolan; varenda liten rynkning på pannan under en föreläsning bör vara avsedd att leda eleverna mot de uppsatta lärandemålen och göra den målstyrda fårskocken bättre på att klara av kunskapskraven.
Man har på en månads tid matats med en mängd nya teorier som man vill förverkliga till fullo, och så slår man igen dörren till sitt arbetsrum, har ett par timmar av planering framför sig och inser plötsligt att man sitter där med flera olika böcker, ett par matriser, kunskapskrav och Skolverket-utgivet materiel till förbannelse.
Och att man ska koka ner denna akademiska soppa till en en praktiskt vacker röd tråd som löper igenom hela ens moment. Och att man förväntas göra det med nära noll verklig erfarenhet av att stå i ett klassrum eller planera lektioner.
Det känns litegrann som att bli tilldelad en Penske-fil, men utan att besitta George Costanzas oambitiösa sinnelag. Så man sitter och håller sig för tinningarna till slut, som för att hindra stressen ifrån att bubbla hela vägen ut ur topplocket:
Jag vet inte vad jag vill ha sagt (kanske bara flika in att det är bisarrt hur lite praktisk träning i att vara lärare och utföra lärarsysslor vi får på Stockholms Universitet), men kanske vill jag mjuggföra fram att jag bär på stora ambitioner med min blivande lärargärning.
Varje gång jag står framför eleverna och inte har planerat så mycket mer än en icke-interaktiv PowerPoint-genomgång, där de mest får sitta och lyssna, så känner jag mig ganska precis så här:
Ambitionerna finns att eleverna ska engageras!!! Att diskussionsövningar och interaktivitet ska få dem att inse att samhällskunskapen berör dem!!! Att det är deras livsvärld vi pratar om!!!
Och ändå är min största ambition under min praktik en helt annan.
Att undvika att eleverna ska ge mig det gamla WC-prefixet.
Jag är väldigt noggrann med att varje lektion ska vara välplanerad från minuten eleverna kliver in i klassrummet – men jag är än mer noggrann med att jag ska stå där vid katetern och välkomna dem med alla invärtes vätskor under kontrollerade nivåer.
När jag gick i grundskolan hade vi nämligen en lärare som hette Peter, men vars namn snabbt och närmast organiskt blev till »WC-Pete«, i takt med att hans konstanta toalettbesök under lektionerna uppmärksammades. Det var inte en gång han pep iväg efter att hafsat ut någon glos-stencil till oss elever, inte två, utan det var mer regel än undantag att »WC-Pete« unnade sig en långsittning under lektionstid; som om han tolkat sitt lärarschemas uttryckta »förtroendetid« som att han kunde lämna eleverna mol allena för att sätta sig och läsa en vältummad »91:an Karlsson«-samling.
»WC-Pete« är ett namn som sitter så grundmurat starkt i mitt medvetande att det till och med spiller över på andra Peter som jag stött på helt andra sammanhang. Eller, andra och andra: alla andra Peter.
Introducera en ny bekant som heter, säg, Peter Olsson för mig och det dröjer inte länge – vi pratar kanske halvtimmar – innan jag kan råka slänga ur mig ett »var tog WC-Pete Olsson vägen?«.
Denne lärar-Peters överdådigt frekventa toalettbestyr »WC-Pete« så karaktäristiskt och etablerat att det smeknamnet i sig kortades ner till det minst sagt korta och konkreta »WC«. Till slut förkroppsligade denne stencilutdelande långsittare helt sonika hela den anglosaxiska förkortningen för vattenklosett.
Och än i dag kan mitt enkla och i högsta grad underutvecklade intellekt – som kanske är svårt hämmat av att ha haft lärare som ägnade mer tid åt porslinsstolar än elever – alltså inte särskilja det relativt vanliga svenska namnet Peter ifrån fäblessen för att sätta sig och långtidsbjörna på en toalettstol under lektionstid.
Så jag ser alltid till att komma med vätskor och tarmflora i balans till lektionsstart och skulle det ändå trycka över blåspartiet så skulle jag knipa igen. Jag lämnar inte klassrummet. Inte en enda gång.
Jag ska inte bli »WC-Ecke«. Framför allt för min egen del, men när jag tänker på hur WC-epitetet för mig spillt över på samtliga Peter-figurer jag stöter på så känner jag förstås också ett visst ansvar att inte besudla ett så pass välanvänt namn som Erik. Det gamla konungsliga namnet ska inte behöva dras in i denna lika citrusdoftsprajdoftande som onda spiral som namnet Peter svepts med i för min del.
Jag inledde med att klaga på hur få praktiska verktyg som vi lärarstudenter får med oss från Stockholms Universitet; ett faktum som redan under tredje terminen gjorde mig så pass kokande (»I’m up to here!« utbrast jag på ett seminarium och vevade med näven högt över hjässan) att jag valde att engagera mig i Lärarförbundet för att åstadkomma någon typ av förbättring.
Man kan verkligen tycka vad man vill om hur lärarfacken lyckats med sitt arbete under de senaste decennierna, men jag tycker verkligen att det finns någonting i deras paroll »Allt börjar med en bra lärare«. Just den delen av det lärarfackliga arbetet tycker jag inte har behövt förbättras. Jag har ju länge haft ambitionen att bli just en bra lärare och sliter dagligen hårt för att anses vara Penske-material under praktiken, men just praktiken har ju delvis fått mig att tänka om vad gäller mina professionella prioriteringar. Toalettvägran först, kvalitativ undervisning sedan.
Och jag säger inte att det är en universellt bättre slogan, men jag lyfter bara att den här kanske också skulle fungera:
»Allt börjar med en lärare som inte går iväg på toa.«
Bli först att kommentera