Fredagsveven™: Explosion i huvudet

Det bara small.

Jag hade ju en tanke om att det skulle kunna ske. Men då tänkte jag mig ett läge då jag glömt ta av mig kragen och gått in på en matvarubutik för att sedan göra ett snabbt utfall och dyka huvudstupa ner i en mejeridisk, vid åsynen av ett extrapris på exempelvis ost. Att det skulle kunna smälla i det läget, för att Hövdings ingenjörer inte tagit höjd för min explosiva snålhet.

Jag är ju knappast känd som någon explosivt snabb individ. Ett tag, strax efter att jag i tonåren växt vad som måste ha varit en halvmeter i höjdled över en sommar, så är jag rätt säker på att jag klockades för 19 blankt på 100 meter under en idrottslektion, då mina höftkulor satt på två helt olika höjder och jag liksom vobblade, nej, tumlade fram, med den ena höftkulan jollrandes uppe vid bröstbenet och den andra hängande ner mot knävecket. Att se mig försöka springa på den tiden måste ha varit som att stå och titta in genom rutan till en tvättmaskin där någon slängt in några outvecklade muskelfibrer, lite brosk, ett par höftkulor och några slatterbelupna knäleder i en säck av tonåringsskinn.

Men jag tror att jag trots min icke-explosivitet hade kunnat ta mig till en final i Mästarnas Mästare, att jag letat mig förbi nattduell efter nattduell mot reflexstarka boxare och rappnävade pingisspelare, om det bara varit en rabatterad prästost som uppenbarade sig på bordet framför en. För då hade jag ryckt åt mig den. Min fyndnacke har, till skillnad från min övriga person, internationellt explosiva kvaliteter.

Internationellt explosiva kvaliteter har, visade det sig härom veckan, Hövding-hjälmen också.

Det small inte i ostkylen, nej, men en dag när jag var på väg till skolan så bara exploderade det. Jag bara satt på cykeln, helt oförhappandes, med båda händerna på styret, och navigerade mig fram i knapp styrfart. Och så: PANG!!! Inte tjoff, inte schwosh, utan pang!!! För en sekund så trodde jag att jag blivit vådaskjuten i bakhuvudet av en älgstudsare.

Nog var jag medveten om att det var tvunget att gå undan när den fällde ut – den ska ju gå från en slappt hängande krage till en solid airbag som omsluter hela skallbasen under själva fallet – men jag var inte beredd på att det skulle gå så explosivt snabbt eller att kraften i den rappa huvudomslutningen skulle vara så monumental.

Titta på hon till höger, som fått sin hjälm uppfläkt i reklambilden: vilken otrolig avspändhet hon utstrålar. Hennes huvud har blivit till en liten hoppborg, men hela hennes uppenbarelse känns fortsatt luftig och fräscht avslappnad.

När min Hövding exploderade fanns ingen luftigt avspänd känsla över situationen. Mitt huvud omslöts så pass tajt att hela ansiktet pressades ihop och svullnade upp, som om jag skyndsamt svept i mig en hel karta kortison. Med stressade fingrar famlade jag efter dragkedjan för att befria mitt svullna, rödsprängda anlete ifrån dess tajt omslutande luftbur.

Kan jag ha haft en för liten Hövding-hjälm? Storlek L sitter bra runt nacken, som krage, men det är ju Pirkt.se-fastslaget sedan tidigare att proportionerna mellan min veka nackmuskulatur och mitt abnorma huvud är ytterst skeva; som om någon försökt balansera ett bowlingklot på en Piassava-kvast. Kanske borde mina mått specialbeställas: min kropp följer inga reguljära mallar (det gjorde mina höftkulor klart redan då de jollrade omkring i tonåren).

Hur som helst: att Hövdingen small i fel läge är väl en sak. Jag har reklamerat den, fått en ny. Den enda nackdelen med smällen är väl att jag 1) vågar cykla farligt mycket snabbare nu, då jag vet att mitt huvud är ombonat i händelse av krasch och 2) att jag däremot blivit orolig, likt en smällrädd hund på nyårsnatten, i alla situationer där jag bara rullar fram så sakteliga; då jag sitter deppigt krumryggad i rädsla för att jag ska träffas av ett nytt fantom-vådaskott vid minsta juckande med nacken.

Några dagar efter den oväntade smällen började jag dock känna av en väldig smärta i bröstryggen. En märklig typ av smärta, som jag aldrig känt förut, som inte satt i muskulaturen utan bakom, som i fästet; vid minsta rörelse med högerarmen så ischias-strålade det ner i märgen.

Jag är van att ha ont, van att gå och jämra mig över portvinstår och jollrande höftkulor, men var verkligen inte van att ha så här oprecist ont.

Och vilken typ av skada har man hört brukar komma smygande, liksom sippra ut i nervsystemet? Säkert flera, men jag tänkte direkt på en, relaterad till min oväntade explosion i nackpartiet:

Whiplash.

Det är whiplash, slog jag fast för alla som ville höra. Och det är klart att det slog an en orolig ton i kroppen – nån slags nervskada i bröstryggen kan inte vara kul att gå och dras med – men det kittlade förstås också ens latent liggande Kramer-nerv.

Nog ville man ha en Jackie Chiles att ringa för att omgående stämma Hövdings skapare upp över deras nyrika öron. Jag såg ett scenario framför mig där jag var först. Precis som kvinnan som var först att stämma McDonalds över deras heta kaffe eller som den där mannen som åt tvättmedel för att det inte tydliggjordes på förpackningen att det inte var kalasbra för varken kistan eller strupen.

Ja, nog hade jag velat gå till en Jackie Chiles-advokat redan när Hövdingen okynnesfällde ut och på en nanosekund pressade ihop hela mitt huvud för att ge mig ett uppsvält kortison-nylle:

Att jag fått sitta i möte med de nyrika hjälm-entreprenörerna och diskutera skadestånd i mångmiljonklassen innan jag till slut blir för het på gröten och uppstuds-accepterar en överenskommelse utanför domstol—

—där jag får min nuna på en Hövding-billboard tapetserad över innerstan:

(Nu var det inte whiplash, ska tilläggas: en läkare tog en titt på min bröstrygg och konstaterade att nacken var intakt och whiplash-fri. Det blir inga Hövding-miljoner, inte ens någon billboard. Jag vill bara tydliggöra det, för en gång när jag unnade mig att kalla en långdragen förkylning för dengue-feber så började en Pirkt.se-läsande läkare i Umeå-trakten sätta igång med västerbottnisk voodoo-konst i hopp om att jag skulle överleva den inte helt sällan dödliga sjukdomen.)

Jag har jättemycket att skriva just nu: i jobbet, i de parallella sommarkurserna, snart om Giffarna på den här portalen.

Men allt – allt! – jag tycker är lustfyllt med skrivandet just nu kretsar kring att få självspäka mig själv och min person: som när jag förra veckan unnade mig att skriva 10 000 tecken i en sluten grupp för mitt Korpen-lag om hur jag låg bakom förlusten med min fem minuters utvisning, där jag höll fast en ung dribbler på mittplan:

Eftersom formuleringsglädjen varit kraftigt nedsatt på sistone så tänker jag att jag dubbelpublicerar de allra mest självspäkande formuleringarna i det yviga Fredagsveven™-konceptet, där man aldrig ska kunna veta vad som serveras.

När vi hoppar in i handlingen här så har den lille krullhårige dribblern precis gjort en rapp tvåfotare längsmed sidlinjen:

Gruesome FourFourTwosomes lagkapten, en gapig Henrik Rydström-figur som låter mycket men åstadkommer mycket lite, hänger inte med. Men i stället för att kompensera sin tröga fotisättning med en vägran att släppa någon förbi sig så unnar han sig att ta ett rejält tag om den lille spjuverns högerarm.

Men den lille spjuvern vägrar vika ner sig och stanna upp utan fortsätter springa (så som han, i egenskap av 14-årig liten grabb, säkert blivit instruerad av sina föräldrar att göra ifall just flåsande flintifierade män försöker grabba tag i honom). Jag utökar då klängigheten genom att ta ett ytterligare grepp om hela dribblerns mellangärde, vilket får hans lätta kropp att flyga upp och lämna jordytan och fastna i en veritabel bamsekram.

(När vi gick mot pendeltåget sa jag att »det kändes som att ta tag i en liten pojk«, som vore jag en erfaren pojktallare, och även om jag ångrar själva fraseringen så står jag fast vid själva bedömningen.)

Och den här anekdoten, hämtad från en specifik sida i mitt nattduksbords handskrivna anteckningsblock under rubriken »TINDER:«, behöver – nu när den är bortslösad ut i den flyktiga etern, en större publik än femton personer:

Varför tog jag bara inte fem snabba löpmeter hemåt?

Orden ekar från den Tinder-dejt jag gick på härom månaden, där en ung och affärs-osande kvinna berättade för mig att »det krävs pannben för att träna tabata«. Jag berättade att jag aldrig varit på något pass i den högintensiva träningsformen. Vi har inte sett sedan dess.

Jag har inget pannben. Jag är en barnatallande latmask.

Jag har knappt någonting att säga om VM och de få spaningar jag har – som att Tom Prahls scouting per automatik alltid kommer resultera i ungefär samma analyser – döms till skoningslös icke-viralitet av samtiden.

Men min enda åsikt i VAR-diskussionen är att det är för sjukt hur genomtråkiga fotbollsdomare är, då de innan matchen ens har börjat sitter och stirrar mot varsin skärm istället för att –vadvetjag– prata med varandra, scrolla igenom sina flöden en sista gång, chatta med någon på telefonen:

Jag har aldrig sett ett vridet huvud: alla blickar maniskt mot skärmarna. Det är helt galet.

Man trodde att fotbollsdomare generellt var några av världens allra torraste individer. Men så kommer fotbollsvideodomarna.