Härom veckan skaffade jag Tinder. Sist av alla, kändes det som, när alla andra sedan länge har lämnat mediet.
(Strax efter införskaffandet så köpte jag också en månads PRO till Lunarstorm och skickade iväg ett par :P-gubbar till en gammal högstadiebekant på MSN.)
Man vill ju fortsätta tro på det organiska mötet – men ett spontant möte av känslosvallande natur ter sig inte så troligt för en individ som varje gång han stöter på något som kan tolkas som en kvardröjande blick reagerar med att börja smörja sig över pann-, kind- och hak-partierna för att se ifall han har klickar av vit hudkräm utportionerade i anletet efter en glömskt skyndsam hudvårdsrutin.
Därför väljer jag nu alltså att istället försöka så riktigt genmodifierade frön i det storskaliga industriväxthus som jag förstått är Tinder.
(Jag antar att det formerats ett och annat riktigt bisarrt par via denna genmodifierande applikation; tvåsamhetsidkare som folk måste titta på med samma förbryllade min som man tittar på de där närmast kilotunga broccolihuvudena på Lidl.)
Jag önskar att jag hade exakt koll på vilket datum det var jag skaffade appen – att det varit en så pass överrumplande upplevelse så att datumet etsat sig fast som en emotionell milstolpe! – men jag tror att det nu är tre-fyra veckor sedan som jag via Facebook och Cambridge Analytica kopplade ett par bilder på mitt tryne till denna dejtingapp.
(Jag har inga bevis på att just Cambridge Analytica nyper åt sig all min data, men om företaget haft tankar på att använda sitt insamlade material för att skriva en »Anti-The Game«-bok med exempel på hur man verkligen inte ska göra för att lyckas med sina raggningsförsök så borde datan från mina konversationer vara sällsynt hårdvaluta!!!)
Jag vet inte om det här är en bra text att skylta med – det var vad jag hade top-of-mind vid installerandet och själva påståendet är sanningsenligt – men nu är det den jag har. Jag känner det lite som att man ristar in den där texten på gravstenen för ens romantiskt troende person — då kan man inte vara där och pilla i efterhand. Man får stå för sin initiala inristning, precis som de första runstensknackarna, som säkerligen (jag tänker mig att ribban för nedskriven spaning var hemskt låg då) hade ett par slappa ++-alster på sitt samvete.
Och apropå text så verkar det inte vara särskilt centralt för särskilt många som kopplat sin nuna till applikationen. De flesta har ingen text alls (kanske är alla »vanliga« gamla tusenåriga stenbumlingar bara runstenar som någon rimligt självkritisk runskribent valt att säga »äh, jag skiter i texten« åt) och de som har skrivit en text lyfter i regel alltid att de gillar »att resa«, »dricka kaffe« och kanske något om att de gillar ett pälsdjur över ett annat. Inte sällan adderar människor dessutom ren information om deras längd i centimeter räknat. Jag tänkte att Tinder-människor av 2018 skulle vara yvigare i de presentationsmässiga kanterna, men nej: de allra, allra flesta väljer i princip att utgöra schablonbilder för hur en Match.com-användare från 2005 skulle försöka framhäva sig.
Vissa skriver också bokstavskombinationer som är helt omöjliga att förstå för den som inte läst just den självhjälpsboken. Typ: »Jag är en ENFT-J« vilket de påstår betyder att de passar »bäst tillsammans med en som är ETJP eller redovisningskonsult från KPMG«.
Och nu skriver jag överdrivet förklarande till den enda delen av Pirkt.se-läskretsen som jag har ordentligt kartlagd (min farmor), men: efter att ha tagit en titt på bilderna och läst den eventuella texten så ska man alltså ta ett beslut om man gillar personen eller inte, med hjälp av en svepning med tummen åt det ena eller det andra hållet.
Det tog mig ungefär… tre svepningar med fingret – tjoff!, tjoff!, tjoff!: väck!, väck!, väck! – för att känna mig som en konkret sämre människa. Eller nej, okej: ska jag vara riktigt ärlig så påbörjades den inre försämringsprocessen kanske redan innan appen ens var fullt bruk. För när jag installerade appen så fungerade det inte att lägga upp nya bilder på mig själv i uppstartsprocessen, det blev fel, bilderna fastnade inte på profilen – vilket gjorde att jag gallskrek i skriftliga versaler till en tjejkompis att »MIN GAMLA TRÖTTA FACEBOOK-PROFILBILDS-NUNA KAN BLI BORTSVEPT AV ALLA JAG GILLAR JUST NU!!!« och avkrävde henne någon slags Via Direkt-tjänstgöring, där hon i egenskap av gammal Tinder-räv genast skulle ordna upp mina nya bilder där jag istället kunde se missvisande bra ut.
Hur som helst: efter tio svepningar hade jag hittat någon jag gillat och svept åt det gillande hållet, någon jag tyckt verkat vettig och en handfull som bryskt skyfflats undan för att snabbt få fram det nya ansikte som lurar där bakom i algoritmens evigt rullande tombola – och analysen stod klar:
Tinder är en kärlekens Jack Vegas-maskin.
Man sveper till höger på någon man gillar, väntar en halvsekund — och så kommer beskedet! Endera är beskedet att: nej, tyvärr, ingen vinst denna gång (läs: »se bättre ut, din fule fan«), eller så blinkar det till med det eftersträvansvärda »It’s a match!«-beskedet som är tänkt att få det att rusa till i hela dopamincentralen.
Och nog smilar man upp den första, andra, tredje, ja, kanske till och med tionde gången det blinkar till. Kanske berg-och-dalbana-suger det också till i magen, de första gångerna. Precis som de första, andra, tredje eller tionde gången som det rasslar till vid vinst på en enarmad bandit.
Men ganska snart sitter man bara där.
Jag har bara varit på det statliga casinot i Sundsvall en eller två gånger, men jag minns starkt scenerna när en medelålders man satt totalt nedsjunken vid en enarmad bandit och bara tryckte och tryckte och tryckte, helt lealös i ansiktet, med ett ögonpar så trött att de kunde ha använts på posters under 90-talet, när det var på föräldra-modet att varna barn för »fyrkantiga ögon« vid för mycket skärmtid. Plötsligt hade den lika ihopkrumpne som ihärdige mannen tryckt till sig en storvinst så pass stor att hela närområdet började blinka och tjuta och ett digitalt pollettrassel började ljuda i halva lokalen, tonsatt av vad som måste vara en hel generation av musikaliska genier folkbokförda på Malta – men inte ens då sken han upp det minsta, utan satt där lika håglöst ihopkrumpen och fortsatte trycka på knappen. Han hade vunnit ett femsiffrigt belopp, jag tror det var uppemot 30 000 kronor, men allt han kunde tänka på var vad som kunde finnas bakom nästa tryck på den väldiga speldosan.
Lite samma känsla är det över Tinder-vevandet. Lite samma typ av (förstås inte lika allvarliga) beroendeproblematik. Ett tag, när spelboomen slog till Sverige som allra värst, som ett statligt sanktionerat bukslag på en hel generation gymnasieungdomar, hade jag en bekant som var så nersjunken i Jack Vegas-maskineriet att han börjat räkna allting i »tryck« på maskinen. Ett tryck kostade fem kronor och gav chans till den beryktade »bonusen«, där jag har för mig att man exempelvis kunde få hoppa omkring som en groda bland näckrosblad i jakt på ett pollettregn som jag inte tror kunde överstiga 500 kronor i vinst, men som med hjälp av en från tevespels-världen hämtad dramaturgi ändå tedde sig alldeles uppåt väggarna lockande för vissa stackars gymnasiala individer. Min bekante kunde därför höras säga sorgliga fraser som »en pizza? Det är ju tio tryck, det!«, ty det här var på tiden då man fick en Vesuvio för en femtiolapp (vilket i sin tur måste betyda att en Magnum Mandel – som i dag går loss på omkring 45 kronor – måste ha kostat ungefär tre-fyra kronor, med tanke på GB:s alldeles unika inflationstakt).
En erfaren tindrare, som jag antar tar emot varje ny matchning med samma hålögdhet som mannen på casinot tog emot jättejackpotten, kanske på samma sätt kan komma att räkna allt i »svepningar«, på ett likaledes deppigt sätt:
»Ett toabesök? Det är ju tjugofem svepningar!«
Jag vet att jag är sist av precis alla med att komma med en slapp utdömning av fenomenet appdejtande och jag borde – precis som de sunt självkritiska runskribenter som lämnat många stenar orörda från slappa spaningar – kanske till och med ha undvikit att skriva det här inlägget. Men jag har inte bara slapp kritik att utfärda mot appen; tvärtom har jag träffat trevliga individer som mitt organiskt nervösa jag (som börjar famla i ansiktet efter imaginära klickar av gel vid utdragna blickutbyten) nog aldrig hade stött på. Kanske stött på men aldrig stött på. Kanske – om jag ska fortsätta göra mig skriftligt oförståelig med betoningarna – velat stött på men aldrig stött på. Ja, ni fattar.
Min enda unika ingång som Tinder-vevande skribent är att jag kombinerar mitt ++-content i olika chattkonversationer med att samtidigt vara en enveten extrapris-letare. Jag är min storhandlande mors son: begåvad med en extrapris-letande snok som kan lukta sig till en förmånlig rabatt så till den milda grad att jag nästan skulle kunna kvala in till en svensk säsong av det där amerikanska teve-programmet »Extreme Couponing«.
(Jag cyklar ju i en sån Hövding-hjälm, vilket vid det här laget måste vara Internets mest klargjorda faktum, och min dröm är att bli den första som lyckas fälla ut den airbagen genom att ha glömt den påslagen när jag klivit in i en mataffär och sedan dykt för huvudstupa ner i en mejeridisk som erbjudit extrapris på en kiloförpackning med ost.)
Jag har faktiskt som regel att aldrig svepa åt det gillande hållet om en Tinder-person inte har någon text alls (för att man då inte kan ha någon som helst aning kring om personligheten är vettig), förutom om den textlösa individen också, precis som jag, har gillat Facebook-sidan »Ica Student« – för då tänker jag att vi åtminstone kan finna gemensam glädje i att hitta ett riktigt bra fynd till kylskåpet.
Hur som helst: Tinder-appen är röd på mobilskärmen och även om jag kanske lät lakoniskt avtrubbad innan så är det ju fortfarande en liten, liten kittling som infinner sig när »Du har en ny matchning!«-notifikationen blippar till i telefonen. Det kan ju handla om någon av de få människor man verkligen svept åt det gillande hållet efter att ha tänkt att »wow, sicken presentation, sickna bilder, sicken diger uppsättning av Facebook-likes som har med aktivt extraprisletande att göra!!!«.
Därför är det lite problematiskt att den är just röd.
För alla mina extraprisappar är i princip röda. Så när man tror att det man fått en ny notifikation i Tinder-appen – att man äntligen ska få svaret »JA! DEN HÄR MÄNNISKAN!« på alla gånger man sjungit med i den undrande Säkert!-textraden »JAG UNDRAR OM NÅN ÄLSKAR MIG SOM JAG INTE KÄNNER TILL/SOM INTE VÅGAT SÄGA NÅT« – så kan det istället vara att man fått en ny notifikation i den här nya appen »Karma«, som är en app som restauranger och caféer kan ansluta sig till för att rea ut halvgammal mat till halva priser, till studenter och andra ekonomiskt ansatta lösdrivare:
Så man hinner alltså – när det blinkar till i en röd app – få upp hoppet om att man äntligen fått uppskattning från vad som skulle kunna vara ens livs stora kärlek, men så är det (nästan alltid) bara någon mjuggskämd gammal räkmacka som ligger och väntar på en på Ica Sveavägen till rabatterat pris.
Ibland dyker de röda apparna till och med upp som alarmerande flash-rubriker i telefonen – precis som Tinder-flasharna brukar göra – och inte ens om man behandlar tindrandet som en ren köttmarknad av Garbos-i-Sundbyberg-vid-tre-rycket-karaktär så kan man undgå att bli lite nedslagen om man tittar ner i telefonen i hopp om ny matchning och finner—
—att man erbjuds ekonomisk matchning med en trassligare bit griskött.
Bli först att kommentera