I torsdags träffade jag min vän gode Per Bohman. Han hade varit uppe i Sundsvall och träffat Linus Hallenius för en intervju till Sportbladets allsvenska bibel. GIF-anfallaren hade hyllat klubben, sagt att spanjorerna höll »internationell nivå« och lyft Joel Cedergren till skyarna samtidigt som Bohman själv uppenbarligen hade drabbats av den härliga stämningen på GIF-kansliet så till den milda grad att han inte ens kom sig för att – sin vana trogen – såga staden Sundsvall jämsmed stensocklarna.
Vi pratade om Bataneros uppenbart internationella vänstertass, huruvida Pirttijokis icke-internationella utan ytterst skandinaviska otymplighet kan räcka till och om det ändå inte är så att Urban fortfarande sitter och scannar wingbackmarknaden i jakt på Jonathan Tamimi-kompletterande fynd.
Vi hade ett mycket trevligt och muntert samtal, eftersom vi pratade om det som ska ske på de allsvenska fotbollsplanerna. Där har jag hopp om att GIF Sundsvall ska kunna prestera saker och ting i år; att det andra spanskinfluerade året har en god chans att kunna bli bättre och mer stabilt än det rätt skakiga första.
Men sedan passerade ett GIF-årsmöte och man var tvungen att titta tillbaka på sitt gamla, relativt bekymmersfria för-nån-timme-sen-jag som den komiska meme-figur som vi på den här portalen så ofta återkommer till i GIF-sammanhang:
GIF Sundsvall gick alltså back med 6,9 miljoner kronor under 2017. Inte fem miljoner, som det PowerPoint-presenterades i höstas (och som den här portalens webbshop-avdelning höll på att trycka upp tröjor om), nej, det han sticka iväg till sex komma nio.
Det minusresultatet innebär att klubben – som ägnade hela 2016 åt att sanera ekonomin med en spelarförsäljningsdriven högtryckstvätt – plötsligt har ett negativt kapital på 6,3 miljoner kronor. För att klara elitlicensen så får man egentligen – fråga Örebro SK – ha noll.
Och jag är nog den siste man borde fråga om större verksamheters ekonomiska förehavanden norr om Mossack Fonseca-högkvarteret i Panama (jag har en enda återkommande dröm och det är att Skatteverket ska SWAT Team-sparka in ytterdörren och kräva att få nagelfara min F-skattepärm), men jag vet så mycket att 6,3 miljoner är mycket pengar för en medelpadsk fotbollsförening att jobba ihop illa kvickt.
Däremot har jag, med risk för att låta både tjatig och lat samtidigt, länge tänkt åka upp och ta ett ordentligt Pirkt.se-publicistiskt grepp om just det som (den på årsmötet omvalde) ordföranden Johan Nikula benämner som det underliggande problemet för GIF Sundsvall: den lokala icke-folkligheten. Kanske får det lov att hinnas med nu innan seriestart.
Nu ska föreningens målsättning alltså skrivas om på nytt och jag minns att jag gjorde en grej av just det när magasinet Offside gav mig 40 000 tecken att porträttera min favoritförening på: hur många gånger den kansliväggen har målats om, på grund av att visionerna som stått skrivna på den bytts ut med jämna mellanrum under det senaste decenniet. Det har varit »spel i Europa« hit, »vinna allsvenskan« dit och en sådan strid ström av målare som sprungit in och ut på GIF-kansliet för övermålningar att grannarna på försäkringsföretaget måste ha trott att Urban Hagblom jobbat som inredningsinfluencer.
Det reportaget skrevs under höstsäsongen 2014, när klubben fortfarande hade en graffitivägg och ett kansli inuti Idrottsparkens katakomber. Det var inte bara en säsong då klubben tog steget upp i allsvenskan igen, utan också en då klubben jagades av den elitlicensutdelande fogden på ungefär samma sätt som nu. 5,8 miljoner kronor saknades i det egna kapitalet och för att rädda det ekonomiska så tvingades klubben sälja sina båda villor intill IP och så småningom – efter avancemanget till allsvenskan – säga upp hyresavtalet inuti arenan och flytta klubbens administration till baracker bakom ena läktaren.
Man kan välja att se det som något positivt: att ganska nyligen var vi nästan lika nere i den ekonomiska kvicksanden men kravlade oss upp med licenspapperna i behåll.
Men det nyktra sättet att se på det är väl att titta på läget precis tvärtom – och konstatera att de här ekonomiska bekymren verkar gå i cykler. Det hjälper inte ens med att vi etablerar oss i högstaserien, får till en rivalitet med ett gäng högtflygande jämtar eller säljer en av de finare backtalanger (Joakim Nilsson) och den kanske finaste fotbollsspelare (Rúnar Mar Sigurjonsson) vi fått fram på ett bra tag. Problemen återkommer, det går helt enkelt inte runt.
Och nu finns inga villor att sälja, inga hyresavtal att säga upp.
Den där »snackisen på stan«, som Urban Hagblom betonade var på väg att etablera sig under den där hösten 2014, har uppenbarligen inte varit stark nog. Visst var det utsålt när det allsvenska kontraktet säkrades den hösten, visst var det lapp på luckan när ÖFK 5–0-krossades och visst måste många i Bredsand och Granloholm ha tyckt det varit väldigt roligt att se Peter Wilson och Jonathan Morsay spela allsvenskt under de här senaste säsongerna.
Men ändå. Det räcker ju inte.
Fortfarande är det väl ungefär samma tre tusen människor som verkligen sitter där i ur och skur. Jag har svårt att glömma att det var fyra tusen på plats i serieledning, våren 2016. Då kan man både hävda att det svårt att bedriva allsvensk förening, men också att de som bedriver den allsvenska fotbollsföreningen måste ha gjort det på fel sätt.
Nu ska det tas ett folkligt omtag, men det lär krävas mer än några Instagram-kameror närvarande vid klubbens hedervärda integrationsprojekt i utanförskapsområdena för att skramla ihop 6,3 snabba miljoner.
Som tur var så avgörs ens allsvenska öde också till en viss portion ute på själva fotbollsplanen. Och efter en torsdag och fredag helt i moll så kunde man dels tänka sig att GIF-spelarna skulle smygtassa på planet till Göteborg lite skamsna (»borde vi inte… åka buss istället, Joel?«) och dels att deras stridslust hamnat ytterligare på sned under matchgenomgången, när det förkunnades för alla närvarande att »jaha, jag tillhör ett allsvenskt ›projekt‹ som spelar med Kim Skoglund som ytterforward«.
(Jag vet inte ens vad den där »interior«-rollen i 3-4-3-formationen betyder i förstaläget, men nog måste det vara en urvattning av begreppet att rollen kan tilldelas en gänglig slitvarg med marsglåmighet och fingerräta handskar.)
Men nej, trots att Giffarna kom till spel med en ekonomisk stjärnsmäll i bakhuvudena och utan lagets enskilt viktigaste spelare på topp så klev laget ut och höll jämna bollinnehavs-steg med det Andreas Alm-uppskruvade Häcken-lag som gått som en gulsvart slåttermaskin genom försäsongsschemat.
Längst bak spelade David Myrestam med pondusen hos någon som både blivit förälder och som (i Linus Hallenius frånvaro) fått dra på sig en kaptensbindel, på mitten både kickade och kaxade David Batanero och Juanjo föredömligt mot Alexander Faltsetas och Erik Friberg och under matchens första tjugofem minuter verkade det helt omöjligt att ta utan osjystheter bollen ifrån Romain Galls fötter.
Ingen av Häckens alla fina passningsfötter lyckades identifiera några särskilda luckor i den täta 3-4-3-formationen (säga vad man vill om en ytterflank med Eric Björkander och Kim Skoglund, men den är inte offensiv så att det gränsar till naiviteten) och William Eskeleinen fick mest ägna sig åt att enkelt skopa upp lika förlupna som framtvingade chansbollar bakom den solida trebackslinjen.
Och så, plötsligt, så stannade tiden för någon halvsekund, ganska precis som det kändes att den gjorde för tretton och ett halvt år sedan:
Nej, men vilket anfall vi fick se. Två trixande spanjorer på mittplan, en offensivt medföljande yttermittback, en i full fart och utstrålad övertygelse överlappande Dennis Olsson och en språngnickande Kim Skoglund läckert språngnickande på förstaytan (antagligen förbisedd av sin Häcken-markering med motiveringen att »den där kan väl ändå inte vara en forward«).
Det var en riktigt fin förstahalvlek mot ett allsvenskt lag som antagligen kan komma att vara bra med och hugga om Europaplatser i år. Ett decimerat GIF-lag höll Häcken väldigt kort.
Att det inte höll hela vägen och att det blev ett halvsnöpligt respass till slut vet jag riktigt inte vad man ska skylla på. Häcken växlade upp ett snäpp direkt efter paus (Eskeleinen gjorde en jätteräddning direkt), höjde bolltempot och när odödlighetsstjärnan runt bollhållaren Romain Gall slutat lysa så hade Giffarna bara Peter Wilson (renodlat djupledslöpande forward) och Kim Skoglund (renodlat språngnickande dito) att hoppas på. Anfallen blev obefintligt korta, Häcken kunde etablera press och när Carlos Moros Gracia inte nickade in 2–0-bollen vid halvöppet mål och när inte domaren gav Alexander Faltsetas ett andra gult kort för sitt brottargrepp på Romain Gall så kändes det som en tidsfråga innan kvitteringen skulle komma.
Och nog var det lite talande att det var Alhassan »Crespo« Kamara som fick sätta dit 1–1-målet strax efter inhoppet.
För när anfallsbjässen hoppade in, med knappa halvtimmen kvar, så satt jag som bäst och studerade namnen GIF-bänken och tänkte att om två-tre stycken av de juniorfigurerna skulle kunna ställa sig på varandras axlar och vira en blå trenchcoat runt sig – ja, då skulle vi kanske kunna få ihop något som kunde likna en allsvensk inhoppare.
(Erik Granat hoppade in, la sig ner i plågor och det var verkligen hemskt ledsamt att se 22–åringen, som just kämpat sig tillbaka från en korsbandsskada, ta sig åt knät och rullas ut på bår igen. Låt oss hoppas att det inte är allvarligt.)
Joel Cedergren har genom åren fått rättmätig kritik för sin oförmåga att ruska liv i en matchbild (eller ja: snarare för att han ofta inte ens orkar välta över den i framstupa sidoläge), men här gjorde han nog det han kunde, då han ganska tidigt skickade upp den väldige Pirttijoki på topp för att spela rekordrakt stor-liten-anfallsspel tillsammans med Wilson.
Det räckte inte, 1–1 mot Häcken innebär att Giffarnas cupäventyr är över och att drömmen om en bortaresa till typ Limassol för att åka på däng mot några förstarunda-kvalande cyprioter är död och begraven för den här vårvintern. För enkla insläppta mål mot Norrby och Värnamo och fällde avgörandet. Segersiffrorna blev för små.
Och siffror är ju viktiga. Men i en tid där det finns 6,3 miljoner skäl att oroa sig så får man försöka glädja sig åt att orosmolnen är betydligt färre rent spelmässigt.
Bli först att kommentera