Jag vet inte exakt vad en tabelltrea i superettan kan.
Men kan de spela någorlunda stabil fotboll i nittio minuter lär de kunna skicka GIF Sundsvall ner i avgrunden.
Jag tror att jag har räknat rätt. Att vid nio tillfällen har GIF Sundsvall varit i ledning i årets allsvenska.
Vid bara fyra tillfällen har det lett till seger, vid de övriga fem tillfällena har Giffarna tagit en av femton möjliga poäng.
Den tagna poängen kom mot IFK Norrköping, då laget hade en tvåmålsledning med en halvtimme kvar – och med nöd och stolpnäppe undvek förlust i sluttampen.
Vid övriga fyra ledningar som tappats har det alltså tappats från ledning till förlust.
Och jag vet inte hur många GIF-matcher den här säsongen som jag har lämnat med någon sorts naiv och godtrogen tanke om att »men det såg ändå bra ut första tjugo«.
Att det skulle tala för laget i framtiden, att det skulle kunna gå att bygga på, att det kanske skulle bli bättre. De där tjugo minuterna, har jag tänkt med något girigt i blicken: tänk om de skulle kunna bli nittio.
Men nej. Efter tjugonio omgångar får vi konstatera att det inte blir några nittio fina minuter i år. Det håller helt enkelt inte. Det finns inte grundtrygghet eller stabilitet nog.
Även när Giffarna spelar som allra bäst – som de verkligen gjorde under dagens första tio-femton minuter – så spelar de uppenbarligen med »av«-knappen synlig. Det är bara för motståndartränaren att trycka in den. Jag är ingen tränare, så jag vet inte exakt hur de gör (ropa »kom igen, gubbar!« kanske räcker), men när de väl tryckt på den »av«-knappen så verkar Joel Cedergren själv sitta helt knapplös.
Så fort det man på svenskt basketspråk brukar kalla »momentum« byter ägare så är GIF Sundsvall svarslösa.
Allt bara dör.
Och så är det bara dött.
Och så står plötsligt ett avknäppt GIF-lag och mjuggrullar boll vid 1–2-underläge, helt utan idé eller vilja, mot ett mediokert och obrytt Hammarby, i en match där tre poäng kan betyda räddat kontrakt.
Han hittade i alla fall »på«-knappen i omklädningsrummet inför matchen, Joel Cedergren, för jag tror aldrig – och då menar jag nog aldrig – sett ett GIF-lag kliva ut så respektlöst och aggressivt i allsvenskan.
All den ångest man är van präglar sådana här matchinledningar verkade ha omvandlats till energi och Giffarna körde bokstavligen över ett Hammarby som såg ut att redan ha gått på en tidig semester.
Jag förväntade mig att få se Knatte, Fnatte och Tjatte på topp. En försiktig, tassande trio som var insvepta i en alldeles för stor och ångesttyngd Hallenius-mantel – men från matchsekund ett fick jag se aggressiva vinthundar som pressade till sig hörnor och sprang sig till konkreta målchanser. Det kunde ha blivit 1–0 här eller där och det borde förstås ha blivit det när Peter Wilson med sin höger- och vänsterfot lyckades göra en tydligare konstinstallation av »ihopknuten gevärspipa« än den faktiska installation av just »ihopknuten gevärspipa« som står utanför FN:s högkvarter.
Nu kom det till slut när Carlos Moros Gracia det-här-betyder-nåt-fläkte sig fram bland jäklar-vad-kallt-om-fingrarna-det-är-jag-tror-jag-drar-ner-ärmarna-som-Jesper Blomqvist-slappa bortaspelare i straffområdet, på den efterföljande hörna som Peter Wilson (och håll i er nu, för här kommer en sänkt ribba för ett gammalt begrepp) »ordnat fram«.
Jobbigt att läsa? Det är för att ni läser en skribent helt utan formuleringsglädje.
Det var inte alltid så.
Efter att jag skrikit rätt ut (årets bästa och högsta skrik) och sprungit ett halvt varv runt lägenheten så satte jag mig ner och slängde ihop den här rörliga bildserien:
Jag såg framför mig att det här kunde bli en text med framåtrotation inför 2018, där man slog fast att andretränaren Ferran Sibilla inte bara fick förlängt kontrakt utan också att han fick Urban Hagbloms kontokort i näven och blev satt på ett plan till Spanien där han – likt de lyckliga barnen i det magiska Bingolotto-huset fullt av leksaker – fick springa runt och bara rycka ner så många iberiska fyndspelare han kunde komma över ner i den medelpadska varukorgen.
En text som erkände att jo, visst, ekonomin ser rödfärgad ut, nyckelspelare kommer att lämna, publiken lär inte strömma till Idrottsparken, allt det!, men som fokuserade på det lilla ljus som ändå fanns: det grundspel som fick Hammarby-spelarna att se ut som vinterfrusna konor i en kvart och på de två fyndspanjorerna, som stöter in viktiga bollar respektive serverar allt och alla smördrypande mackor med sin allsvenska topptass.
Där fanns en liten strimma av ljus, tänkte jag.
Men omkring sjuttio minuter senare hade spelidén kollapsat, Moros Gracia tappat en markering och David Batanero (på nytt) Missing People-aktions-försvunnit från konstgräsplanens yta.
Allt var allt ett totalt jävla mörker.
Inför den andra halvleken reagerade jag på att de i CMore-studion pratade om att Giffarna »antagligen skulle vara ganska nöjda med en poäng«. Vi hade ju bara haft en liten dipp sista kvarten, tänkte jag, med den sortens naivitet som inte ens tjugoåtta omgångar verkar kunna erodera bort.
Men nej: de hade helt rätt.
»Av«-knappen var intryckt och Joel Cedergren må ha haft en ny jacka att stoppa nävarna i, där vid sidlinjen sidan, men i dess fickor fanns det då sannerligen ingen »på«-knapp att tumma på.
Att GIF Sundsvalls defensiva linje ofta blir otroligt passiv omkring eget straffområde är ett stort problem, att den egenskapen kompletteras av att distansskott har en tendens att kunna få Tommy Naurin att mer likna en kanslist än en allsvensk fotbollsmålvakt är ett gigantiskt.
Men det största problemet är trots allt uppträdandet från hela GIF-laget efter att Sander Svendsen fått vika in 2–1-målet vid Naurins första stolpe.
Precis hundra procent av den poänghunger och den rädda-sig-kvar-desperation som präglade matchinledningen var som bortblåst.
GIF Sundsvall var ett lamslaget fotbollslag; duttandes i sidled i backlinjen, plötsligt helt dränerade på all tro på det egna passningsspelet. Ett stillastående bottengäng som mest verkade stå och hoppas att en högerwingback skulle kunna snurra upp en sju-åtta man och sätta den i krysset, ty det vore tacknämligt.
Björn Paulsen fick sprinta in 1–3 sedan Marcus Danielsson yttersidat sig ytterligare längre bort från en utlandsflytt och innan det var över (och ett par Pirtijoki-framjobbade… inte halv- men fjärdedelsfarligheter senare) så fick Svendsen vrida dit det sista varvet på den egentligen rätt slöa, grönvita dolken i ens GIF-hjärta.
1–4 på hemmaplan i en måstematch mot ett formsvagt och helt oinspirerat Hammarby som saknade minsta lilla att spela för, annat än heder och ära.
Det är ingenting annat än pinsamt. Ett totalt haveri. Det laget visade upp i den andra halvleken hade inte hållit mot något allsvenskt motstånd — och jag är högst osäker på om det här bräckliga laget kommer att hålla mot ett Trelleborg heller.
Bara ordet Trelleborg är läskigt, Vångavallen i november en ännu läskigare mening att uttala.
Men läskigast är nog siffran 180 minuter.
I 180 minuter kommer GIF Sundsvall antagligen behöva hålla ihop det i ett allsvenskt kval.
Jag är mycket orolig över hur det någonsin ska kunna gå vägen.
bra skrivit :)
Tack, Tooticki!