Red Bull-embargot hävt för en kväll

Förlåt mig, för jag har syndat.

Igår var jag på Trädgården, för att se Unge Ferrari, Arif (två norrmän som jag försökte förklara för mina vänner var erkänt bra sedan gammalt, men som förstås avfärdades som »Skam-musik«, som om det i sig vore någonting dåligt!!!) och Cherrie.

Jag var så sugen på att se den trion att jag förbisåg faktumet att eventet var Red Bull-sponsrat. Och jag betalade för inträde, öl och sedan flera öl till. Ett tag blev jag nästan sugen på att nypa mig en burgare.

Ja, jag har ju sagt förlåt.

Behöver jag förklara förlåtet? Okej då.

Även om det inte gått ut någon promemoria till alla GIF-supportrar så förstår väl alla medelpadska fotbollssympatisörer som är vid någorlunda sunda vätskor att tiden sedan länge varit inne för ett handelsembargo riktat mot Red Bull-koncernen. Och att detta embargo blivit särskilt viktigt att fullfölja nu under sommarmånaderna, då företagets ena fotbollslag verkar sätta sig på tvären kring att sälja sin största stjärna Emil Forsberg och genom det — via ett faktiskt fungerande trickle down-system — rädda ekonomin för Forsbergs moderklubb GIF Sundsvall.

Senast idag, fredag, gick ju läskeblaskgängets sportchef Ralf Rangnick ut och proklamerade att inga nyckelspelare skulle säljas och att det inte fanns något (hundratals miljoner inkluderade, antar jag) som kunde få klubben att vika sig på den punkten.

Men även om det gigantiska läskföretagets fotbollsmässiga förgreningar är kaxiga just nu, när pengarna formligen flödar in och Red Bulls varumärke har expanderat från renodlad oxpiss-läskförsäljning till att innefatta flygtävlingar, rymdvevande och (uppenbarligen) coola »events« under stockholmska broar, så tror jag att även den största av koncerner inte kan stå opåverkad inför ett fullskaligt embargo i den viktiga och penningstinna regionen Västernorrland.

Efter gårdagens återfall ska jag omgående återgå till regelrätt bojkott igen och om bara alla GIF-sympatisörer gör detsamma (vi borde väl vara en 3-4000 som skulle offra vårt sockriga koffeinpåslag för Giffarna?) så är jag säker på att denne kaxige Ralf Rangnick kommer att mjukna. Han kommer, om bojkotten bara fullföljs, behöva rusa in på den Medelpads-bördige kollegan Pelle Nilssons kontor, riva sig i håret och börja gasta i lika delar panik som ilska i riktning mot den assisterande sportchefen Nilsson:

»DINA VÄSTERNORRLÄNDSKA VÄNNER HÅLLER PÅ ATT KANTRA HELA RED BULL-IMPERIET!!! DOM DÄR MEDELPADSKA TORRGOMMARNA VERKAR INTE UPPHÖRA MED SITT LÖJLIGA EMBARGO SIG FÖRRÄN VI SÅLT FORSBERG!!!«

Pelle Nilsson kommer säkerligen att bli ombedd att medla med sin förra klubbs supporterförening, för att försöka häva embargot och rädda såväl dryckesföretag som fotbollsklubb, men då räknar jag med att den IFK Timrå-fostrade Nilsson, vars familj säkerligen fått steka på en och annan burgare på Mittnorden Cup genom åren, är nog av en föreningsmänniska för att vägra följa megaföretagets order.

»Är det inte läge att gå med på deras krav?«, kommer Nilsson truga. »Jag har hört av vänner att priset på en 33-centilitersburk Red Bull sjunkit till under fem kronor på Hagmans Tobak. Det måste vara skadligt för varumärket.«

Till sist, när hyllorna på Statoil Norrmalm bakom IP:s östra läktare formligen svämmar över av inkommande Red Bull-produkter som folk vägrar köpa, hur mycket merförsäljning Statoilpersonalen än lär tvingas till av Red Bulls säkerligen jättejobbiga PR-personer (»ska det inte vara en Red Bull-cola till spolarvätskan?«), så kommer huvudägaren till slut, innan augusti månad är över, att tvinga Rangnick och hans kaxiga koffeinkollektiv att börja sälja av ägodelar.

Så förlåt mig min svaga moral. Nu torrlägger vi Mellannorrland igen.