Gick jag för snabbt fram?

Nu var det förvisso väldigt länge sedan jag var på en konkret dejt.

För kännedom bör sägas att när jag senast verkade i en dejtmiljö var det på en pre-Tinder-arena, där konkreta dejter – dit två människor kommer med vissa förhoppningar på varandra – var ungefär lika sällsynta som den tidens GIF-bortasegrar i allsvenskan.

Men ändå. Med det sagt så skulle jag vilja påstå att det finns stora likheter mellan en regelrätt dejt och en lägenhetsvisning vid ett potentiellt lägenhetsbyte.

Jag var på en visning igår, för en lägenhet som låg oerhört centralt, nära Odenplans tunnelbana. Och jag ska erkänna att jag var lite nervös, ganska precis så som jag föreställer mig att man är inför en dejt, då just Odenplan är det ställe i Stockholm där jag sett flest extremcreddiga människor per capita.

Nej, inte Söder, där känner jag mig mest osäker för att det känns som att alla runtomkring har sådana ytperfekta reklamar-liv (ute-brunch fyra dagar i veckan-livet!) – utan Odenplan. Där har jag sett mest uppenbar credd.

En gång såg jag en ung man vid Odenplans tunnelbana bära upp ett par Sundsvallsbyxor (Adidas-långbrallor i syntet med trippelrevärer längs sidan) tillsammans med en cape.

En cape!!!

Sedan dess har jag förstås rört mig med en viss försiktighet i just det närområdet och när jag igår skulle ta mig dit för en lägenhetsvisning så tog jag på mig min stora, vida regnjacka; delvis för att det duggregnade, men delvis också för att den snabbt skulle kunna gå att omvandla till en capelösning om man bara knäpper den översta knappen.

Hur som helst.

Lägenheten var väldigt liten, men väldigt fin och läget var närmast bisarrt: jag tror att man med en bättre kastarm, som fått formtoppas under en brännbollssommar, nästan kunnat ägga Handelshögskolan från balkongen. Jag var mycket nöjd och jag tyckte allting gick väldigt bra. Jag hade dessutom fått samma typ av signaler då min motpol i det eventuella lägenhetsbytet hade varit på besök i min lägenhet i fredags; att både hen och hens sambo tyckt att den varit både stor, luftig, fräsch och fin.

Så då stod vi där, i trappuppgången. Jag hade inte bara fått sett lägenheten, utan dessutom fått detaljstudera vindsförrådet, tvättstugan och cykelrummet. Kanske såg jag det som ett tecken. Och vi hade ju haft så trevligt. Jag hade dragit några mjuggskämt, det hade skrattats, det hade varit avspänt.

Och då tror jag tyvärr att jag kan ha gjort det.

Lägenhetsvisningarnas svar på »framlutet«.

Jag tror att jag kan ha stått för ett framlut, men till skillnad från på Tinder-arenan – där framlutet är ett så tydligt, oåterkalleligt make-or-break-moment – så vet man inte riktigt om man gjort dess motsvarighet på Lägenhetsbyte.se-arenan.

Men när jag gick därifrån, när jag unnade mig en liten promenad in till T-centralen (som för att stega ut hur långt det var), så kände jag mig orolig för att ha varit för på, där i slutet. För påflugen. För intresserad. Att jag varit lite för tydlig med att jag väldigt gärna ville ta nästa steg.

Jag menar: bara frågan »ska man kanske höra av sig till hyresvärdar och så?«. Jösses. Det kan ju vara lägenhetsbytets »vill du träffa mina föräldrar?«.

Och nog backade hen lite, när man kunde känna min entusiasm sprudlandes genom regnjackan (som förblev en regnjacka, inte en cape). Nog blev det något »ja, vi får se« och något »vi får hålla kontakten« och sedan skildes vi åt, varpå jag ägnade hela promenaden åt att analysera vartenda undsluppet ord.

Nästa gång ska jag ta det lugnare. Nästa gång ska jag försöka känna en större trygghet att mina sextiosju kvadrat duger; att om det finns ett intresse så kommer hen att höra av sig. Försöka utstråla storlägenhetslugnet.

Men med det sagt har jag inte gett upp just det här potentiella bytet, min för uppenbara iver till trots. Jag hoppas fortfarande. Även om det förvisso kanske hade sabbat hela min person, att bo så centralt, så tänker jag mig att all cape-relaterad ångest hade kunnat göra att jag formligen smattrar ihop en generationsroman – för en liten, liten generation nittiotalister från Medelpad som flyttat till Stockholm (vi pratar en tvåsiffrig utgåva) – på ren kokning.

Nåväl. Jag väntar tre dagar, sedan hör jag av mig till hen igen.