En terass och en router

Det förra inlägget – som smattrades ihop över en bättre frukost på ett ställe vars wifi är beprövat (ibland ställer jag mig muren deras bara för att se ifall Instagram-likesen tickar in!!!) – skrevs av en individ som stod mellan boenden.

Men nu har jag ett igen, och det är inte vilket som helst.

Det är 70-årige Vlados enda lägenhet, förutom den lilla han själv bor i, och till den hör lite – javadskavikalladet – extrautrymmen.

»Ingen annan i hela Dubrovnik har en sån här terass«, sade Vlado innan han hällde upp morgonens andra glas kroatisk grappa (eller vad man nu får kalla det när det inte är från Italien). Själv sade han sig ha behövt lugna ner sig med drickandet efter en stroke, men nog var hans glas med morgongrappa lika rågade som mina.

Jag är beredd att tro honom. Överallt ser man brandgul tegelsten – några plattor gulare än andra, då några är flera hundra år gamla och några bara tjugofem, då de satts dit efter bombningarna under kriget – men mitt bland dessa tak finns alltså en terass och för en dag och en kväll är den inte bara Vlados utan också min.

Och det är klart att terassen spelade in, när Vlado – som kände hotellägaren jag bodde hos härom dagen – lät mig titta in hans ägor.

Men jag ställde nog fler frågor om wifi-situationen, och bestämde mig nog att slå till (kontant, näve till näve) först när han visade upp att han låtit sätta in en egen router i rummet; som om han anade att en större terass i Dubrovniks gamla stadskärna inte skulle räcka för den som har intresse för hur det går för ett medelpadskt fotbollslag långt borta om måndagskvällarna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *