Vaknar upp som världsmästare


Det var nästan som om det var menat. Lägenhetens wifi hade varit oerhört lynnigt hela vistelsen, som om själva internetkällan flyttade på sig; som om ägaren sprang runt med routern i en liten skinnpung på sin vindsvåning. Men nu, vid tiorycket på söndagskvällen, när jag just kommit hem från en bättre kolgrillsmiddag, så var det som att jag äntligen hittade en luftburen direktlina mellan min dator och ägarens router. Jag kunde plötsligt inte bara googla fram en stream till VM-finalen – när jag klickade in mig på den mjuggförmedlade kanadensiska sändningen så var bilden knivskarp och utan minsta laggande. 

Det var som menat
Och visst var det fina tre-fyra minuter av ishockey jag fick mig, innan jag trynade i mitten av den tredje perioden. 

För det kan vi konstatera: att det går att göra mycket själv. Man kan åka utomlands själv, man kan äta frukostar, luncher, middagar mol allena*, man kan hotellslumra i ensamhet. Det mesta fungerar, ja, mer än så: det är riktigt fint.

Men ishockey, gott folk, det kan man inte se utan gemenskap.

*= Just igår kväll var dock middagen i singular lite jobbigare än brukligt, då jag lyckats nästla åt mig ett bord på det som enligt TripAdvisor är hela Dubrovniks bästa etablissemang. Jag satt med näbben ut mot den kö av människor som ringlade utanför grindarna och det var som att hungriga köare stod och kommenterade varenda liten tugga jag tog. »Nu har han bara en liten kyckling kvar!«, typ, eller »måtte han inte den där ensamseglaren ta upp sin bok igen nu, när han har så mycket potäter kvar att jobba sig igenom!!!«. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *