Laxpuddingsöverdos eller bältros

Först tänkte jag att det var de väldiga portionerna jag lastade på i skolbespisningen.

skolmat

Att mitt lilla försök att äta sönder den svenska välfärdsmodellen – gratistallrik efter gratistallrik – hade slagit bakut och att de oerhörda mängderna laxpudding och kycklinggryta satt sig som ett litet lock strax under halsmandlarna.

I flera dagar tänkte jag det, kanske hela första veckan på min lärarpraktik; att vägen till att återfå välmåendet var att lyckas begränsa sig vid det skattefinansierade buffébordet som dagligen dukades upp.

(Men redan tidigt kändes den teorin märklig, då jag vanligtvis har en matsmältningsapparat som fungerar likt en kraftigare avfallskvarn och som, att döma av hur den hanterar trippelrundor på asiatbufféer, borde kunna mala ner rena benrester.)

Och nej. När symptomen hängt kvar över hela kvällar, när det har dykt upp på helger och när det dessutom intensifierats då jag exempelvis surfat in på Lägenhetsbyte.se så har jag sakta insett att det där trycket över bröstbenet kanske inte är helt laxpuddingsrelaterat.

Det kan vara det. Precis som det, enligt Vårdguiden, också kan vara mellangärdesbråck, diskbråck i halsryggraden eller första tecknen på ett anfall av bältros.

Men det kan också vara ångest.

Visst kändes det bättre efter en vecka eller två, när man just överrumplats av den våg av ömhet som (i bästa fall) slår emot den som går igenom någonting akut jobbigt. Ett tag när jag var hemma i Sundsvall, ompysslat som ett litet dibarn, kändes det till och med bra. Trots att jag inte låtit Mia Törnbloms f-skatte-fakturera 40 000 för en snabb PowerPoint-dragning så kändes det som att jag ändå tidigt lyckades inse att man bara lever en gång och att jag därför inte hade ett knippe kattliv att strö omkring på sorg och utdragen dysterhet.

Det var förstås inte någon framåtrotation jag kände,  men det var för ett par veckor en känsla av att inte sitta helt still i en djupare grop.

Men om den lille gynnaren Yoda tagit en granskande titt på mig med sina små gröna gluggar hade han nog slagit fast att »the tvåsamhetsnorm is strong with this one«.

För nu när de initiala svallvågorna av ömhet med rätta har ebbat ut och det finns en rättmätig förväntan om att det värsta är över och att allt ska rulla vidare – ja, då har det känts som allra värst. Det är verkligen som att jag har satt någonting i halsen. Hur jag än tänker och vad jag än försöker fokusera på så känner jag ett lätt tryck över bröstbenet.

Som om jag fått en ordentlig själslig kallsup.

Just det. Jag skulle komma någonstans med det här. Inte bara följa den gamla »privat, men inte personlig«-devisen utan anledning. Inte bara få folk att tro att det här är ett informativt blogginlägg på 1177.se.

Det har faktiskt funnits en enda stund på dagarna då jag inte känt det här ångestladdade trycket – och det har varit när jag stått framför en elevgrupp och hållit låda under min praktik.

De timmarna, när jag hållit i lektioner, har alltid flugit förbi. Jag har inte lagat ordentlig mat på en vecka, det tog mig typ ett dygn att städa mina 67 kvadrat härom dagen och jag har kort sagt inte energi till någonting – men ställ mig vid en whiteboardtavla framför ett gäng sjundeklassare och jag dansar bevisligen fram ändå.

Jag kan knappt föreställa mig hur djupt jag hade kunnat gräva ner mig om jag haft en praktik på ett vanligt, stillasittande kontorsarbete under de här veckorna. Vet heller inte hur hårt trycket kring magmunnen blivit om jag dessutom – mitt i den här perioden – upptäckt att jag inte alls trivts som lärare, utan att praktikperioden fått mig att inse att jag gjort ett felval i höstas när jag hoppade på en fem och ett halvt år lång utbildning.

Men nej: tillfällena då jag hållit i lektioner, då jag interagerat med elever som vill lära sig och förstå, är nära nog de enda som hållit bröstsmärtorna stången.

Idag höll jag i mina allra sista. Jag genomförde ett prov, rättade en del och såg att de flesta hade lärt sig ungefär det jag velat att de skulle lära sig under mitt två veckor långa moment. Bara det var mycket fint.

Sedan öppnade jag den anonyma utvärdering av mig som jag låtit eleverna göra. Och det finns antagligen något väldigt fragilt i att ta mentalt spjärn i vetskapen om att ett fyrtiotal 13-åringar tycker att du är »väldigt bra«, »jättebra« eller »super!!«, men det lättade tillfälligt på bröstsmärtorna – och vem är jag att inte svepa i mig varje medikament mot det som eventuellt kan vara ett annalkande bältrosanfall?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *