God, I hope it’s urine

Jag har inte så många vanliga öl. Men jag har en hel del alkoholfria öl, från när jag hade borrelia.

Man bör inte försöka analysera ett riktigt frustande bukskratt, men nog fanns det någonting i att min gode vän och portalens IT-tekniker förklarade det som vore det vilken mening som helst.  »Jag har några borrelia-öl vi kan näbba på«. Det var liksom inget konstigt med det.

Klart är i alla fall att jag det var skönt att få skratta med hela diafragman igen.

Det var en väldigt fin helg. Jag hade en väldigt fin arbetsvecka i ryggen, den första som helt ansvarig för SO-lektionerna, och fick avsluta den med ett besök på Spelmuseum (roligt!!!) efter att ha genomfört två väldigt fina lektioner där jag tyckte att det hände någonting; som om det liksom blinkade till i ett par ögon som kanske kommer att se på samhället på ett lite, lite, lite – alltså jättelite men ändå lite – annat sätt framöver.

Och jag gillade Linköping. En liten promenad genom staden på fredagskvällen räckte för att reflektera över hur full av liv staden verkade. Bargatan formligen kokade av liv och studentikos rörelse, i alla fall syntolkat genom ett medelpadskt ögonpar.

För ni ska veta att den medelpadske unge mannens ribba för »liv och rörelse« är oerhört låg; för att en centrumgata ska beskrivas som kokande räcker det nog med en människa-per-uteserverings-capita rejäl nog för att klassas som »urban«.

Men det här är stoff nog för ett eget inlägg och kanske vågar jag redan nu utlova att kommande veckas Fredagsveven™ kommer att bli en krutdurk av sällan skådat slag – då jag sent omsider känner att jag måste ge mig in i den infekterade skyskrapedebatten.

Skyskrapan är, som bekant, den medelpadska vargen.

Men det är då, nu är nu och i helgen var i helgen.

I det östergötska solgasset på lördagen åkte vi ut till Berga, där Göta Kanal är som allra mest slusstätt. Och visst lärde jag mig ett och annat om slussar, när jag såg lyxbåt efter lyxbåt sakteliga slussas igenom kanalen, steg för steg. Men framför allt kan jag kanske – om jag får kliva ur min oklädsamt ödmjuka skrud för ett slag – ha lärt de svenska kanalkryssarna ett och annat om klädkod när man rör sig i yacht-miljöer.

När man ska röra sig bland tjugometersbåtar av lyxigare märke så gör ju många fortfarande misstaget att investera i en dyr (och ful) Henri Lloyd-piké för att passa in i miljön. En sån här randig rackare, kanske:

henrylloyd

Den typen av tidlös fulhet tycker jag ofta man ser längsmed vattendrag, i miljöer där lyxiga och namngivna båtar gubbar omkring.

En sån långärmad historia kostar – visar en snabb googling – uppemot 1300 kronor! För det kan du ju nästan köpa dig en egen yacht.

Nej, ett klokare drag i dessa miljöer – där människor fått några tiotals miljoner över för att lägga på en marin penisförlängning – är att istället gå direkt till källan. Vilka är det som möjliggör dessa jätteåbäken som nätt och jämnt får plats innanför slussväggarna?

Just det. Gör som jag och beställ hem en enkel vit företags-t-shirt från exempelvis off-shore-banken Mossack Fonseca, med företagsloggan synligt över bröstet. En sån som man kan tänkas ha fått från den lilla Panama-baserade postfacksbanken när man möjliggjorde sin båtinvestering genom en kontoöppning.

Jag tyckte att jag fick en nickning av Mossack Fonseca-placerings-gemenskap från en brunbränd yacht-ägare i snabba solglasögon, men jag är inte helt säker.

På tåget hem upplevde jag hur en tant på omkring 65 år försökte tillskansa en nyhet på den vida webben, varpå ett Bet365-klipp började dåna ut i hela kupén, på absolut högsta mobilvolym.

Jag tyckte att scenen av hur tant med ett bestämt pekfinger – ett av de mer bestämda pekfinger jag någonsin beskådat i aktion – försökte tysta Johan Falk-skurkens »SPELA LIVE NU!«-röst var stark. Pek, pek, pek, hårt mot skärmen, men han fortsatte bara bröla om bonusar och odds. Det tog säkert en halvminut innan han tystnade, av att reklamen ebbade ut.

Det är fint att ha en huskatt, men det försvårar spontana infall; exempelvis helgturer till Linköping. Till sist lyckades jag – efter en del roddande – hitta en kattvakt som kunde bo i lägenheten över helgen.

Det var jättebra och mycket fint att jag har människor som ställer upp; i det här fallet en mycket god vän – och hans respektive.

Och jag är mycket tacksam. Tacksam i första, andra och tredje hand. Men i den fjärde handen så vill jag ju gärna klämma in en liten The Office-referens när tillfälle ges.

Det var alltså ett par. I mitt sovrum. Och jag vill inte måla ut någon som någon form av orgiemänniska här (jag hittade inga märkliga lotions i badrumsskåpet, ingen ny morgonrock i silke hängandes över någon stolsrygg), bara implicera att det här är jag nu, när jag byter sängkläder:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *