Fredagsveven: En bröstvärmare i solen under fin fotbollskväll

Jag har märkt att när du jobbar heltid, fyrtio timmar av din vakna vecka, så får du verkligen aktivt skapa dig utrymme för att hinna unna dig minsta vevande.

Förra veckan drog Fredagsvevandet™ – bland annat om Jesus yviga rajder! – ut så pass mycket på tiden att jag gravt försenad fick komma cyklandes det medelpadska gästabud som jag själv hade anordnat. Jag hade nämligen utlovat sängplats och samkväm åt en GIF-kanslist och god vän (i den ordningen, då jag är en GIF-infiltratör först och en känslomänniska sedan) förra helgen, och på grund av förra veckans yviga religionsspaningar på en sjundeklassares nivå fick han stå och hänga på låset i Huvudsta.

(Senare visade det sig att min gäst inte läst det finstilta i bokningen av sitt tredagarspaket, där det står att paketförsäljaren svär sig fri från ansvar för allt tänkbart trassel. Detta då han blev eld och lågor över att den utlovade bäddmadrassen av queen size-modell hastigt ersattes med en soffplats då etablissemanget snöpligt nog blivit av med sina elektroniska pumprättigheter.)

Dessa små missöden till trots så blev den förra helgens gästabud väldigt lyckat och trevligt. Bland annat lyckades jag med konststycket att hålla en av norra Europas mest lågmälda grilltillställningar på självaste Valborgsmässoafton. Flera långväga gäster, däribland flera jag aldrig träffat, reagerade på hur jag benhårt höll fast vid att det var just en tillställning och inte en fest jag bjöd in till. Semantik är väldigt viktigt ibland och den här gången var det på nivån att jag rättade folk som hasplade ur sig något om »när tänkte du att vi ska ses på grillfesten?«; att jag direkt var där och kväste med ett snabbt »tillställning!«, på samma sätt som man skyndsamt slänger sig fram och försöker dämpa en uppflammande eldsvåda med en filt.

Jag vet inte varför, egentligen: jag har ju inget emot fester. Men fest hemma hos mig – på Valborg? Nej, där förstår ni att det gäller det att sätta ner foten – och det är redan innan jag berättar för er att jag visste att en av de nya bekantskaperna hade en nära relation till en mytisk figur vars smeknamn är Heders-Gurra.

Smaka på det namnet, tänk er att ha det i omlopp – som i en hovrande omloppsbana kring tillställningen – och säg att ni inte skulle bli aktiva festkväsare med en gång. En individ som har prefixet Heders– framför vilket svenskt namn som helst kan ju lukta sig till en fest på milsvägs avstånd. Så jag är väldigt nöjd med mitt kväsande och över att det aldrig urartade till något borgerligt Valborgs-sjöslag utan blev just en tillställning: med god mat, rimliga mängder dryck och föredömligt  dansanta steg på den parkett som ska ut på bostadsmarknaden inom kort.

Med allt det berättat om förra veckans svår logistik så vill jag ändå flagga för att den här veckans Fredagsveven™ kan ha varit den hittills allra svåraste att få till, rent logistiskt. Men fyrtiotimmarsveckan till trots så lyckades jag – med den drivkraft som bara utebliven respons kan ge! – planera in lite vevtid på fredagseftermiddagen: två timmar på ett SJ-tåg mot Linköping.

Där, på tågresan mellan fem och sju, skulle jag äntligen få tid. Tänkte jag. Så jag slog till på en tågbiljett på eftermiddagen.

Men väl framme vid tidtavlan på centralen visar svensk infrastruktur sitt allra fulaste anlete. Tåget är inställt. Och inte bara det: tåget har varit inställt i timmar, berättas det för mig i informationen. Tåget var inställt och klart när jag köpte biljetten. Jag hade köpt biljett till ett redan inställt tåg.

»Våra algoritmer gör att vi inte kan sluta sälja biljetter«, förklarade kvinnan i SJ-disken, som rättmätigt skyddade sig bakom den gamla »jag är ingen programmerare«-skölden.

Och jag kände att »visst«: jag har lärt mig att tågen inte går som de ska i det här landet och accepterat att knappt en politiker som Lars Beckman inte skulle hänga ut som kommunist vill öka på statsskulden för att rusta upp järnvägsförbindelserna.

Men att SJ inte ska kunna hitta en webb-programmerare som kan knacka lite JAVA-script i virtual reality-spelutvecklingens Sverige – det är svårare att acceptera.

Jag fick istället ta ett tåg som gick någon timme senare, så de första raderna har därför smattrats ihop i loungen på det nya Scandic-hotellet vid centralen; det som har en jättelik takterass som folk bevisligen (se: nu, framför mig) är villiga att köa i halvtimtal för att få åka hiss upp till när solen gassar. Så om inledningen av det här inlägget har verkat yvigt och spretigt så är det för att jag har smattrat konstant, om allt som dykt upp i huvudet, för att försöka fokusera på någonting annat än sorlet från omkring hundra brunstiga telekomsäljare vars entusiasm i kö-småsnackandet inte känner några av brölighetens gränser.

Men nu när jag äntligen sitter på tåget och solen skimrar mot de otvättade SJ-rutorna så ska jag, efter en svajig inledning, försöka ge er ert lystmäte.

Den jobbiga framåtrotation som fanns hos de unga telekomnasarna i skybar-kön – den som jag antar kretsar kring drömmar om ett okomplicerat mässknull – har bytts mot den naturliga och organiska framåtrotation man känner när man susar genom svenska landskap.

(Dessutom lyssnar jag just nu – om jag får tillåta mig själv att bli trött kvällstidningsgubbe för ett slag – på en av de bästa tåglåtar jag känner: Put Me Back Together med The Bear Quartet. Den låten är som en liten resa i sig, där man tuffar framåt i sakta gemak – men med bibehållen framåtrotation.)

Fredagsveven™ ska för första gången handla om fotboll.

Kanske kan just det ämnet, som då och då brukar vara det som lyckas lyfta portalen, ge det här konceptet den skjuts det så väl behöver.

Det är nu snart tre och ett halvt år sedan jag helt lade av med att spela fotboll. Och trots att jag sedan i vintras tagit något sorts kombinerat ekonomi- och mittfältsansvar i GRUESOME 442SOME så har den där känslan i tassarna – den som en gång i tiden gjorde att jag kunde mjuggnästla mig in på ett innermittfält i Division 3 Mellersta Norrland – lyst med en obönhörlig frånvaro.

Jag tror att en del i förklaringen var att jag lade skorna på hyllan.

Bokstavligen. Jag bara lät mina plastiga, grönsvarta och halvfuturistiska skor ligga där, på en fysisk hylla i ett förråd. Och här är en detalj som jag inte kände till om plast: men plast som får ligga blir torr. Torr som fnöske.

Så varje gång jag dragit på mig dessa fnösketorra plastmockasiner för att spela fotboll har jag haft samma känsla som när man skulle åka skridskor på gympan i idrotten. Det gör ont. Typ direkt. Det skaver och det är jävligt och man vill bara att det ska sluta.

Men så nyligen, ett tredjedels decennium efter att jag lagt mina gamla skor på hyllan, gjorde jag faktiskt slag i saken och köpte mig ett par nya fotbollsskor. Allt som krävdes var att ett Team Sportia skulle stänga och att en handfull människor skulle bli av med jobben efter den sjuttiofemprocentiga rean.

Skorna var knallgula, med lite gröna toner.

pumaskor

Det är ett par skor som skriker ut »jag var ju jävligt lovande och fick kallelser till Bosön-läger och så men så gick korsbandet när jag var sexton« till alla som inte vill lyssna men som ändå måste höra, för den gamle självupplevda stortalangen skriker i deras öra. Det är ett par skor för division 4-spelaren med riktigt tafflig självinsikt; den typ av obefintlig självinsikt som nästan bara kan byggas av ett par starka pojkallsvenska år följt av en långsam och gradvis utebbning av fotbollskarriären.

Men de är sköna. Skorna går att spela i. Det är inte ett par skridskor.

Och nu i tisdags hade jag äntligen en sån där fin fotbollsupplevelse igen, i mina nya skor. Detta när vi anordnade träning med korplaget på en liten femmannaplan vid Tantolunden, från vilken man alltid får försöka sjasa bort barnfamiljer. Man kunde cykla dit i sakta gemak i kvällssol, man kunde springa runt i shorts och det var – kort och gott – den typen av träningskväll som gör att allt hårt slit [källa?] på försäsongen visar sig vara värt det.

Och som det gick bra, i mina nya skor.

Det är ju en ständig avvägning när man spelar korpfotboll. Hur mycket bör man hålla i bollen? Hur hårt kan man skjuta mot någon stackare utan handskar? Kan man skälla på en lagkamrat som inte tar det defensiva jobbet och kan man ha bestämda synpunkter på ifall någon tillägnat sig en helt fri roll i defensiven? Antagligen inte.

Den här kvällen kändes det som att jag balanserade perfekt på denna korpmässiga knivsegg. Jag smög runt och var fin i mina nya skor, tog alldeles lagom mycket plats, lyckades med det mesta och satte till och med någon färdballad på någons läpp, som på den gamla goda tiden.*

*= En gång, när jag stod och lyfte färdballader på läppar under en långbollsövning, så sa Sören Åkeby till mig att jag »borde börja med fotbollsgolf«. Jag kan fortfarande ligga vaken mitt i natten och undra ifall det var mer än ett hån än en komplimang, eller tvärtom.

Och en gång, i en enda situation när jag verkligen inte ville att motståndarlaget skulle göra mål, så visade sig den kampvilja och fysiska beslutsamhet som en gång gjorde att jag kunde kravla mig över division 3-strecket som mittback. Jag gick dit och tryckte till i en duell, kanske lite hårdare än korpbrukligt, framför målet. Jag vann bollen, men i samma veva så råkade jag – jo, råkade jag! – dela ut en liten bröstvärmare på en motståndare tillika vän.

Visst ramlade han och visst föll han lite konstigt så att han landade med armen lite snett under sig och visst såg han ut att tappa luften ett tag och visst blev han liggande och visst fick han kanske gå och sätta sig på sidan i några minuter för att kunna komma igen.

Men det är ju sånt som händer! Det tror jag att de flesta var överens om. Bröstvärmaren i sig var förvisso lite hårdare än gängse kamratliga normer, men själva fallet hade varit olyckligt. Ibland landar man lite konstigt.

Någon minut senare var min vän åter i spel igen. Jag överöste honom med förlåt, allt verkade lugnt och jag kunde med relativt icke-dåligt samvete återgå till att vara fin i mina självinsiktsbefriade gulgröna skor.

Det hade varit mer otur än klumpighet, intalade jag mig. Klumpighet var att stövla in ett självmål i första gaveln, som jag gjorde i korppremiären mot Kroatien Team förra veckan. Det här var någonting annat. Det här var otur.

Och när jag cyklade hem i solnedgången så var det med ett litet leende på läpparna och med en känsla av att ha genomfört en riktigt fin korpträning. Kanske den finaste och trevligaste jag genomfört sedan jag lämnade nydegraderade Selånger FK efter säsongen 2013, snabbare än Costa Concordia-kaptenen lämnade sin kapsejsade jätteskuta.

Jag hade varit bra, men inte för bra. Jag hade ställt lite krav, men inte gastat och gormat.

Visst råkade jag ge på en kamrat en liten bröstvärmare, men det hade inte varit så klumpigt utan snarare olyckligt. Och det hade ju gått bra.

Nej, totalt sett hade det varit en mycket fin fotbollskväll. Jag somnade utmattad och nöjd den kvällen.

Sedan blev det onsdag. Jag bar med mig den fina fotbollskvällen och kände mig lite glad. Äntligen hade jag hittat nivån, kände jag. Nivån där korpfotbollen kan bli ett femplussigt tidsfördriv någon kväll i veckan, under lugna och trevliga former.

Då plingar det till i telefonen. I en av mina chattgrupper, där båda spelar i korplaget, har någon skickat in ett foto. Det är inget nytt, där vevas foton och skärmdumpar hela dagarna – men den här gången reagerar man på att det är en sällsynt selfie.

Det är han som åkte på bröstvärmaren som har skickat den.

18318028_10156002692953998_743049275_o

Han vill meddela att han har brutit armen på två ställen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *