Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Fredagsveven

Fredagsveven brukar gå ut friskt och yvigt från första meningens utropsteckensfyllda bindestrecks-passus – ungefär här brukar den komma!!! – och sedan brukar det rulla på i det framforsande flyt vi lärt oss att älska alternativt stå ut med.

Men den här gången måste vi sakta ner, ta det lilla lugna och kalla in de privaträttsliga experterna upp på scen.

Det kan vara så att Pirkt.se råkat begå varumärkesintrång. När jag i veckan googlade efter »Fredagsveven« så dök förstås de två tidigare vevarna upp som etta och tvåa (underskatta inte Pirkt.se:s Clout-score), men som tredje träff hittade jag den här uppdateringen från SVT:s officiella På Spåret-Facebooksida, daterat den 10 februari:

fredagsveven

Det är, måste jag erkänna, sju dagar innan den första officiella »Fredagsveven« såg dagens ljus på Pirkt.se.

Men ingen som följt succékonceptet sedan starten kan väl någonsin fått för sig att den fullfjädrade vevigheten som präglar Pirkt.se:s »Fredagsveven« kan ha hämtat sin kraft från den mjäkiga och pliktskyldiga näv-torktumlaren från Fredrik Lindström???

Det här namnmässiga sambandet borde förstås tystas ner, nu när SVT visade sig vara först!, men jag lyfte in det i utkastet på grund av att jag var helt övertygad om att jag skulle kunna anklaga en eftersläntrande På Spåret-webbredaktör för plagiat.

För visst känns det som att »Fredagsveven« varit med oss längre än i tre veckors tid???

 

Och som ett bevis på att denna yvighet inte härstammar från Lindströms stela gubbdans så ledde denna På Spåret-spaning till att denna yviga vev osökt snubblade in på ett guldkorn till Youtube-klipp.

För när jag börjar söka efter den bifogade Lindström-dansen på Youtube, för att eventuellt göra den till en gif, så hittar jag ett Expressen-TV-klipp rubricerat med »Ingvar Oldsbergs miss i Bingolotto – efter På Spåret-kuppen«.

Och det är nog, till dags dato, den tunnaste soppa jag någonsin sett någon koka på en så pass rostig gammal nöjesnyhets-spik:

Det är härligt att tänka på att ungefär det här utbytet måste ha ägt rum på Expressens tv-redaktion:

Reporter (sitter och kollar Bingolotto på redaktionen): Hehe, Oldsberg nådde inte riktigt nödbromsen!

TV-redaktör: Har vi rörligt på det???

Reporter: Eh, nej? Det är på fyran. Vi kan väl inte bara ta deras bilder, antar jag?

Reporter: Oj, nu fungerade inte ljudet. Hehe.

TV-redaktör: Har vi rörligt på det???

Reporter: Näääe?

TV-redaktör: Kan du skaffa några bilder???

Reporter (efter att ha ögnat igenom TT:s bildarkiv): Jag har en bild på honom där han drar i en nödbroms, men grejen är att där når han faktiskt själva nödbro—

TV-redaktör: IN I SPEAKERSTUDION!!!

 

Och på tal om kvällstidningar så vill jag ändå flika in att den nya tekniken – dit webb-teven får räknas – öppnat upp för en helt ny form av banbrytande journalistik. Även de traditionella tidningshusen har nu tillgång till helt ny 3D-teknik, vilket torde öppna upp för spektakulära lösningar.

Än så länge har de dock, såvitt jag kunnat se, varit väldigt selektiva med när det är dags att slå på den stora 3D-trumman.

Döm därför av min förvåning att när det väl dyker upp en framtidsosande 3D-nyhet på Sveriges allra största sportsajt så är det denna:

drömvilla

Att man i Premium-låst 3D-format kan uppleva den »fräcka lösningen« i Anna Haags och Emil Jönssons vardagsrum.

Den lilla 3D-osande ruta man får ta del av är inte olik den 3D-teknik som Expressen köpte in till sommarens EM-slutspel för att krydda sin webb-teve-satsning och den är heller inte olik det »arkitektspel« i »3D« som min far installerade på familjens dator under tidigt 00–tal; ett »The Sims« för den som gillar vitvaror mer än människor.

Det här 3D-användandet – Expressens VM-satsning på FIFA ’96-grafik och Sportbladets 3D-tur av Anna Haags vardagsrum – får mig att tänka på det här twitter-kontot, som visar upp usla framtidsinnovationer:

https://twitter.com/Shitty_Future/status/834121105468223488

 

Innan de privaträttsliga bryderierna ledde in oss på avigkrokar så hade den här »Fredagsveven« tänkt ta sitt avstamp i den bokrea som pågår för fullt hos de svenska bokjättarna. Själv var jag i veckan inne på Akademibokhandelns flaggskepp på Mäster Samuelsgatan, där jag förresten nöp tre böcker – Naomi Kleins miljöbibel!, »En bön för de stulna« (som jag redan läst ut och kan rekommendera!) och Svetlana Aleskijevitjs »Kriget har inget kvinnligt ansikte« – men där jag också reagerade på desto fler.

Den första bok jag reagerade på var denna:

Jag tänkte att själva »bikram«:et i bikram-yoga kom från ett ord. Nu är jag ute på djupa okunnighetsfarvatten här, men… kanske ett ord från någon helig buddhistisk skrift? Kanske att det betydde »låt själen svettas« eller nåt åt det hållet.

Jag tänkte att bikram-yogan, som går ut på att man gör yoga i ett jättevarmt rum som orsakar väldiga svettningar, hade en tusenårig tradition bakom sig, som allt kring yogan verkar kunna ha.

Men det är alltså en gubbe som heter Bikram som kommit på det.

Att man ska höja värmen i salen. Att alla ska svettas jättemycket.

Och… jag vet inte, det kanske är jag som är fördomsfull mot långhåriga män med sug i blicken här, men…

… ser han inte lite för lurig ut, Bikram??? Ser han inte lite, lite ut som att han är väldigt, väldigt nöjd – så där lurigt, obehagligt nöjd? – över att ha knäckt koden kring hur man får redan lätt träningsklädda kvinnor att komma ännu mer lättklädda till ens bastuvarma yoga-pass???

 

Ny bokspaning: Visst känns det som att för att nå riktigt, riktigt långt inom vilken idrott som helst så måste du verkligen ha ett konkret mål som du verkligen satsar helhjärtat mot?

Mhmm. Därför är jag ganska säker på att den underfundige och rappnäbbade skidskytten Björn Ferry kom på titeln till sin memoarbok »Ferry Tales« någon gång under uppladdningen till OS 2010.

»Det är ett för bra namn på ett par memoarer för att inte ges ut«, tänkte antagligen lustigkurren. »Men kommer jag att få ge ut mina memoarer på ett riktigt förlag, och inte nåt sånt print-by-demand-skit, ifall jag inte vunnit ett enda OS-guld i den här pyttesporten? Inte fan hade jag läst Ragnar Skanåkers memoarer ifall han bara, som jag, tagit ett par trötta pallplatser i världscupen???«.

Nej, insåg Björn och genomgick något av en metamorfos som idrottsman. Borta var den Björn som kunde nöja sig med att komma åtta i världscupstävlingen i Antholtz; den Björn som var lite glad över att hans mamma och alla kompisarna kunde se honom i SVT om söndagsförmiddagarna.

Med sin nyvunna, brinnande lustigkurre-passion för att få chansen att använda namnet »Ferry Tales« gick han istället och vann sitt enda OS-guld i jaktstart i Vancouver.

Och nu ligger »Ferry Tales« där på en lastpall och reas ut för 69 kronor.

Det gör också mängder med kokböcker. Mängder. Av alla möjliga och omöjliga författare.

En individ som jag inte per automatik skulle sortera in under kategorin »mat« är programledaren Kristin Kaspersen.

Men där låg hon och hennes »Good Food«. Men det var inte själva det faktumet, att Kristin Kaspersen skrivit en kokbok, som överraskade mig. Nej, att matlagningsparaplyet blivit brett som ett parasoll är knappast någon nyhet och det tycker jag att det gärna kan få vara.

Men visst ser det ut som att just denna kokboksförfattare står och hackar rabarber med en kniv – direkt på den lackade bordsskivan???

Jag lovade mig själv att utreda saken närmare – och visst: en »can you make that sharper?«-inzoomning av CSI-modell visar väl att—

kristin

—det inte finns någon skärbräda i knivområdet? Att bara ett par stjälkar av rabarber skyddar bordsskivan från den vassa kniv som Kristin Kaspersen med flackande blick står och fingrar på?

Och kanske ska det få fungera som lackmustest på våra aspirerande kokboksförfattare i det här landet: ifall de behärskar vanlig skärbräde-vett och -ettikett?

 

Snabb spaning från matvarubutiken: 

Jag trodde att idén med reklam var att höja sin produkt och dess status. Därför har följande reklam – som tapetserats över åtminstone Stockholms stad de senaste veckorna – förbryllat mig:

grädde

Denna ICA-grädde har tydligen, av vad jag hört, fått viss kritik för att den inte varit svensk. Men varför är ICA så pass ängsliga att de tror att gemene svensk har tagit del av en diskussion som man – om jag får gissa – hittar på sidan 52 i tråden »Grädde« på Familjelivs forum?

Det måste vara motsvarigheten till att skriva »Här är den nya boken från Bikram Choudhury – som inte alls bara vill få yogakvinnor att klä sig mer lättklätt på sina bastu-lektioner, han har bara ett sånt lurigt leende av naturen!!!« på en bok om bikram-yoga, för att Pirkt.se tagit upp ens bok i »Fredagsveven«.

 

Till sist: i april månad ska jag vara på verksamhetsförlagd utbildning, så kallad VFU, på Tegelhagens skola i Sollentuna.

En googling på den skolan ger följande toppresultat:

Att skolan besökts av Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra.

Och jag vet inte mycket om Tegelhagens skola – bara att det ska bli väldigt roligt att göra praktik och att jag ser fram emot att lära mig massor – men jag vet att jag nu kommer att göra allt, allt, allt för att bli ansedd mer »down with the kids« än Anna Kinberg Batra.

akb

Den dag »Fredagsveven« når ut till en större publik (och kan finansiera en vinstpott av Triss-lotter) så skulle man kunna utlysa en pratbubble-tävling på bildexemplet ovan.

3 kommentarer

  1. Hog Hog 3 mars 2017

    Tackar för den!

  2. hog hog 4 mars 2017

    Zoomar man in på vinglasfoten (ett elegant sätt att dölja att man dricker vodka rent till matlagningen) så ser man kanten på skärbrädan. Däremot förstår man att fotografen ogärna ville att den skulle synas då den ser ut som en 9:- skärbräda från Ikea i plast, klart kokboksinkompatibel.

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 7 mars 2017

      Hehe, ja, även jag tyckte mig – vid en kisande närstudie – faktiskt skymta en billigare IKEA-plastskärbrädeskant, men samtidigt så måste det vara så att stora delar av rabarberblasten vilar direkt på bordet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *