Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

En försenad ursäkt

Jag läser just nu den första didaktiska kursen under lärarutbildningen, efter att ha ägnat hösten åt sociologi, internationell politik och gubbar som Bourdieu, Marx och Weber.

Och efter bara ett par seminarium så har kursen redan fått mig att vilja säga »förlåt«.

Hösten 2012 hoppade jag, som relativt nybliven 22-åring, in och vikarierade på en gymnasieskola i Sundsvall, som samhällskunskaps- och historielärare.

Helt outbildad tilläts jag försöka navigera eleverna igenom ofta svåra, komplexa ämnen som jag själv tvingats snabbplugga igenom medan jag såg över lektionsplaneringen.

Förlåt för det.

Men förlåtet kommer inte bara från mig. Jag gjorde faktiskt mitt allra yttersta, lade ner väldigt mycket krut på mina powerpoints och försökte verkligen levandegöra det jag stod och pratade om; så till den milda grad att jag i princip alltid sofftrynade innan På Spåret om fredagskvällarna när jag kom hem, emotionellt urlakad till bristningsgränsen.

Jag visste ju redan där och då att det knappast var riktigt bra, det jag gjorde. Även då visste jag ju att gymnasielärarutbildningen är fem år lång – och att jag avverkat exakt noll dagar på den.

MacKONFUNDERAD

Men det är nog först nu, halvvägs in i den här didaktikkursen, som jag riktigt förstår hur dåligt mitt lärararbete verkligen var och hur låg nivå det var på undervisningen jag höll i.

Jag var ju glad ifall eleverna såg någorlunda intresserade ut under mina utläggningar, glad ifall det var tyst och lugnt medan de fick jobba med sina uppgifter.

Förlåtet kommer alltså inte främst från mig. Jag var, i likhet med många andra som hoppar in och vikarierar i svensk skola, bara en ungdom som behövde pengar. En bricka i ett spel. Hade inte jag tagit vikariejobbet så hade det antagligen gått till någon annan 22-åring; kanske någon som inte hade dränerat sig på all energi för att åtminstone försöka göra ett skapligt jobb.

Förlåtet till eleverna som fick stå ut med mig och min bristfälliga undervisning under hösten 2012 borde komma från hela det vuxna samhället och från de politiker som tillåtits styra det under de senaste tjugo åren. Från de som undervärderat läraryrket så till den milda grad att det numera är en profession som – uppenbarligen – kan utföras av alla som gått ut gymnasiet och som har en god relation till en nuvarande friskolerektor som hen råkar stöta på under en arbetslös flanerar-eftermiddag på stan.

thisguy

 

Bara på de här seminarierna och genom att läsa den här kurslitteraturen så känns det som att jag utvecklats några hundra procent som framtida gymnasielärare, bara i hur jag tänker kring undervisning och lärande, men med det sagt så är jag ju fortfarande långtifrån någon lärare. Jag kommer fortfarande vara en oduglig lärare nu när jag går på min första praktik i april, säkert även när jag går ut på min andra och tredje, och kanske är jag fortfarande relativt svag när jag om sisådär fem år letar mig ut på arbetsmarknaden som färdigutbildad gymnasielärare.

För jäklar i min låda så svårt det verkar att bli en bra riktigt lärare. Det verkar vara en så oerhört tuff uppgift att lära sig utforma sin undervisning så att man på riktigt utvecklar alla elevers förmågor i klassrummet.

Men efter att redan hunnit mer eller mindre misslyckats med två tuffa karriärmässiga uppgifter hittills – att bli fotbollsproffs (ja!) och att bli en riktigt vass skribent (och här finns plats för mothugg från min mor som kommenterar under vår gamla huskatts pseudonym!) – så tror jag att det är det här jag till slut kommer att lyckas med.

4 kommentarer

  1. Ber Ber 24 februari 2017

    Fint inlägg.

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 24 februari 2017

      Tack, Ber!

  2. Hugo Hugo 24 februari 2017

    Trevlig läsning!

    Ja inte tusan är det lätt. Som lärare tycker jag man sliter hela tiden med att definiera sin roll. Vad man håller på med egentligen, varför det ibland blir bra och ibland verkar falla platt. Jag är också lärare och ofta lärare till de som ska bli lärare, dvs jag håller i sådana där didaktiska inslag som du nu utsätts för (fast mestadels för f-3 och 4-6, ämneslärare träffar jag bara för självständigt arbete). Viss metapedagogisk förvirring förekommer men riktigt bra blir det också oftast när jag är lite osäker på om det jag gör faktiskt funkar. Rutin hjälper verkligen men när jag förlitar mig helt på den märks det direkt på studenterna och sedan på deras resultat. Inge kul.

    Tänkte egentligen mest skriva att jag blir glad åt att kursen du går tydligen är bra eftersom du får syn på mycket hos dig själv som lärare. Jag tänkte också säga att man kommer en bit på vägen som lärare genom ärligt engagemang (och en vilja att utvecklas, en förmåga och ork att fortlöpande ifrågasätta vad man gör). Den mest undermåliga pedagogik jag har utsatts för levererades av en 19-årig färsk gymnasist och synnerligen obehörig NO-lärare i 9:an på Nivrena en gång i tiden. (sådana fanns även i slutet på 80-talet alltså.) Han hade ett kollegieblock där han formulerat färdigt vad vi skulle kunna och lektionerna bestod i att han skrev av dessa meningar med krita på svarta tavlan. (Och rullade in tv:n när det var skid-vm). Det var det hela. Han skrev och vi skrev av och sedan hade vi prov på det vi skrivit av. Men så han ville att vi skulle förstå ändå och att vi skulle skriva bra på proven. Och frågade vi så försökte han åtminstone förklara mer och kunde han inte mer så försökte han ta reda på det till nästa gång. Det kändes ibland som vi faktiskt tog reda på saker tillsammans (vilket också kan ha varit ett pedagogiskt knep att fingera detta förstås). På proven var han nervösare än vi och började rätta direkt eftersom vi lämnade in. Visserligen var vi några som var mottagliga för alla former av bristande pedagogik men jag tror faktiskt hela klassen lärde sig lite mer än vanligt på NO:n det läsåret.

    En skillnad mot nu (skulle jag tro och om jag får generalisera) var att han kände en stolthet över förtroendet att få vikariera som lärare och vi elever såg upp till honom och ingen av våra föräldrar utgick från att han var ännu en usel representant för en usel lärarkår i en usel skola. Och ingen lokaltidning listade årligen kommunens sämsta skolor (för pålästa föräldrar att välja bort och spä på segregationen) baserat på elevers meritvärden. Men jag tror det kommer bli bättre, söktrycken till alla lärarprogram ökar, folk skolar faktiskt om sig för att frivilligt bli kemilärare och mattelärare på högstadiet. Någonstans längs vägen kommer även friskolor vilja konkurrera med mer än sockrade betyg. Kanske de en dag t o m bidrar till systemet genom att erbjuda praktikplatser till lärarstudenter? Den här stans största grundskola med runt 900 elever erbjöd sig faktiskt att bereda plats för hela 5 nyanlända elever så att Granloholm, Bredsand och övriga kommunala kan koncentrera sig på resten… Kors i taket.

    • mm Erik Löfgren Inläggets författare | 24 februari 2017

      Vilken fin kommentar. Tack för den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *

Tema Mission News av Compete Themes.