Smulor, kallblod och Niklas Kaldner-prejudikat

Pad thai-smulor, kallblodstravare och effektiva vänsterfötter.

Det är så här man håller sig kvar i allsvenskan.

Inte sedan Niklas Kaldner och Petter Wastå i ohederlig maskopi med rättskipare Åke Andreasson impulsskrev in en småländsk passus i regelboken för ett drygt decennium sedan har jag vågat tro på en GIF-seger mot Kalmar. Minns ni det? Hur Kaldner vid bortaledning med 1–0 på IP helt sonika valde att bredsidespassa hem bollen till målvakten Petter Wastå som lika lugnt och behärskat plockade upp den, utan eftertanke, som vore det 1986.

Bara några meter därifrån lufsade domaren Åke Andreasson förbi, tittade på det spelförstörande spektaklet som det lagstiftats internationellt emot, och viftade gladlynt »spela på« med näven.

Han skrev, där och då, på springande fot, in en småländsk passus i regelboken att när det kommer till att besegra GIF Sundsvall så är det mesta tillåtet för Kalmar FF. Åkes prejudikat har lagt sig som en skugga över Kalmar-mötena; aldrig någonsin har Giffarna lyckats besegra det ofta relativt gråbleka mittenlaget.

Inga Stefan Ålander-slutminuts-skallar i världen har kunnat ändra på det sedan dess.

Tills ikväll. Det syntes redan från start att det skulle vara möjligt, just ikväll. Trots den blytunga Shpetim Hasani-avsaknaden lyckades gästerna skramla fram två ypperliga omställningslägen redan under matchens första två minuter; inte genom något inledande skönspel utan genom hederligt hårt, lojalt pressarbete och en bergfast kollektiv tro på att det finns en anledning till att KFF-backen Marcus Nilsson fick vända hem från Groningen.

Visst: Kalmar hotade i luften, men det stod det klart på förhand att de skulle göra. David Elm dominerade totalt i luftrummet; enda motvapnet hade väl varit ifall Roger Franzén ställt sig längs sidlinjen och dansat sin diskbråcksdans tills att det börjat ila i diskarna hos den äldste Elm-brodern. Eller om någon ordnat fram en pall.

Men det sade något om Kalmars taffliga, planlösa grundspel att David Elms huvudspel bäst kan beskrivas som »viktigt i uppbyggnadsfasen«. Det var sällan stor-Elm rörde sig i några särskilt farliga områden, och när han väl lyckades smussla ner någon boll kring straffområdeslinjen så var inte sällan Lars Krogh Gerson där och samlade upp smulorna.

Han har hittat rätt in i det smul-letandet nu, Wok-Lars, och äter andrabollar i farliga områden som vore det pad thai.

Och så, plötsligt, efter knappa halvtimmen: entré Dennis Olsson. Hans fina vänsterfot har varit välkänd för alla inom Medelpads gränser och för Göran Bolin, men det dröjde tills ikväll innan 20-åringen fick visa upp den för allsvenskan och eventuella NEC Nijmegen-scouter.

Efter halvtimmen hade han letat sig fram och formligen släggat in ett vänsterskott så hårt att Pa Dibba i efterhand kommer att klippa ut sekvensen (där han sticker fram näbben och nickar!) från matchvideon och skicka in det som sin audition till amerikanska Fear Factor.

Tio minuter senare kom han igen, nu med en mer svepande vänstersmekning.

Och jag skrek rakt ut.

kramer

Det där skriket som kommer från djupt ner i magen, helt oväntat, ostoppbart. Oskiljaktigt från Mange Eriksson-vänstervolley-skjuter-svensk-fotboll-till-Champions League-gruppspelet-tjutet från ifjol.

Visst såg man den lille kalufsen komma lommandes på bortre ytan. Men det är ju inte Premier League vi tittar på. Även om Robbin Sellin inte sällan benämns som »allsvenskans Ryiad Mahrez« så gäller ju den allsvenska fysikens lagar, det finns förhållningsregler (det tillhör god ton att inte göra drömmål mitt under rådande kontraktsförhandlingar med Urban!) och det finns säkerligen en och annan Åke Andreasson-specialskrivet KFF-prejudikat som förhindrar dylika volleyträffar.

– Den är go’, absolut, underdrev volleyspecialisten Robbin Sellin (ni minns hur han volleysköt in sig emot Halmstad hemma) i CMores halvtidsintervju.

Nej du, Robert Lundström: möta Real Madrid under en försäsong kan väl vem som helst få göra. Det gäller bara att ens klubb har en brunbränd guldlänkspappa på kansliets säljavdelning som är villig att hora ut sig och sin klubb på knagglig skolspanska för några coola Instagram-bilder.

Att slå Kalmar FF däremot; det är inte alla giffare förunnat.

Det var en period i andra halvlek där Elm-luftvärnet hotade längst fram samtidigt som brodern Viktor höll på att knorrskjuta in sig; där och då osade det så mycket kattdjur kring bröderna att man funderade på ifall Ulla Elm köpt en strävhårig norsk skogskatt till familjehemmet.

Och i samma veva skulle Peter Swärdh, som borde få stå sitt kast för att ha slängt ihop en så trasslig kallops till mittfältt av dessa fina Ismael–, Tobias Eriksson– och Viktor Elm-råvaror, bestämt kasta in även Rasmus på planen i dennes längsta inhopp hittils.

Fan vet om inte Ulla drog av sig överdragskläderna ett tag också.

(Ha! See what I did there? Ett skämt om att det finns många Elm-bröder!!!)

Men det räckte inte.

Wok-Lars fortsatte tugga ytor som en luxemburgsk Pac-Man, en vilt kämpande Sebastian Rajalakso gjorde en fantastiskt fin Järvsöfaks-imitation* längs ena flanken (han måste ha löpt 1.20,5/1640a!, vad det nu än säger!!!), och Jon Gudni Fjoluson plockade fram den så ofta saknade aggressiviteten i försvars- och huvudspelet. Och från ingenstans kunde Simon Helg unna sig att gå köksvägen för att punktera tillställningen.

(*= Ofta har han liknat ett gammalt kallblod på det dåliga sättet, Sebastian Rajalakso, men idag var hans envetna, molande trav enkom av godo.)

Tommy Naurin behövde inte komma upp i någon Hammarby-nivå. Han behövde mest stå där längst bak och se sina lagkamrater ligga lågt och rätt, se Sebastian Rajalakso vägra sluta springa, se Wok-Lars mula i sig nernickningssmulor för att sedan kunna räkna hem ännu en nolla och (utan minsta reflexräddnings-anda i halsen) kunna summera det hela i efterhand, klokt och kärnfullt:

– Segrarna som inte kom när vi spelade champagnefotboll kommer väl nu istället, sa han.

Ja, hur trevligt det än är att spela ut Elfsborg efter noter så är det via resultat i dessa matcher – de tålmodiga kallblodens och de hungriga smulsamlarnas matcher!!! – som man klarar sig kvar i serier.

4 reaktion på “Smulor, kallblod och Niklas Kaldner-prejudikat

  1. Så jäkla viktigt och otroligt skönt. Det är dessa poängen som gör att det finns möjlighet till Allsvenskt spel även nästa säsong. Jag hade räknat ut oss och förberedde mig för att gå i ide inför dessa fyra så otroligt viktiga matcher. Nu har vi vunnit de två (på förhand) svåraste och har två sex-poängs matcher kvar. Hur ska detta sluta?

    För övrigt vill jag åter igen ge ett stort beröm till dina inlägg. Lika fruktansvärt som det är att läsa dina tankar efter en förlust, lika härligt är det att få läsa om kallblodsliknelser och KFF-prejudikat vid vinst.

    Mot nya segrar och fler blogginlägg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *