Nu är det helg igen

Hur hanterar man en klar och svårbortförklarad förlust mot Gefle?

Man lättar ankar, lutar sig tillbaka i båten och försöker efterlikna det belåtna smil man såg över Delfinos mjuka tyllnäbb.

Vi åkte på fredagseftermiddagen, skulle vara kvar tills söndagseftermiddagen och jag…

… tog med den här traven böcker. Det är åtta stycken. Jag minns att jag, när jag pulade ner dem, funderade ifall det skulle räcka. Här skulle ju sittas med en godare bok i både morgons-, dags- och kvällssol!!! Här skulle man doppa snoken under den litterära ytan och bara vara tills man utvecklade gälar!!!

Det kan ha varit den största överskattningen av ett intellekt som någon någonsin gjort.

(Jag hann nämligen läsa en tredjedels; Annika Thors »Om inte nu så när«.)

Men vi hann mjuggkliva ut på privata bryggor i skydd av mörkret.

Vi hann ta grusvägen ner till lastkajen för att hjälpa öborna med den årliga grovsopelämningen. Det kom en blötlagd frontlastare och hämtade några hundra kilo skräp som skulle sorteras på båten. En gammal man i brandgul Peab-jacka misstog min kala hjässa för den blanka, kala ytan på en sportbåt då han han försökte sabrera en flaska mot min skallbas medelst kast från håll mot containermynning.

När jag frågande tittade upp mot Peab-mannen gav han mig den gamla »jaha, det var en kal hjässlob och inte en sportbåtskant, my bad!«-handuppräckningen (förvillande lik gesten en mittback ger sin yttermittfältare när hen skickar en väl genomtänkt färdballad över avbytarbåset) och vi var vänner igen.

 

Och vi hann dricka vin i solnedgången. Jag skrek till henne att »VI MISSAR MÅNS NUMMER NU OCH SNART HAR VI MISSAT HELA SCHLAGERN!!!«, men det var som att hon inte lyssnade.

Den här bilden, som förevigar hur jag fotar av ett vinglas mot solnedgången som jag sedan skickar till alla mina vänner för att prångla på dem min lycka, kallar jag »Lägg Till Mig På Snapchat Jag Är Inte Jobbig Jag Lovar«.

 

Och man hann somna ifrån röstningen och vakna av sig själv och av solskenet och av den innerliga värme som en svensk Eurovision Song Contest-vinst skänker landsmannen.

Det var en av de finaste helger jag haft på väldigt, väldigt länge med den finaste tjej jag känner till.

Det kan inte ens Jens Portin eller »Delfino« eller den där Gävle-moderaten (OBS! Ej Lars Beckman!) som anordnade Drömvallen-invigningen (och som oironiskt ligger bakom den här låten!!!) ta ifrån mig.