Häcken hemma

Man loggar in på sin portalplattform, sneglar åt kommentarssektionen och tänker att…

… ”jävv-larr! 3–2-segrar borta mot Åtvidaberg ger lapp på kommentarsluckan!”, bara för att vid en snabb scrollning notera att 99,8% av de inkomna kommentarerna inte alls härrör hruuvida Robbin Sellin verkligen passar som inverterad nummer tio-ytter – utan bara vill göra skamlös och trassligt stavningskontrollerad Viagra-reklam.

Nåväl: Häcken hemma kommer så småningom ändå.

 

Det ska bli väldigt intressant att se hur den våghalsigt offensiva taktiken – som verkar vara beslutsamt fasthamrad i medelpadsk alnöit – står sig mot ett passningsskickligt, offensivt orienterat motstånd.

Joel Cedergren talar med taktikbönder på taktikbönders språk och med de lärda exil-fransoserna på medelpadska (tror jag???) i en så kallad Premium-analys i dagens ST:

Åtvidaberg bjöds, om vi ska titta tillbaka nyktert och icke-drömskt, på en hel del bolltapp och omställningslägen som man var för Kristian Bergström-mätta för att ens vara nära att utnyttja.

Spelare som Simon Gustafsson, René Makondele och Martin Ericsson är inte kända för att ta några fångar om de ges kreativt utrymme, samtidigt som Häcken besitter fler djupledshot (Nasiru, Gunnar Heidar) än en sorgligt ensamlämnad John Owoeri.

Det ska bli väldigt spännande att se hur det räcker mot ännu ett spelskickligt (inte MFF-spelskickligt – men spelskickligt!!!) motstånd.

Om allsvenskan fortsätter vara så Erik Löfgrenifierat rättvis som den varit hittills så bådar det gott. Efter en +++++-helg i Amsterdam lyckades jag flygplanslägesavskärma mig från samtiden i åtta timmar för att unna mig MFF-matchen låtsas-live under söndagens småtimmar; då fick man sig omgående en ordentlig trynstöt, som straff för att man haft det alldeles för bra och oroat sig för lite.

Sedan mådde jag – till stor del beroende på MFF-debaclet – väldigt dåligt i ett par dagar: sov för lite, jobbade för mycket, var stingslig som ett papperstidningsjagat bi och sänkte alla förväntningar till nya bottennivåer och, vips!, så snurrade Giffarna behärskat till sig sin första bortatrea sedan juni 2012.

Imorse skulle jag, efter en och en halv veckas ersättningsbusstrafik på sträckan Kallhäll-Spånga, äntligen få unna mig en 22 minuters pendeltågsfärd in till centralen när SL basunerar ut sitt safe-word ”SIGNALFEL!!!”, avbryter allt och bjuder på – trumvirvel!!! – ersättningsbuss.

Jag tvingades åka buss ännu längre bort från staden, till Rotebro!, för att sedan försöka ta en annan pendeltågslinje – som dock också var rikligt försenad. Jag lämnade hemmet en timme och tio minuter innan arbetspasset skulle börja och var till slut goda 20 minuter sen in till redaktionen.

Och Rotebro är inget ställe man vill åka till generellt. Jag har sällan problem med att andras beteenden gör mig riktigt rädd. I Amsterdam kunde horder av unga britter springa omkring med drogframkallad rödstarr och skjortorna taffligt prostitutionsinstoppade och det gjorde mig väldigt olustig och illa till mods, absolut, men inte rädd.

Inte som när jag stötte på det här fenomenet på Rotebro Central:

Ser ni?

Ser ni???

Någon har med kirurgisk precision skurit ut två identiska brödrondeller ur två olika skivor Lingongrova och sedan lämnat dessa för att göra… NÅGOT???, med de små dinkelpolletterna!!!

Jag vill inte ens börja spekulera i vilket explicit syfte de noga urgröpta munsbitarna ska användas till; det blir något att reda ut i SR:s eventuella Narkotikalandet-uppföljare Dinkellandet.

Kanske kan den personliga och ersättningsbussframkallade tröttheten räcka till tre kompensationspoäng. Eller så räcker det helt enkelt med att Robbin Sellin flyttat från Paris till Sundsvall.