Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Kiesisk, Thelinsk

Jag sitter på pendeln hem från Tele2 Arena. Pelle Olsson blev Pelle Olssonad på tre poäng av sina gamla småbrukare och torpare från Mellannorrland.

Det var trevligt. Det är så oerhört trevligt att vara ute på matcher. Det är det jag gillar allra mest med detta gebit. Jag är till och med – trots att jag berövas såväl kommentatorshjälp som repriser – en bättre lajvrapportör när jag får ta min kåpbeklädnad och min påk till arenan. Det är någonting med att vara på plats; man känner på ett helt annat sätt för matchen man fått utlagd på sig.

Jag hoppas innerligt att utvecklingen som råder, att färre och färre mediehus tycker det är värt att skicka folk till arenan (”det blir ju ungefär lika bra framför teven”-tänket), inte eskalerar ytterligare.

Jag är dock orolig för Djurgården som förening. Man serverade den tredje oktober inga kanelbullar i pressrummet – tvärtemot SvFF:s riktlinjer – och nu torde elitlicensen kunna vara i fara.

Emil Bellander, 20, gjorde debut från start på topp i Gefle och jag ville i liverapporten påskina att han var ”Isaac Kiese Thelinsk”, inte bara till det yttre, utan även i sin spelstil och sin något sävliga framtoning. Där har Gefle en Champions League-anfallare i vardande, förutsatt att han får den sortens sinnessjuka och totalt oförutsägbara extremutveckling som faktiskt samtliga spelare som någonsin beskrivits som ”Isaac Kiese Thelinska” har fått (se: Isaac Kiese Thelin).

Emil Bergström skrev på ett nytt kontrakt innan matchstart. Tre nya, säkerligen lukrativa år för den unge mittbacken och jag kunde som gammal mittbacksrese nicka igenkännande – när han pratade om hur han för ett par år sedan spelade för en sirapslimpa och några tetror av blåmjölken i månaden. Det kände jag igen; det kunde jag relatera till.

Jag gillar väldigt mycket att sätta spelarbetygen när jag är på plats. Många må svepa iväg dessa med en vänsternäve, men icke jag. Jag är så tacksam varje gång jag får chansen att se en matchbild på riktigt. Det är en fröjd att sätta spelarbetyg på plats; jämfört med att framför teven försöka betygsätta fyra ytterbackar (som knappt varit i bild) i, säg, ett 1–1-möte mellan Mjällby och Halmstad. Igår kunde jag unna mig fyra plus på David Fällman.

Nog nu. New York imorgon.

Bli först att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *

Tema Mission News av Compete Themes.