I’ve Got Boxes Full of Pepe

Min must är utsugen.

Och det var inte Popagandas lördag som sög den ur mig.

Nej, Popagandas lördag var det bästa av två världar; anti-nazist-demonstration (så märkligt ord att behöva skriva; som vore jag en lokaltidningsjournalist i Fylke som måste skriva om anti-Sauron-demonstrationer, något lyckligt år långt efter att båten seglat iväg in i solnedgången med – SPOILER!!! – Gandalf och Sam och Frodo) följt av en +++++-Hurula som frågade ifall det ”varit några snutar på demonstrationen” för att sedan riva av Dom Kan Inte Höra Musiken. 

Och det var väl något av det mest givna han kunnat ta sig till, men också det bästa.

Om sanningen ska fram så var jag tvungen, tvungen???, att lämna demonstrationen innan nazisterna ens börjat tåga (när vi var på plats stod de fortfarande vid centralen och väntade, kanske tog någon snabb kebabrulle) – för jag ville verkligen inte missa Vit Päls sista spelning någonsin.

antirasismmm
Men vi hann dit, visa våra solidariska näbbar, skrika ”inga nazister på våra gator” ett par gånger – och samtidigt med någorlunda gott samvete injicera ”Livet är underbart” i de popkulturella venerna.

Kompromissen får mig att tänka lite på den här tweeten:

Skärmavbild 2014-09-03 kl. 17.13.02
Vad säger vänstergudarna? 

Jag kan ändå inte busvissla, tänker jag, och min röst är för mullrande dov för att effektivt kunna orkestrera ett burop; det blir mer av ett avgrundssorl av domedagsmagnituder.

Det behöver vi inte ha liggande över scenerna när orcherna marscherar med sina fanor.

Popaganda? Jo, jag är av den fasta övertygelsen att festivalbesök som initieras via ett dylikt födelsedagskort…

Processed with VSCOcam with f2 preset

… inte kan bli annat än väldigt bra.

erikansikte
Det där är inte bara ett belåtet, solnedgångsstimmigt anlete; det är också ett huvud, ser jag nu, så stort att det kunnat innefatta tre genomsnittliga näbbar.

oliviapopaganda
Vissa, exempelvis Olivia på bilden, kunde vältra sig i dryck. Andra lyckades – i ett pubertalnaivt infall att försöka gömma dryckespåsen medan vi sprang in på en spelning – förlägga all vår dryck i nävarna på någon kringvandrande törstläpp som måste klättrat över stock, sten och rostig spik på den brädgård på vilken jag gjorde påsen osynlig med hjälp av en ordentlig bråteshög.

Den gick säkert till någon bättre behövande. Hurula var +++++ ändå.
Nej, Popaganda sög inte musten ur mig.

Måndagens arbete, däremot. Deadline Day, högtidsdagen som firar att den bortom kontroll skenanade fotbollskapitalismen blivit ett år äldre: den sänkte mig.

Jag stämplade in i Schibstedskrapan och slog upp portarna till en lajvchatt vid kvart i nio på morgonen – och höll den sedan i rullning över midnatt.

Det är, utan tvekan, det jobbigaste jag gjort i det gebit som jag med skoskaft och vaselin vill bända in under det allt bredare journalistikparaplyet.

Under den femton timmar långa arbetsdagen skulle jag säga att det i snitt kom in tre frågor i – just det – sekunden.

Jag har lajvrapporterat Champions League-finaler, svenska landskamper, Stockholmsderbyn: ingenting har varit uppe i en femtedel när det gäller tryck kring kommentarer.

Men det är som det gamla talessättet säger oss:

”Att tiga är silver, att fråga ifall Marco Reus kommer till Liverpool för trehundrafyrtiofjärde gången är guld.” 

Jag smattrade konstant dagen igenom, skrev väl i snitt två inlägg i minuten – men besvarade kanske en… promille av frågorna? Ens det?

Ingenting har någonsin urlakat mig på ord som den sittningen. Sista timmarna, den trettonde, den fjortonde, den femtonde, var jag tvungen att stretcha fingrarna efter varje svar och så fort jag stegade bort från datorn ett slag vattnades det i ögongiporna: hade jag varit tretton år gammal hade jag fått höra att mina ögon ”var fyrkantiga” redan innan lunch.

Jag skrev ett inlägg om det efter VM-lajvandet, att ”the läsarkommentarer never stops”, men det var ingenting mot det här.

Det finns en än bättre referens för att efterlikna sillyseason-lajvandet. Byt ut namnet ”Pepe Silvia” mot Erik Niva (alla frågade var han var, hela tiden, genom hela live-tv-kvällen; han är journalistikens Marco Reus) och du har i stort sett exakt samma situation:


Och apropå Molgan-figuren som dyker upp: när jag med andan i halsen tog min tillflykt hemöver vid halv-ett-rycket så var jag helt övertygad om att jag såg Alan Pardew kliva på Bålsta-pendeln lite längre bort.

Jag kunde inte närma mig en dataskärm på två hela dagar. Först nu tar jag mina första stapplande steg i en tangentbordsvals igen, men det här går ju inte, det märker ni ju. Jag har slut på ord.

Jag måste läsa någonting. Vad som helst av någon som kan sammanställa meningar längre än ”Nej, jag tror inte Marco Reus går till Liverpool”, för att på nytt lära mig.

Men jag måste också skrida till verket med ett – håll i er nu – projekt.

Bara älgjakten har hittills stoppat mig.

En reaktion på “I’ve Got Boxes Full of Pepe

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *