En femetta utan kontinentalt sus

(Jag påbörjade ett utkast, fullföljde inte på grund av att det inte nådde upp till ++, gladdes åt att Othman El Kabir sänkte Hammarby – och skrev klart merparten av inlägget på nattbussen hem från jobbet. Håll till godo.)

Jag tog mig en snabb kik på gästernas offensiva lagdelar och blev förstås genast orolig.

Mellan GIF Sundsvall och de tre poängen upp till delad serieledning stod Josef Elvby, Denis Velic, Marcus Bergholtz och Freddy Söderberg – samma kvartett som förra cupvintern med all oönskvärd tydlighet visade på klasskillnaden mellan ett nyuppflyttat, självförtroendestinnt Öster och ett sankskjutet, kvalkollapsande GIF Sundsvall.

Joel Cedergrens och Roger Franzéns lag rullades ut efter välkomponerade noter, Öster tog enkelt hem en kontrollerad 2–0-seger och jag minns att det nytillträdda tränarparet efter matchen tyckt att GIF ”varit det bättre laget” och jag minns att jag blev väldigt orolig över de bådas fotbollsanalytiska kompetens.

Jag skrev om den matchen här – under parollen ”Marginalåskådare göra sig icke besvär” (och med tanke på att det bara var 2640 personer på IP:s läktare igår så verkar budskapet ha sjunkit in) – och minnet av den matchen gäckade mig in i denna. Också minnet av att GIF även i årets säsongsupptakt varit relativt utspelade av Öster på Myresjöhus Arena gäckade förstås; matchen där bara ett par snabba omställningar bröt igenom hemmatrycket och satte (efter en knapp, straffräddning-i-slut-sekunderna-bärgad 1–0-seger mot J-Södra och en håglös förlust borta mot Gais) vind i den seglen på den dittills planlöst flytande GIF-skutan.

Men tider förändras. Oscar Berglund, som volleybollstippade bollar över eget huvud i GIF-dressen förra vårvintern, har hunnit bli petad i Giffarna, flytta på grund av överkvalifikation för bänken – och hunnit sätta sig på Östers bänk istället.

GIF Sundsvall har seglat iväg till att bli seriens bästa hemmalag, Öster har imponerat på en punkt och en punkt allena: att man haft tålamod nog att inte kicka Robert Björknesjö.

Det tog bara några minuter innan en högerbackssjälvklar Robert Lundström läckert tunnlade sig förbi Patrik Bojent i den sortens tidiga uppluckringsaktion som är behövligt signalerande till resterande laget: den sortens självklara våghalsighet som likt ett flyglarm basunerar ut ett ”vi är bättre än dem”-budskap över plan och läktare.

Bjuds man dessutom frikostligt upp till en 2–0-ledning av Mario Vasilj så är det inget snack.

Eller, ja, det blev lite snack: Stefan Ålander gastade och gestikulerade märkligt nog åt lagkamrater efter 2–1-målet, trots att det enda som hänt var att han förlorat sin en-mot-en-duell mot starke Alhaji Gero.

En allsvensk sommardag 2003 sa min gympalärare att han ”skulle äta upp hela gräsmattan” om inte en viss Österback blev utbytt i paus.

Kaspars Gorkss klev mycket riktigt heller aldrig ut på banan efter pausdrickat då (efter att ha blivit fyrtiofemminutersförnedrad av Hasse Bergh) – och kanske borde både Patrik Bojent och Mario Vasilj fått precis samma bryska behandling elva år senare; istället tilläts duon ge bort även 3–1, 4–1, gamet, setet och matchen direkt i andra.

Det tackar vi för.

Vi fick oss några minuter av propaganda, en 19-årig GIF-debutant och märkligt nog ytterligare en chans för store, tunge Leo Englund att bevisa inte bara att han håller Superettanklass – utan att han också är 1,78 lång och väger 73 kilo.

Det blir, hm, svårt.

Om nu Leo Englund ska spela någonstans – det är ännu oklart – så bör han förstås testas i Johan Eklund-rollen. Skytteligaledaren kan bli både skadad och avstängd – och då vet jag inte alls hur det här GIF-laget ska formeras. Därför hade det, till viss del (ett par procent), varit intressant att se Englund och Dibba tillsammans; ifall det är en nödverklighet som någonsin kan besannas.

Vid Dibba-bortfall borde Simon Helg, Adam Chennoufi och Sebastian Rajalakso (visst var det Akombo Ukeyima-vibbar över hans allra första en-touch-aktion i GIF-dressen?*) stå före Englund i ersättarkön; därför gav gårdagskvällens inhopp mer svar på frågan ”hur kommer Leo Englund se ut nästa gång han byts in i avgjord och avslagen match på hemmaplan?”.

*= Det gick förstås inte samma kontinentala sus på IP som när Akombo Ukeyima, skytteligaledare i afrikanska Champions League!, bjöd på en-touch-skarv-godis vid sina första två bollberöringar. Det sista kontinentala suset har nog susat på IP**.

**= Jag känner att jag i detta nu, lyssnandes på Hurula på nattbussen, vill trycka upp Akombo Ukeyima-tröjor med undertexten ”Sista suset har gått för såna som dig och mig för länge sen”.

Nej, ni. Nu har nattbussen stannat på grund av omfattande asfaltsläggning. Hur är det möjligt att de, när de har en hel ljus dag på sig, måste ägna sig åt detta kollektivtrafikshindrande arbete när folk ska hem från jobben? Ofattbart.

Bara tre nattbussresor kvar efter denna, dock.

Sedan tar vi höst tillsammans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *