Åh, känslan av pendeltågsätespläd mot ländrygg.
Det finns ingen som den, efter ett par veckor av ersättningsbussar till det Spånga där bussar och tåg ständigt träter och vägrar att tidsmässigt samspela.
Jag var på damlandslagets presskonferens vid tvårycket idag – det skulle jag vilja skriva om, gårdagskvällen i Tele2-katakomberna efter Djurgården–Helsingborg skulle jag vilja skriva om; det är förstås det jag borde skriva om; den faktorn som gör att mitt liv med jämna mellanrum kan kravla sig upp över ++-kanten ur intressesynpunkt – och då kände jag att jag också kunde smita en timme tidigare, redan vid halv-ett-rycket. Pendeltågstimman.
Jag ska ju nämligen upp i ottan imorgon. Vid åtta går tåget till Göteborg. Till Way out West, till The National, till klubbkvällar med Alkberg och Hurula och andra med Cleo och… nej, vänta nu!!!, hon hade ju synts i extremvänsterkretsar! Sånt kan man ju inte lyssna till.
Nåja. Wille Crafoord kanske jammar någonstans också.
Det ska hur som helst bli närmast obeskrivligt fint att komma iväg i fem dagar.
”I wanna hurry home to you,
put on a slow, dumb show for you,
and crack you up”
Bli först att kommentera