11,5

Jag klev upp vid det arla 07-rycket imorse.

Packade en mindre Ford full i pinaler, körde sträckan Sundsvall—Kallhäll i bitter singular, lastade ur bilen, stökade in ett halvt husgeråd i en redan till bredden fylld lägenhet innan jag formligen sprang – med en halväten lunchlåda fladdrandes i näbbmynningen – på pendeln mot arbetet.

Och nu, dryga tolv timmar senare, sitter jag på 591:an mot Råby med en annalkande trötthet jag aldrig förut känt på 591:an mot Råby. Jag sitter här efter en söndag som en extrainkallad övertidsarbetare; som en skrupelfri inskränkare på den personliga fem-dagars-ledigt-sfären.

Jag sitter dessutom här, då och då nyckfullt tillslumrandes på det sätt som fått mer vana nattbussresenärer än mig att vakna upp i ett bussgarage i Livgardet; med ett par ögon som kisar skevt likt en mullvad som varit på jäsebären, och är oense med Simon Bank.

Det är ett relationsråd gammalt som Platon själv: gasta åt din ömma moder, bädda på soffan, släng luren i örat på farmor – men somna aldrig fotbollsmässigt oense med Simon Bank.

Nåväl. Nya tag imorgon. Som tur är har jag bara elva och en halv timme kvar tills jag får revanschera mig.