Detta är vanligtvis inte någon portal för bikt och bekänelse; men i dag känner jag för att bekänna en sak.
Jag har ett närmast besatt förhållande till att fynda saker.
I matbutikerna håller jag noggrann koll på min korg – för att ingen ska knycka den. Den är ju nämligen så förnämligt full av kloka investeringar att ett tränat fyndöga helt klart skulle kunna kasta sin inköpslista överbord för att nypa min rabattmaximerade korg.
Det finns, om man får låna en spelteoretisk term, ”värde” i min korg. +EV.
Detta är ej att förväxla med direkt konkret snålhet: aldrig under mina år som självständig handlare har jag av egen fri vilja köpt en köttbit som inte sålts under svensk flagg. Jag är väldigt noggrann med detta. Dessutom brukar jag inte köpa lågprismärken; det känns som att jag kan nafsa i Victory Tillys baklår om jag köper min mozarella från Ica Basic.
Så det är inte snålhet: det bottnar mer i någon form av ekonomisk överlevnadsinstinkt. Hela mitt vuxenliv har genomlevts under dessa praktiklöneförhållanden, så för att kunna överleva drägligt – drägligt!!! – med ovanstående krav i åtanke så har det blivit så att jag noggrant skärskådar matvarubutikernas reklamblad och knyter näven för mig själv när jag efter handling granskar kvittot och tittar ner på en digert avdragen rabatt.
Inte heller hör det till vanligheterna att jag investerar i kläder till fullpris. Skulle man ta ett procentuellt tvärsnitt på rabatten jag fått på de senaste fem-sex jackorna jag köpt så skulle man få fram en siffra på åtminstone över sextioprocentig realisation. Detta medför förstås att jag permanent ligger ett drygt år efter gängse trend – som någon luddig Saturnus-måne: lika modemässigt uppskattad som en tidig 18.30-Champions League-match.
Men jag överlever.
Också har jag förstås växt upp i min mors hus. Det är en faktor att inte fnysa åt i dessa kupong- och prisjämförelseappssammanhang.
Men jag känner att jag har det under god kontroll, denna förkärlek till fynd. Jag är inte ”Dillmannen”, som åkte Norrland och rike runt för att spara tre femtioöringar på 1,5 liter ”Kalle-Cola”.
Jag är, åtminstone i mina ögon, bara klok.
Men så idag gick jag till Friskis & Svettis för ett pass. Jag hade tänkt mig att veva (i ordets rätta bemärkelse) lite med överkroppen eftersom mina ben var helt i plåt efter ett tyngre benpass. Ni vet: jobba lite på det där livslånga målet, att en dag få vila under följande gravsten:
”Här vilar en man som ganska avslappnat kunde göra tio chins (det var inte ens så jobbigt för honom: tio snabba bara).”
Men så drog jag mitt kort i kassan och då poppade det upp en ruta som förkunnade att det 12.00 skulle börja ett spinningpass.
Ett femtiofem minuter långt pass med något av det mest svettframbringande man kan ägna sig åt utan att bli våldförd på medelst björkris.
Och där stod jag, i egenskap av en oerhört svettbenägen människa, med ett par blypelare till ben att stödja mig på och med fyra koppar kaffe innanför den uttorkade västen – utan vattenflaska!
Så såg jag att det fanns två platser kvar – av femtio.
”Vilket fynd”, tänkte jag på fullaste allvar. ”Nu får man passa på.”
Och så klickade jag på ”boka”.
Och jag blev inte bara uttorkad till bristningsgränsen och pro-choice till benamputationsrätten – jag blev också lite orolig.
Jag är helt klart på väg nerför en slippery Dillmannen-slope.
Bli först att kommentera