Åh, jag älskar detta statliga järnvägsföretag.
(Tog några tydliga bevisbilder på förhand i dag, som vore jag en kriminaltekniker åter på en brottsplats.)
Det räcker med att stå på perrongen en halvtimme innan avgång två dagar i rad för att få åka med en gång. Trots lätt duggregn.
Jag har väl aldrig blivit så glad av att se Alexander Bards nuna (och jag har, om vi får sticka in med ett litet lyssningstips, aldrig blivit så glad av att höra honom veva som i den här Värvet-intervjun). Roligt dessutom att Kupé i sin guide till ”Europas kulturhuvudstad Umeå 2014” valde att highlighta rullpizzan mest av allt. Det kan man förvisso inte klandra dem för; rullpizzan är en vattendelare som bubblar upp känslor som ingen annan degrulle. Vem minns inte när min vän Martinsson var på väg över disk för att utdela en lakritsbåt vid 03.30-beställd Vesuvio? En bit ner här, annars.
Fotnot: Misstaget många gör när de drömskt tänker på en hotellfrukost är att man glömmer bort de horder av åldringar som går omkring och ser det som sin uppgift att hosta på allting. Det är nästan så att de lyfter upp var och en av baconskivlingarna för att hosta en gång på ovansidan och en på undersidan.
Dessutom: har det någonsin serverats en hotellfrukost på en helg till en frukostsal som inte till åtminstone en tredjedel består av pingstvänner som varit på pingstkyrkekonferens? Jag tror inte det. Sverige måste ha världens högsta pingstkyrkekonferensratio per hotell i världen.
Bli först att kommentera