GIF–GAIS: Det viktiga var inte att det blev en poäng

Jag tror att det är Gary Lineker som har sagt det: 

”Fotboll är ett spel där GIF Sundsvall spelar propagandafotboll i sjuttio minuter och tar en 3–0-ledning och efter nittiosex minuter är allt förstört och bränt och Jimmy Tamandi joggar ensam på innerplan till tonerna av ett coverband som spelar Stiftelsen.”

 

Det är ju egentligen inte så där som GIF Sundsvall öppnar matcher.

Det är ju egentligen inte så där som GIF Sundsvall kliver in och skoningslöst dödar viktiga sexpoängsmatcher.

Det är ju inte så där en tabelltrea fullkomligt rullar ut, närmast förnedrar!, en tabellfyra.

Men det är precis så där som denna upplaga av GIF Sundsvall på något fullständigt ologiskt logiskt sätt lyckas tappa 3–0-ledningar.

 

Det borde verkligen ha stått 5–0 i paus.

GIF hade ett par bollar som dansade på mållinjen – efter klapp-klapp-anfall där man till slut spelat sig fram till inlägg från målområdskanten mot ett passivt, tragiskt GAIS.

Allting stämde. Alla var bra. GAIS tvingades till ett byte redan i den trettionde matchminuten på grund av kollektiv uselhet.

Foto: Anders Thorsell

 

När man talar om att ”vinna mittfältet” så menar man precis det Nicklas Maripuu gjorde i den första halvleken i går.

AIK-lånet var länge hundraprocentig i passningsspelet; en lång, blond Xavi i Unihoc-pannband. Först i den sjuttionde minuten smet slutligen en boll avsedd för Daniel Sliper iväg över sidlinjen. Innan dess slog han inte bort en passning. Inte en enda. Jag räknade.

Dessutom bröt han GAIS-uppspel på GAIS-uppspel i defensiven och klev in i precis rättan tid i alla motlägg; varenda boll verkade fastna vid hans fötter.

Ari Skúlason behövde bara flyta med – och fick, som man brukar få göra på bemärkelsedagar, göra lite precis som han ville. Han lufsade runt i ett enda långt ärevarv bland passiva grönsvarta motståndare.

Simon Helg var, efter en seg vårsäsong, åter kapabel att vända på en femöring, Adam Chennoufi gjorde de piggaste 20 minuter jag sett honom göra i GIF-blått och Daniel Sliper – han gjorde två mål på matchens första fem minuter.

Till och med Johan Eklund fyllde – trots att han inte sällan ser ut som en elefant i en porslinsbutik med alla små, nätta, fintouchande spelare kring sig – sin tydliga targetroll med bravur.

Det var sjuttio av de finaste GIF-minuterna man fått på väldigt länge. 

 

Och så, i efterdyningarna till en hörna, när man nästan glömt bort att GAIS a) faktiskt är på planen och b) kan göra mål, så stöter Joel Johansson (som dittills haft en ren åskådarplats) in 3–1.

Och, ja, sedan går det som det går för det här laget.

Jag tror att GIF Sundsvall under det senaste kalenderåret måste vara världsledande på att tappa 3–0-ledningar under sista halvtimmen.

 

Jag tror heller inte att man ska överintellektualisera saker. Var det ett tecken på plötslig nervositet att Eric Larsson skickade det första uppspelet efter 3–1-reduceringen långt; eller var det bara en långboll mot Johan Eklund som många andra? Antagligen det andra. Och en minut senare så stod det 3–2.

Ibland är två snabba mål bara två snabba mål: lite dålig fokus på en hörna här och en för högt stående backlinje där.

3–1 och 3–2-reduceringen är så mycket mer fotbollens nyckfullhet än mänsklig psykologi; kvitteringen är så mycket mer ett psykologiskt fenomen än ett fotbollsmål.

Där har Stig Wiklund, mental rådgivare, att jobba med på måndag. 

Som GIF-supporter – som människa som på fullaste allvar började känna mig fysiskt sjuk när 3–2-målet föll – så skulle jag vilja att det fanns svar. Att det viktiga inte var att ”det blev en poäng”. Det blev en poäng mot IFK Göteborg också. 

 

Nåja. Ska vi vara positiva och se till matchens första sextiosex minuter (ur någon Håkan Söderbergskt naiv ”Det finns ingenting svårare än att leda med 3–0”-synpunkt) så går GIF Sundsvall upp i år. Det finns inget annat lag än Örebro SK i tabelltoppen som rullar ut och förnedrar ett GAIS på det där sättet.

Och Ari Skúlason firades av fint innan matchen.

Men den tusenhövdade massa som skulle stå kvar och applådera honom länge och väl efter segern – en plan som var skriven i sten efter en timmes spel – utbyttes till slut mot en helt tom arena där Jimmy Tamandi (denne utseendemässiga nyutgåva av Kleber Saarenpää) joggade omkring ensam på planen med pulsklocka samtidigt som ett coverband började spela Stiftelsen.

Det var väl härligt sedelärande för ungdomarna: det är så här det är att vara GIF-supporter.