Vi fick oss en frejdig, offensiv, Pia Sundhagisk start på matchen och turneringen.
Fina tre minuter.
Sedan följde – till tonerna av ett Hyundai-sponsrat kakofoni – en fullständig bedrövelse till premiärinsats. Det måste man säga.
Å, äntligen!, tänkte jag. Vi har vant oss vid svenska landslag som tassar ut och doppar tårna i mästerskapskitteln (jag är ganska säker på att Marcus Allbäcks ”Players Manager”-roll främst går ut på att läsa spökhistorier för Rasmus Elm kvällen innan viktiga matcher): nu var det full fart framåt!, in i duellerna!, runt på kanterna!, in på mål!, från minut ett.
Till minut tre, ungefär.
Jag ska utan omsvep erkänna att jag inte ser särskilt många internationella damfotbollsmatcher i sin helhet per år. Jag är absolut inte lika insatt i damfotboll som jag är i herrfotboll; inte en tiondel – fan, kanske inte ens en hundradel så insatt.
Men jag har bland annat tränat med både Jenny Hjolman och Sofia Jakobsson och jag vill säga att jag vet vad som är en bra lagmässig damfotbollsinsats.
Och ingen ska säga att Sverige var ens nära en sådan i kväll.
Där Danmark rullade boll på offensiv planhalva – förvisso sakta, men tryggt och klokt – så såg de svenska anfallen gång på gång likadana ut: rull ut till den helt opressade högerbacken Jessica Samuelsson som tog fart – full kareta, som vore hon på väg mot öppet mål! – i tio-femton meter innan hon skickade iväg en totalt planlös färdballad.
Det stora problemet var inte, som kommentatorerna påstod, ”kvalitén i passningsspelet” – problemet var att det inte verkade finnas några tydliga, strukturerade planer på att ens bedriva ett passningsspel. Innermittfältarna var totalt isolerade och osynliga i uppspelsfasen och det verkade inte vara tal om att rulla runt bollen för att leta rätt på dem mot ett lågt liggande Danmark – nej, tålamodet räckte inte längre än till en tidig, lång pastej.
Tålamod, ja. Man brukar tala om att man ”försökte slå den avgörande passningen för tidigt”; i kväll kom det lyftningar så pass tidiga och dåliga att man inte visste om de skulle kategoriseras som ”försök till avgörande passning” eller ”allmänt hjärnsläpp”. Det togs pinsamt många felbeslut för ett damlandslag på den här nivån. Allt medan Danmark trillade boll mellan sig: kloka, lugna och trygga i all sin beskedlighet.
Och TV4:s satsning på en Lotta Schelin-cam måste ha varit detta års nittio sämsta teveminuter. Så där fullständigt iskall i så många av sina bollkontakter ska man inte kunna vara som upphaussad och av förbundskaptenen utpekad fixstjärna i ett svenskt landslag.
Det blev förstås ett väldigt snack om straffarna – det är inte ofta en målvakt som ägnat hela matchen åt att lajva grävling får nypa dubbla straffar – men de missade straffarna (en skevdömd frispark och en hands som hindrade en boll att träffa bänkrad 42) är i det långa turneringsloppet totalt oviktiga. Sverige kommer förstås att ta sig vidare från gruppen – men med kvällens spel, med den här till synes obefintliga spelidén, så kommer det behövas långt mycket mer än ett par ditprickade straffar för att ta sig ordentligt långt.
Det här var bedrövligt.
Matchens…
… djurliknelse: Josefin Öqvist har det defensiva positionsspelet hos ett rådjurskid. Och tillsammans med nya högerbacken Jessica Samuelsson kommer bättre lag än Danmark – som förvisso också hade ordentlig ruljans längs sin vänsterflank – att skapa en oerhörd oreda via attacker på Sveriges högerkant.
… andra djurliknelse: Det är frapperande hur Sverige inte kunde utnyttja att Danmark hade en väldigt kort målvakt – som dessutom verkade lajva en grävling i höjdduellerna där hon närmast dök neråt. Sverige hade två-tre inlägg som höll på att segla direkt in i mål; det är mycket märkligt att man inte försökte söka sig ut på kanterna i högre utsträckning för att – när de raka djupledspastejerna visade sig fruktlösa – bombardera Lykke i struten med inlägg.
… olycka: Förutom Lotta Schelin och Caroline Seger, som man åtminstone vet har kvaliteter egentligen, så gav Jessica Samuelsson ett trassligt offensivt intryck på sin högerbacksplats: det är för svagt på den här nivån att som ytterrock inte kunna få in ett enda vettigt inlägg på flera ostörda försök.
… beslutsfattare: Pia Sundhage borde ha gjort någonting åt anfallssituationen relativt tidigt – förslagsvis att man kastat in Sofia Jakobsson tidigare. Dessutom behöver man inte vara certifierad tillslagsanalytiker för att konstatera att Kosovare Asllani inte har en kvalitativ straffläggarfot nog för att spela ens en andrafiol.
… klack: Alla människor som inte stod i den vita, Hyundai-sponsrade gospelkören och drog ett löjets skimmer över den fina folkfesten till premiär. Jag skänker också en tanke till de som ville ha biljetter men som inte fick plats på grund av de inhyrda gycklare som skulle ”ha en långsida för sig själva för att uppträda med stämsång”.
… expert: Hanna Marklund. Jag tror inte att Olof Lundh ser tillräckligt mycket damfotboll om året för att kunna fylla ut en tröja som expert i en studio i damfotbolls-EM. Jag är ganska säker på att vi aldrig någonsin skulle haft en uttalad expert i studion under fjolårets fotbolls-EM som ”såg lite på herrfotboll ibland, vid stora mästerskap och så”. Det finns säkert mängder av dugligt tevemässigt näbbade människor som följer damfotboll och damfotbollsspelarnas vardag – mygga genast på dessa.
… lirare: Kristin Hammarström.
Bli först att kommentera