Såg du vilken passning, vilken härlig träff

Vi måste börja med ett av mina tyngre svaghetserkännanden som GIF-supporter genom tiderna. Jag hade (som den vilsne Jack Hildén-figur jag blivit) bokat en hemresa till Stockholm klockan 16.22 på söndagseftermiddagen. Vid bokningen hade jag koll på spelschemat fram till Valborgsmässoaftonen, men trodde förstås att bortamötet med Helsingborg var denna helgs enda. Hade jag varit Roger Franzén hade jag gastat om att ”förbundet har hål i huvudet!!!” som duttar ut matcher som vore det allsvenska spelschemat en lyckosam bingobricka.

Jag visste således att jag skulle vara tvungen att lämna IP i halvtid för att se resten av matchen på en skakigare mobiluppkoppling, men jag var mindre inställd på att kunna lämna matchen därhän vid pausdrickat; att de nordiska mästarna i konstgräsfotboll skulle ha lagt rabarber* på en 2–0-ledning till dess.

*= Jag är inte stilist nog för att applicera den Rabarber Zeneli-ordvits som den här situationen närmast kräver.

 

Jag hade en sån oerhörd respekt för Elfsborg att jag i princip trodde att GIF-chanserna var borta redan när Jetpak-budbilen som levererade matchbollen lommade av planen utan att ha nypt till Marcus Rohdén med stötfångaren.

Färskt i minnet hade jag hur Elfsborg gjorde processen 0–3-kort med ett Emil Forsbergskt och Ari Skulasonskt bollrullargäng 2012. Tre år senare skulle ett Victor Claesson-lett och Arber Zeneli-injicerat och, kort sagt, mycket hetare Elfsborg hit och möta ett på papperet mycket sämre men än mer offensivt orienterat bollrullargäng – som dessutom åkt på två raka trynstötar.

Jag var redo på något av en Malmö-repris: samma naiva bolltrillande från bakplan, samma uppsluppna gästfrihet – och samma skoningslösa arkebusering av ett lag jag inte riktigt skulle vilja identifiera mig med.

Jag hade mycket rätt – men så oändligt mycket mer fel.

Efter MFF-kölhalningen tyckte jag att jag var rätt på det; men efter den här uppvisningen skulle jag ju vilja stryka hela den analysen.

Den här nyförvärvslösa nykomlingen ska ju uppenbarligen rulla ut allsvenska topplag.

 

GIF Sundsvall borde, efter fyrtiofem minuters uppgörelse i passningsspel på konstgräs, ha lett med tre-fyra mål över Elfsborg. Det är en närmast bisarr mening att smattra ner (man får nästan trycka extra hårt på tangenterna då hela operativsystemet tar spjärn), men det är inte desto mindre en helt korrekt analys av den första halvleken.

Skoterraggarna från norr vägrade kategoriskt att lyfta en enda lång inspark. Det skulle rullas ut på felvänd mittback. Det skulle spelas upp via innermittfältet. Det skulle attackeras längs flankerna. Det skulle överlappas. Det skulle chippas i djupled.

Och nästan allt lyckades. I anfall på anfall.

Har något lag någonsin haft en så hög spelmässig svansföring mot ett Elfsborgs-lag på konstgräs? Och håll i er nu!!!, men har något lag någonsin varit så bra mot ett Elfsborgs-lag?

Jag vette tusan.

Anders Svensson, som spelat en och annan Elfsborgs-match på 2000-talet, gafflade efter matchen till ST om att det var den »mest orättvisa segern han varit med om i sin karriär«.

GIF Sundsvall var – kanske exklusive den smäckre dynamon Viktor Claesson – bättre på varje position. Inte starkare och större – nej, det är möjligt för många lag – utan bättre. Bättre på fotboll. Bättre på att rulla runt, på att kombinera sig fram, på allt förutom att få bollen i mål. Det hade, med relativ normalutdelning, kunnat vara 4-5 GIF-mål gjorda i den första halvleken.

Lars Krogh Gerson och Rúnar Mar Sigurjonsson såg närmast internationella ut i sitt dynamiska innermittfältande (såg ni Krog-Lars volleynedtagning och -vändning i en och samma rörelse på mittplan???; det var en förstatouch man knappt sett på IP sedan Akombos debut!) Robert Lundström fortsätter göra den bästa säsongsinledning en GIF-högerback gjort sedan Micke Lustigs glansdagar (såg ni vilken kontroll han hade på Zeneli i en-mot-en-duellerna???) och i djupled virvlade yttrerduon Chennoufi, Sellin och Dibba gång på gång på gång mot ett chockat Elfsborg-försvar som aldrig tidigare mött något så nyskapande som centrerade yttrar (hade GIF-tränarna varit mer Nanne Bergstrandska i sin framtoning hade de tryckt på att de spelar »framtidens fotboll«; att om fem år kommer alla spela med centrerade yttrar).

 

Giffarna lyckades obarmhärtigt avslöja att det finns en liten men relativt konkret brist i Anders Svenssons mittbacksroll – nämligen den att han inte kan försvara.

(Den här texten är så svag att jag måste placera dit några ologiskt utkastade meningar i fet stil, som vore jag en Expressen-krönikör på väg att traggla mig igenom ett glorifierat matchreferat med helkroppsbyline)

Efter halva den första halvleken var Svensson så bortkollrad vid ännu ett GIF-friläge att han inte fann någon annan nåd än att slänga sig i duellen i en Anja Pärssonsk säl som kunnat kosta honom både en skallskada och en och annan straffspark. Nu fick han istället, mitt i det pågående GIF-friläget (matchens typ fjärde), en frispark med sig av vad som inte kan ha varit annat än ren sympati.

Svensson hade rätt när han – med vad man på kvällstidningsspråk kallar för en syrlig passning till en oförsvarligt icke-passande Adam Chennoufi!!! – konstaterade att »kommer man två-mot-noll och väljer att avsluta själv så kanske man får skylla sig själv att man förlorar«; men man borde förstås också fått skylla sig själv för att man ställer upp med seriens kanske allra sämsta mittback mot ett GIF-lag i uppenbar storform.

Han märkte förstås själv hur det gick, han kunde ju snabbt knappt räkna frilägena på ena handens fingrar!, och försökte kompensera sina defensiva brister med att quarterback-veva iväg färdballader i tid och otid; inte sällan vint och snett och till fel adress.

Hade Anders Svensson hetat, säg, Ayanda Nkili hade han nog varit utbytt före paus. Det var inte det att han hade en dålig dag på jobbet; det var mer att det gjordes tydligt att hans CV inte var kompatibelt med den yrkesroll han fått tilldelad. Anders Svensson är en gudabenådad fotbollsspelare som jag tycker väldigt mycket om; men han är svag på huvudet, oerhört långsam, bekväm och hans defensiva positionsspel är i det närmaste obefintligt (ibland unnade han sig ett 20-meters djup på stackars Holmén, ibland försökte han ställa en enmans-offside och ibland, ja, ibland såg det bara ut som att han inte orkade springa hem).

Till hösten, när Magnus Haglund har insett att det inte går att utmana om SM-titeln med en så svag mittback, lär väl Kevin Stuhr Ellegaard få flytta på sig. »Inget lag i allsvenskan har någonsin haft en så bra uppspelsfot på egna insparkar«, lär Haglund mässa i tidningarna.

 

Nej, ni: det var en märklig upplevelse att som GIF-supporter få sitta och driva gäck med en gång på gång upprullad och utspelad Anders Svensson på IP. 

 

Men nog visste man vad som väntade, alltid, när man gick till pauskorv med 0–0 och en handfull missade jättelägen.

Jag såg den andra halvleken på en mobilskärm. Jag såg Krog-Lars styra ett närskott tätt utanför stolpen, såg Sliper elda ett nytt två-mot-noll-läge, såg Sellins skott motas, såg Dibbas hemåtnick i trängt returläge, såg hans stolpskott; såg kort och gott tre-fyra nya högkaratiga chanser gå till spillo.

Då kan man inte annat än räkna med att det till slut ska dimpa ner en boll framför en Per Frick-petat iskall Viktor Prodell-figur i sjuttionionde, att 4G-nätet ska dö i höjd med Gnarp och att man får sitta där med sin E-täckning och bara serveras fragment av en fruktlös kvitteringsjakt från ett lag som redan bränt alla sina lägen och fler därtill i förtid.

 

GIF Sundsvall–Elfsborg 0–1 kommer se förbannat planenligt ut i historieböckerna.

Vi får, då ingen annan lär göra det åt oss, försöka minnas vad det var: en konkret GIF-utspelning av Sveriges bästa konstgräslag. En av de spelmässigt bästa GIF-insatser jag någonsin sett.

 

Om sanningen ska fram så vet jag inte om jag hade klarat en rättmätig storseger.

Min självbild som GIF-supporter hade fått sig en ordentlig törn av, säg, en 5–0-seger hemma mot Elfsborg. Det hade varit raka vägen till terapisoffan; jag hade behövt ifrågasätta allt jag trott mig veta om mitt lag och mitt supporterskap.

Nu är jag fortsatt en förlorare – men en som sett nog för att vara övertygad om att det här GIF-laget kommer ha en ypperlig chans att spela sig kvar i allsvenskan.