Can we play you every week, Anders?

Tänk om Steven Gerrard inte flyttat till USA i somras utan istället bokat in ett individuellt samtal med Brendan Rodgers där han förklarat att han ville skola om sig.

»Det finns för många unga, skickliga mittfältare i laget nu, Brendan. Jag hänger inte riktigt med i nittio minuter«, hade Gerrard börjat. »Därför tänkte jag att jag istället kan gå ner och spela mittback.«

Brendan Rodgers hade sneglat på Steven med ena ögonbrynet lätt höjt, så som man gör när man försöker avläsa ifall det här är ett skämt och att det är läge att brista ut i ett gemensamt »haha, där fick jag dig nästan«–gapflabb.

Det hade gått några sekunder. De hade tittat på varandra. Gerrard hade inte flabbat och Brendan hade tvingats fråga ifall Steven någonsin i sin karriär spelat mittback.

Det hade inte Steven. »Men«, förklarade han upprymt, »jag har inte fyllt 40 än – så jag har massa tid att lära mig spela mittback på.«

Det är en bisarr tanke: att en spelare för långsam, sävlig och trött för innermittfältet skulle kunna tro sig bara hoppa ner ett steg. Men i Borås hände det, i vintras, och av någon oförklarlig anledning så köpte Elfsborgstränaren Magnus Haglund idén som Anders Svensson (som dessutom är fyra år äldre, sävligare och tröttare än tankeexemplet Gerrard!) kom höftskjutandes med.

Och det är verkligen bara att tacka och ta emot.

Det borde ha givit tre GIF-poäng i hemmamötet på Norrporten i början av maj (där jag var noga med att peka ut Svenssons brist på mittbackskvaliteter) – men gav en retroaktiv 2–0-ledning på 37 minuter nu.

Rúnar Mar Sigurjonsson behövde bara titta upp och ostört notera att hans rappe lagkamrat Pa Dibba tilläts ställa upp i en ren sprinttävling med Anders Svensson (vars sävlighet i vändningarna är så etablerad att den knappast ens kan ha behövt tas upp på matchanalysen) innan han med en simpel lyftning serverade Dibba 1–0 på ett bräde.

Lars Krogh Gersons smäckra 2–0-mål i all ära; det fina frisparksläget kommer efter ett kollektivt sammanbrott i Elfsborgs ack så vanskötta backlinje i vilken stackars, stackars Sebastian Holmén tvingas täcka av hektar med yta på grund av Anders Svenssons defensiva lynnighet. Hur enkelt som helst kunde Pa Dibba snubbla sig helt fri innan han blev rött-korts-saxad bakifrån av den notoriskt malplacerade och allmänt räddhågsne Abbas Hassan*.

*= Man tyckte lite synd om Abbas, ändå. Det kändes som att han, efter tvåhundrafemtio raka matcher som outnyttjad reserv på bänken, kanske för första gången någonsin tänkte att »ska jag verkligen behöva kliva upp i tid och äta min tråkiga havregrynsgrötstallrik idag?«, kände »fuck it«, och tryckte på snooze-knappen tills en kvart innan samlingen**.

**= Han tänkte väl också att om Kevin Stuhr Ellegaard inte skulle kunna stå så skulle väl Anders Svensson gå in mellan stolparna, så att Haglund kan skryta om att vi har »allsvenskans finaste utsparksfot«.

När frukterna av Anders Svenssons mittbackssvaghet skördats – de låg där, enkla att plocka, som fallfrukt i ytan bakom honom – och Giffarna gått in i paus med 2–0 borta mot Elfsborg så kände jag mig faktiskt ganska trygg.

Visst hade Eric Larsson stora problem med att hålla koll på Arber Zenelis ständiga innåtsmyg, men med Marcus Danielsson i mittförsvaret tyckte jag mig skönja en ökad dos aggressivitet i det stundtals väl låga försvarsspelet. Det small lite bättre i och kring boxen, även om det fortfarande stundtals blev lite väl passivt när det lågs som lägst.

Först när Bojan Pandzic visade Shpetim Hasani ett andra gult för en eventuell tryn-armbåge började det osa strävhårig skogskatt. Men det krävdes en konkret målvaktstavla (jag är ingen allsvensk fall-instruktör, men som lekman har jag svårt att se nyttan med att slänga sig in i målet vid ett limningsförsök*) för att Elfsborg skulle skaka ordentlig slutminutsnerv i det hela.

*= Tavlan till trots; Tommy Naurin stod för 90 mycket bra minuter.

Eller, ja, riktigt oroväckande blev det väl när Giffarna kastade in det här innebandy-hårbandet för att försvara ledningen!!!:

Skärmavbild 2015-08-30 kl. 22.48.36

Men det höll.

Det verkar ju hålla, det här allsvenska bygget.

Det var inte många veckor sedan jag satt och lovprisade Gefles orimligt fina säsong – nu, efter osannolika fyra allsvenska segrar på fem försök, är Giffarna ikapp och förbi.

Gif Sundsvall går in i septembers landslagsuppehåll med 26 poäng; det är två fler än man hade då man gick in i september 2012, när kontraktet kändes så där förrädiskt klart.

Ni gör med denna information vad ni vill.

Jag skulle vara glatt och optimistiskt orolig.

(Oron kommer man inte ifrån.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *