En stelt öldrickande Stock Photo-man med sämre hårfäste

Om någon skulle befinna sig på Vasateatern på fredag kväll så kan ni ju hålla utkik efter den här—

—typen av man, fast med betydligt sämre hårfäste.

Jag googlade nämligen »man drinking beer akwardly« och det här var den som jag tyckte bäst kapslade in känslan av att gå på en konsert själv (synonym: ensam). Jag tycker mannen på bilden verkar klara sig helt okej, i bildögonblicket, för visst skulle man kunna tro på att han faktiskt väntar på någon som är på väg tillbaka från toaletten? Det är exakt den utstrålningen jag försöker bemästra när jag – för andra gången i år – ska ge mig ut på en ensamseglats i konsertlokal.

Jag unnade mig King Krule-biljetter i sensomras, med så pass goda tankar om min bekantskapskrets att någon annan borde ha hunnit köpt samma typ av biljett lagom till december. Men nej: ensamseglats.

Och jag vill påstå att jag lärt mig följande: att när själva konserten dragit igång behöver man inget sällskap på (gör du mycket mer än typ nickar glatt och menande åt din medhavda vän när någon speciell låt börjar spelas så vill jag nästan hävda att du gör något fel), men att det under säkerhetsmarginalens halvtimme–timme dessförinnan krävs en del… inte social kompetens, kanske, men mental styrka. Du kommer onekligen tvingas stå och mjuggsuga på en öl och försöka se icke-ensam ut och då tror jag att jag lärt mig att en nyfiken lystenhet i blicken är nyckeln; att med det rörliga nackpartiet hos en bortkollrad hermelin försöka se ut som att man nagelfar bygget i jakt på en tillfälligt bortsprungen vän. Och vad har jag märkt, sedan jag flyttade, om inte två saker: jag är trött hela tiden (idag hade jag på »Jul med Ernst« på i bakgrunden, medan jag på nytt fejade och stökade, och hela kroppen bara skrek efter att få försvinna in i teven till hans välordnade och maxmysiga juletorp och under stoj och rofyllt stim lägga timmar på att »göra egen mandelmassa«) men jag går också runt med en ny lystenhet i blicken!!!

Så jag tror att jag ska kunna behärska det ännu bättre än i våras (då det både gick bra – inte folk-kom-fram-och-frågade-ifall-jag-väntade-på-någon-som-var-på-toa-bra, men bra – och då Francis & The Lights gjorde en kalasspelning, som bevisligen gav upphov till det här framåtroterande gashänget).

Man kan också bara äga ensamheten, antar jag, men jag tror det är nästan lika mycket konst i att titta precis nog lystet mot ett toaletthåll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *