Nånting måste hända

Jag minns alldeles för lite av skolans mattelektioner – ungefär tillräckligt för att multiplicera ihop kostnaden för mejeriproduktskostnader vid en kyldisk – men jag minns hur exponentialfunktionerna stack iväg uppåt.

Inte hur man räknade ut dem eller vad de skulle vara bra för – men hur de stack iväg.

Tjoff, bara, upp, upp, upp och iväg.

Och precis på det exponentialfunktionella sättet har min vilja att något »ska hända« stuckit iväg på sistone. Upp, upp, upp och iväg — från en startpunkt nära nollan.

 

Jag började nog märka av det i början av förra veckan, då jag såg Francis And The Lights avrunda en fin nationaldag.

Jag hade spontanköpt biljett (singular) i våras efter att ha lyssnat igenom skivan en gång och redan här kan vi förstås skönja den »nånting måste hända«-vilja som nu slagit ut i full blom, men jag tänkte verkligen att jag måste ha en vän som också skulle fastna, tids nog.

Det hade jag inte, skulle det visa sig när nationaldagen var kommen.

Så vad göra? Ställa in? Sälja biljetten? Skänka den till pop-behövande?

Nej! Trots att jag varit ute i solen precis hela nationaldagen och var rödmelerad som en höhässjande bondpojk så spatserade jag med stolta, nåja!, kanske lite mjuggtassande steg in på Scandic Malmen för att se en konsert mol allena.

Och vilken konsert det var! Vilken stuns i steget jag hade när jag flanerade hemöver! Vilken himmel som bäddade ner sommarstaden Stockholm!

Där och då, med ovanstående utsikt i gluggarna, satte sig en orimlig målbild:

Att så här ska hela sommaren vara!!! Hela min sommar!!! Varje kväll!!!

Det var Seinfeld-scenen där George proclaimar sommarens som hans, precis innan han tvingas fäkta iväg en närgången geting.

 

Redan kvällen därpå skulle det hända saker igen, men när de planerna med kort varsel ställdes in så gav jag mig ändå inte. Det spelade inte någon roll att det var en vanlig blankonsdag och att jag med gott samvete kunnat slumra till något avsnitt framför teven – nej: saker skulle bestämt hända!!! Uppeldad över onsdagskvällens fiasko beslutade jag mig för att kompensera det genom att på uppstuds ställa in hela kvällen, helt och fullt, för att istället kliva upp i ottan – kanske till och med pre-ottan – för att bevittna en svensk sommarsoluppgång live.

(Det kan, i konkurrens med det eviga Expressen TV-sändandet, vara ett av de värre samtidsexemplen på vår tids live-fascination.)

Och med en målmedvetenhet jag inte känt sedan min tonåriga fotbollssjäl sakta men säkert lämnat min lekamen så ställde jag klockan på 03.15, ja: noll-tre femton!, och… bara klev upp. Jag promenerade, som i ett ogenomtänkt morgonrus, i en halvtimme till Hagaparken för att hamna i rätt vinkel – och sedan satte jag mig på en sten i vattenbrynet och läste bok och sneglade på soluppgången, läste och sneglade, läste och sneglade.

Jag tror inte att jag hittade exakt det jag sökte efter – vilket antagligen var de »timmar av isande klarhet« som P-O Enquist vevar om i sina memoarer – men jag skulle nog ändå säga att det var värt det, även om jag på grund av sömnunderskott var trött i dagar efteråt.

Ni ser. Ensam-konserten är en uppenbar inkörsport till tyngre carpe diem-ande.

Sedan dess har det rullat på. I lördags var det marknad, där min vän Sinan hittade en närmast perfekt duster—

—sånär på att Beyond Retro-personalen inte kunde gå i god för dess flamsäkerhet, varpå köp uteblev.

(Senare på lördagskvällen blev jag, som en del i ett större sällskap, särskilt utplockad för legitimering vid varje ny etablissemangsdörr. Och visst hade jag en spjuveraktig keps på mig och det hade ju förstås bara varit att ta av den – att visa upp mitt hårfästes konturer är ju som att hugga upp och visa årsringarna på en riktigt gammal gran – istället för att visa legget, men ändå: nog måste anledningen till det extensiva legitimerandet ha varit att jag hade en synnerligen ungdomlig »nånting måste hända!«-utstrålning som man sällan ser hos människor som passerat tonåren. Jag hade förstått ifall jag försökt strosa in med både den spjuveraktiga kepsen och de barnsligt kodade snickarbyxorna, men dessa var väl dolda under en jacka vid samtliga entréer.)

På söndagen okynnesbjöd jag hem folk till mig på middag, dels för att någonting skulle hända men också för att jag skulle få en anledning att laga mat.

Jag vet inte hur många gånger jag använde den Roland Järverup-parallellen när jag bodde uppe i mitt grävlingsgryt i Umeå, men referensen håller än (hur mycket Robert Gustafsson än likplundrat den gamla karaktären i sin pollettjakt):

Det här är känslan av att laga avancerad mat till sig själv. Varje gång. Jag kommer inte ifrån det.

(Fin detalj: hur han baddar ananasen med några snabba tryck, när den ligger där och vilar på fläskbiten.)

Men så fort en enda människa sitter till bords — då jäklar. Då har jag blivit en, inte bra, men åtminstone ambitiös bjudkock. Det var mycket trevligt.

Och nu till den egentliga saken, den som jag skrivit några tusen tecken för att komma till:

På måndagen var det SM. Ett svenskt mästerskap, undrar ni? Nej, de svenska mästerskapen har haft sin tid som synonymt med den förkortningen i den svenska folkgommen. De svenska mästerskapen har tappat det. Jag tror till och med att jag vet exakt när de svenska mästerskapen tappade SM-förkortningen; den sekund som någon planeringsansvarig för SM-veckan i Sundsvall kom på att de skulle kunna låta vattenpolon hålla till nere i Selångersån.

Är det ett av mitt 2010-tals starkaste »nämen vad i hela helvetet«-moment: när man sommaren 2015 passerade över bron från Fisktorget mot Hemköp och till sin stora förvåning ser ett tjugotal män iförda badluvor sprattla omkring nere i det mörkbruka vatten som enligt medelpadsk konsensus inte ens bör serveras till en abborre som håller på att torka i solsken? Nog är det där uppe och nosar.

Det här var följaktligen också en av de minst överraskande rubrikerna i modern tid, någon halvvecka efter att SM-turneringen avslutats:

Summa summarum: SM-begreppet är uppe för grabs, sedan den fadäsen.

Vad är då SM? Jo, det är min nya konceptkväll, som klubbades i helgen, då det över borden svors över att eventstaden Stockholm inte kunde tillhandahålla mycket mer än ett par »Håkan Hellström-efterfester« om lördagskvällen:

Texten är hämtad från ett event på Facebook som kan vara ett av de mer slutna och snäva som någonsin skapats på plattformen; ett event som sedermera skulle visa sig onödigt, då en majoritet av deltagarna vid premiär-SM smög sig in via hörsägen.

Men det skapade eventet känns ändå viktigt för att i förlängningen kunna lansera mig som en deppighetens Micael Bindefeld.

 

(Ikväll hände dock ingenting. Därför skrev jag tio tusen tecken menlös text.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *