Innelistan och Kasslerlistan, vecka 33:

innelistan

1. Emma Green Tregaro (NY)

emmagreen

Om du skriver in höjdhopperskan Emma Greens namn i Googles sökfält och väntar en sekund så kommer följande sökförslag:

”Emma Green Tregaro” (som efter giftermål är hennes nya namn)

”Emma Green Tregaro sexig” 

”Emma Green rumpa”

”Emma Green utvik”

”Emma Green Slitz”

Och sedan, som sjätte alternativ, slutligen:

”Emma Green höjdhopp”

Värt att notera är att Emma Green, mig Google-veterligen, aldrig vikt ut sig i någon tidning, att Emma Green aldrig varit med i Slitz. Hon har bara hoppat höjdhopp.

Hon kan med andra ord inte alltid haft det enkelt, höjdhopperskan och elitidrottaren Emma Green.

Att hon då, som (får vi anta) väldigt ofrivillig sexsymbol, är den som går i bräschen och tar på sig rollen som rättighetskämpe för HBTQ-personer: det är förbannat fint. Det är stort. Det är större än svensk friidrott.

Hennes VM-brons från 2005 å sidan – ett enkelt, olikfärgat målande av naglarna för att försöka göra det lilla, lilla man som idrottsutövare kan för att protestera mot värdstatens ohyggligt bedrövliga människosyn: det ska bli hennes eftermäle.

emmanails

Jag hoppas att ”Emma Green naglar””Emma Green nails” tar sig upp överst på Googles förslagslista omgående. Och stannar där.

 

2. Premier League (NY)

bale

O, du allsmäktiga TV-apparat och Stryktipskupong: ta mina lördagar i beslag och lämna mig aldrig villrådig och rastlös en helgeftermiddag förrän nästa maj.

Som jag har längtat på att inte behöva oroa mig för frågan ”vad gör du till helgen?”.

(Sista påminnelsen: GÖR ETT FANTASY-LAG!)

 

3. Mando Diao (5)

Jag vet inte om det var för att jag varit på begravning tidigare under dagen, om Frödings texter om livet, om döden gick djupare än brukligt, om ögonen egentligen inte borde tåras när Gustaf Norén tillägnade en låt åt den Kristian Gidlund som ”må vara döende” men som ”är mer levande än alla oss här ikväll”.

Men det var någonting, för mig!, alldeles magiskt med den här spelningen: i duggregn, på en provisorisk scen på ett fotbollsfält, ute i Fagervik.

Jag har sällan, nästan aldrig, sett någon så bottenlöst energisk på en scen som Björn Dixgård den här kvällen. Jag såg Mando i Umeå i våras och tyckte redan då att det var magnifikt – då var Dixgård en blyg skugga av sitt världserövrande Fagerviks-jag.

Och det är något väldigt fint i att till fullo lyckas underhålla såväl dansande 17-åringar som picknicksstolssittande pensionärer på en och samma gång.

Pensionärerna satt till och med kvar och jublade när Björn och Gustaf hoppade runt i bar överkropp och vrålade ”Dance With Somebody”.

Fem plus?

Ja, för mig, där och då.

 

4. Mathieu Valbuena (NY)

valbuena
OBS! Bilden är INTE ett montage!

 

5. Rolf Nilsson (NY)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den så SO-lärarkompatible doldisen i Timrå IK:s bås ordnade en för Norrlands Huvudstads-debatten oerhört viktigt 5–1-seger över Björklöven i veckan.

Detta mot ett Björklöven – och kanske ett helt Umeå? – som växt sig väldigt kaxiga på sistone, har jag noterat på sociala medier.

Bra Rolf.

(Jag gillar för övrigt hur det, vid en bildgoogling av ”Rolf Nilsson Timrå IK” dyker upp en bild på min gamla lärare, Rogga!, relativt högt upp)

 

kassler
1. Else Ammor (ÅT)

else

Haha, hon sitter kvar!

På riktigt! Denna härliga följetong, som tar upp verklig nyhetsplats i våra tidningar, fortsätter!

Else Ammor puts the ”jag skiter i’t” in ”förtroendevald”.

 

2. Erik Hamrén (NY)

Har han inte varit med här?

Erik Hamrén borde ha en stående plats på denna lista.

Detta tills Sveriges landslag tilldelas en förbundskapten som sätter termer ”försvarsspel” och ”kollektivt samspel” och ”nyttjande av spelarresurser” framför värdefraser som ”vinna enkäter om popularitet på Sportbladet.se” och ”se det som sin långsiktiga förbundskaptensgärning att bjuda på ‘showiga’ målkalas i träningsmatcher” på sin agenda.

Jag skrev efter GIF Sundsvalls seger mot ÖSK i veckan att jag gillar ”lag som gör det som behövs”.

Jag ogillar det nuvarande svenska landslaget av ganska precis den anledningen.

 

3. Leif Arrhenius (NY)

Jag blir alltid glad när jag hör efternamnet Arrhenius, för det får mig osökt att tänka på handbollsspelaren och käkpartiinnehavaren Robert Arrhenius.

Jag hann för en stund tänka att ”åh!, de kanske har en ny VM-gren som Robert kan vinna”. 

Typ:

Skärmavbild 2013-08-15 kl. 09.26.50

Men så var det bara en Leif som stötte ur sig ur kulkvalet.

 

4. Football Manager 2013 (NY)

Jag ska tatuera in ”Påminn Mig Om Att Aldrig Spela Football Manager 2013” i pannan.

Så att folk påminner mig, om jag någonsin försöker sätta mig vid denna olycka till spel.

Jag saknar väldigt mycket att förslukas in i en rolig FM-save. Så mycket att jag på fullaste allvar, precis efter avslutat wet-vest-pass i bassängen, när jag var som allra mest slutkörd (och klartänkt?), tänkte följande tanke:

”Jag saknar Tilde mer än jag saknar Football Manager”. 

Och jag tänkte att: ”det var fint tänkt om Tilde”.

Detta på riktigt.

FM är alltså där uppe. Så många gånger har jag förslukats av att leda GIF till Champions League och ett förhållande till virtuella brasseimporter när jag på grund av social trasslighet inte kunnat förslukas av ett förhållande.

Och så ligger Football Manager 2013-skivan där: hel, ren, orepad – och fullständigt, fullständigt ospelbar.

 

5. Erik Löfgren (1)

Har ”ont i foten” och ”kan inte träna”.

Detta samtidigt som jag aldrig sett fram emot en höstsäsong så mycket som just nu.

Jag var habil i våras. Varken mer, varken mindre. Om folk säger att jag var jättedålig så ljuger dem, säger folk att jag var jättebra så ljugs det än värre.

Jag var mittemellan. Habil.

Men i höst har jag, efter att ha känt lite på årets Division I-series kvalitet, bestämt mig för att vara riktigt bra – och då vore det väl själva fan om ett ”fäste vid gaffelbenet” skulle stoppa mig från bara en enda av de elva matcher som återstår.

Erik Löfgrens semester: Stockholm i bilder

Jag har förvisso varit entledigad från arbete hela sommaren – oönskat, oförtjänt?, men ganska skönt – men jag räknar min semester till de tio dagar av totalt fotbollsuppehåll vi fick i slutet av juli och början av augusti. 

Jag har redan berättat om Patrik Isaksson och hans femplusspelning på Laxfestivalen – nu tänkte jag bildledes och bara bildledes bjuda på min vecka i Stockholm med den av pirkt.se så flitigt anlitade frilansfotografen Tilde Jansson. 

Continue reading

Påminnelse och tips på lagnamn:

Alldeles för få har hunnit (velat?) anmäla sig till den prestigestinna Premier League-tävlingen som pirkt.se officiellt utlyst.

donne

Kan det bero på att gemene man känner en väldig press över att komma på ett riktigt starkt lagnamn?

Ett hedersomnämnande har förresten lagnamnet Gruesome Twosome förtjänat:


Men misströsta ej: det finns, om du bara heter rätt, en uppsjö av lagnamn av kvalitet kvar att välja på.

Ett axplock ur huvudet:

AFC Ignited (Vårens Division I-kaosbygge som satte fyr på – ignited! – och eldade iväg en handfull klasspelare, ja, närmast en hel startelva)

FeyeTord (för en människa som heter Tord!)

Apoel Niklasia (för en människa som heter Niklas!)

AC Chievo Veronica (för en människa som heter Veronica! Och som, får vi anta!, är av det kvinnliga kön om är så totalt underrepresenterat i ligan!)

AlbinoLeffe (det givna namnvalet för en Leif!)

Borussia Magnusgladbach (ett nödalternativ för en sista-minuten-stressad Magnus!)

FC Vandelay Industries (förstås!)

Dynamo Resten (a Dynamo Dresden for the rest of us!)

FK Bodö/Clint (för en människa som heter Clint!)

Ado Den Jag (för vem som helst, egentligen!)

Go Ahead Eagles (står för sig själv i alla sammanhang!)

Standard Beige (för dig som tror dig sitta på ett blekt, profillöst Standard Liege!)

Germinal Bertschot (för en människa som heter Bert!)

 

Se så, heter du Clint, Bert eller Tord så har du lyckan gjord!

Gå in på http://fantasy.premierleague.com/, logga in på ditt befintliga eller skapa ett nytt konto och skapa ett lag.

Gå sedan med i ”Donatas Vencevicius Memorial Trophy” med ligakoden 1139463-351611. 

Igen: 1139463-351611.

Jag påminner bara ett par till gånger!

Den marginella skillnaden mellan ”osamspelt” och ”lyteskomik”

Zlatan är vår största anfallare någonsin, vår största fotbollsspelare, vår största idrottsman. 

Han gör fyra mål på England. Han hattricksänker Norge.

Han är nog, banne mig, som allra bäst just nu. 

Och han kommer – då hans lags mittbackar springer ihop och krockar – inte att få spela något VM-slutspel 2014. 

 

Man har väl sällan tyckt så synd om en svensk fotbollsspelare som när man såg hur det högg till i ena baksidan hos Pelle Nilsson efter en simpel rensning.

Efter åratal av idogt klättrande och fastklängande på karriärsstegen i den närmast totala radioskugga som ligger över både Hoffenheim och Nürnberg så skaffade Erik Hamrén till slut Eurosport 2 till lägenheten.

Pelle halkade på återbudsväg in i landslagstruppen, samtidigt som alla andra mittbackskandidater började tävla i vem som på kortast tid kunde göra sig omöjlig i en startelva.

Och helt plötsligt stod han där, snart 31 år fyllda, och var – med sina blott 8 landskamper – ordinarie general i ett svenskt landslagsförsvar där folk (Antonsson!) i stort sett testades bredvid honom.

Och så en baksida på det. Fy fan.

In kom Jonas Olsson: WBA-jätten som förra hösten växte sig till ett namn som ”Tottenham ville köpa loss”, men som under våren – och bevisligen sommaren! – återfunnit en form totalt i plåt; en dråplig gänglighet och allmän klumpighet vi inte skådat hos honom sedan inhoppet som forward för Landskrona på IP under det tidiga 2000-talet.

Och då gick det som det gick.

Straffen de drar på sig, han och Antonsson, är inte så mycket ”osamspelt” som ”lyteskomik”.

Man styr inte upp ett så pass skärrat och obeslutsamt försvarsspel på ett par landslagssamlingar, aldrig!, och Hamrén vet ju dessutom inte ens vilka han ska styra upp – och med ett försvarsspel (citationstecken?) av den kalibern går man inte till några VM-slutspel.

Vi oroar oss för att vårt militära insatsförsvar lät Ryssen (alltid stor bokstav på grund av hotbild) cirkulera i våra luftrum under en militär långfika – när vi borde vara betydligt mer bekymrade över att vårt fotbollsförsvar hade släppt in två-tre mål mot Ryssen om de så skickat ut gamle skyttevärnet Oleg Salenko, 43, som spjutspets.

Lägg därtill Sebastian Larssons till synes givna icke-roll (jag tror inte att något spelsätt i världen skulle lyckas utvinna verklig nytta av dagens Sebastian Larsson som högeryttermittfältare), att ”sköne” Pontus Wernbloom (SÅG ni mag-stämplingen?! Hade han inte varit från Göteborg och snusat hade vi deporterat honom) startar i en sittande, bollhämtande mittfältsroll med visst ansvar för speluppläggandet och att vår spjutspets Johan Elmander framstår som en blek kopia av sin bror Patrik Elmander.

Och du har, om man säger, ytterligare dimensioner av det trassel utan ordentligt fundament som är Erik Hamréns landslagsbygge.

Nej, jag skulle kunna ta en påse bittermandlar – det är något lindrigare än gift – på att vi inte når VM.

På att Zlatan inte får spela VM.

Fantasy Premier League 2013/2014: Donatas Vencevicius Memorial Trophy

Premier League-säsongen drar, äntligen!, igång på lördag.

Och då ska man förstås inte bara sitta klistrad framför teven – man ska dessutom sitta på ett lag i Fantasy Premier League.

Det är sedan gammalt. 

Ifjol vann min vän Klonk-Basse, föga överraskande sett till hans Alexander Lukas-persona, den liga jag – i pirkt.blogg.se:s goda namn – skapade.

I år har jag tänkt ta revansch, och det vore ju förpillat trevligt ifall vi kunde bli några stycken som gjorde upp om denna eviga ära och berömmelse som naturligtvis följer den som kan handplocka det bästa Premier League-laget över en hel säsong.

Nu har jag ju nämligen, till skillnad från stödet från fjolårets obetydliga blogg.se-portal, the might of pirkt.se bakom mig och min liga.

En liga jag givetvis döpt till ”Donatas Vencevicius Memorial Trophy”.

donne

Jag tänker förstås inte avslöja en enda startplats i mitt väl genomarbetade lag ”Wolf Cola Salzburg” (ett lagnamn byggt på en kombination av en luddig It’s Always Sunny in Philadelphia-referens och sell-out-gänget Red Bull Salzburg), men även om det är oöverträffbart så vore det trevligt med riklig konkurrens.

Här har ni hemsidan: fantasy.premierleague.com, ni skapar ert lag, tar ut era femton spelare – sedan ansluter ni till ligan ”Donatas Vencevicius Memorial Trophy” genom att använda gå-med-i-ligan-koden 1139463-351611.

Igen: 1139463-351611.

Jag tror att jag i år, med pirkt.se:s starkare redaktion i ryggen, ska kunna kort sammanfatta Premier League- och Fantasy-helgen som har gått i början av varje vecka. Så att det blir något av en följetong.

Vill ni inte stå helt ointresserade kvar på perrongen när det tåget börjar rulla så gör ni bäst i att skapa ett lag innan lördag eftermiddag.

Allsvenskt i luften

Det var inget tåg som gick.

Det var absolut inget Degerfors som lämnades kvar på någon perrong. 

Det var väl egentligen inte mycket mer än ett fint, väl planlagt hörnmål och en halvlek av tappert fredande. 

Men fan: var det inte någonting så väldigt allsvenskt i luften? 

 

Jag var, som P-O Enquist skulle ha skrivit, alldeles skakut i benen när jag under slutsekunderna reste mig för att stående applådera dessa GIF-hjältars insats.

Det här var inte den bästa GIF-insatsen jag sett. Långt ifrån.

Det var stundom slarvigt, skakigt, tillbakapressat, nedtryckt i nervösa skoskaft – och alldeles, alldeles underbart.

Men det var den bästa match jag sett som GIF-supporter på väldigt länge.

 

Det var någonting i trycket på arenan (hur 3500 tappra regn- och rusk-trotsare lät som så många fler), någonting i hur de blåklädda kämpade och fredade sig i regnet, någonting om marginalerna – någonting i det självklara i det enkla hörnmål som så ofta avgör dessa täta toppmatcher.

Någonting om hur jag aldrig sett norra stå så mäktig som när vågen rullade i samklang med GIF-spelarna på planen efter matchen. Någonting storklubbsmässigt.

ståplatsFoto: Anders Thorsell, www.sundsvallsbilder.com.

Det var någonting som på allvar, för första gången den här säsongen (fan; jag tänkte ju nästan Division I efter J-Södra hemma), fick mig att tänka ordentligt och på allvar kring Allsvenskan.

Det kändes som att det var dags, på något sätt.

Att laget, klubben, läktarna är redo igen.

 

Det är alltid en oerhört stark prestation att slå seriens bästa lag. 

Det var en fin första halvlek, kryddat med det till synes enkla hörnmålet (jag tänkte senast mot J-Södra, när en Johan Eklund-nernick till slut mynnade ut i Marcus Danielssons 2–1-mål, att man alltid borde nyttja den överlånga hörnan på 193-centimetersmannen) – även om där fanns ett oroväckande utrymme mellan försvarslinjen och innermittfältet dit Örebros finfotade backlinje kunde snärta in inspel.

Ett utrymme som i den andra halvleken, där GIF-pressen nästan minut för minut föll samman, växte ut till en ambulerande, livsfarlig ÖSK-skyttegrav där Shpetim Hasani, Kalle Holmberg och Ahmed Yasin fick testa nog med gånger för att man till slut borde ha skjutit in sig.

Men det höll. Det höll.

Oscar Berglund var, även om han föll tillbaka i gamla fjolårsvanor i luftspelet vid ett par tillfällen (en gång var han så pass försiktig att han, likt så många gånger ifjol, skadade sig), förstås strålande i det stora hela. Han är onekligen Superettans bästa linjemålvakt och stod för säkert en handfull alldeles lysande parader.

Ålander var i vägen, Dennis Olsson täckte inlägg på inlägg och hela den offensiva mittfältstrojkan löpte slut på sig själva i långa, tomma och regntunga presslöpningar i ett kollektiv som föll längre och längre ner.

Det var, rent fotbollsstilistiskt, inte särskilt vackert i den andra halvleken – och till slut kanske inte så välförtjänt.

Men det var som behövdes mot vad vi nog, efter dubbla GIF-möten, får kora till seriens bästa lag och trupp (idag slängde man, som ett exempel, in Nordin Gerzic på mittfältet och båda! sina bänkanfallare Peter Samuelsson och William Atashkadeh).

Och jag gillar väldigt mycket lag som gör det som behövs.

 

Jag vet inte om det faktum att Simon Helg, som gjorde 12 poäng under fjolåret i Allsvenskan, sitter på bänken i Superettan är ett underbetyg till honom själv eller ett överdito till Giffarnas truppbredd; men det börjar se riktigt bra ut, detta.

engan

Pontus Engblom går ganska snart (redan mot Varberg?) in och river sina djupledssår intill Eklund och jag är ganska säker på att han har fyra, fem höstmål i sig. Och vi ska väl dessutom så småningom, i ett drömscenario, försöka få in den något luddige islänningen centralt.

Jag gillar för all del Nicklas Maripuu, han är en benådad bolltalang och besitter en väldig kyla med bollen, men det är någonting i det defensiva spelet – och samspelet med Kevin Walker – som inte fungerar riktigt som det borde. Han tar med sig sin lugna, närmast sävliga stil, in i försvarsspelet, saknar den där riktigt hundraprocentiga aggressiviteten och ikväll smällde det inte så som det borde göra på ett innermittfält i en match av den digniteten. Han släppte, tillsammans med en Walker som fortfarande letar med ljus och lykta efter fjolvårsformen, ytan bakom sig lite för enkelt och oorganiserat.

Jag hoppas att Rúnar Már Sigurjónsson (detta närmast oskrivna kort som man kan tillskriva mängder av önskeegenskaper) kan visa sig vara något av en bollvinnartyp och en defensivt uppstyrd strateg som skänker mittfältet stadga; även om det är stora förväntningar på en skadad spelare som aldrig gjort en klubblagsminut utanför Island.

Det är vad jag hoppas.

Vad jag kände, redan i kväll, det var att det här – det här vi såg just ikväll: förstahalvleken, kämpaglöden, de förtjänta marginalerna – mycket väl kan räcka.

Borde räcka.

Det var en mycket härlig, närmast skakut, känsla.

Ett av damfotbollens stora problem: Målvaktens långa utsparkar

Det var en enda människa som hade synpunkter på min domarinsats i helgen.

En tränare för Stockholmsklubben Sätra SK, en till synes väldigt ambitiös ung man i 25-30-årsåldern.

Hans lag vann med klara 5–2, och efter matchen kom han fram och frågade ifall han fick ”diskutera ett antal situationer” i en lugn och till synes situationsfri match.

Ett inlägg där bollen gått mellan och förbi en framrusande anfallare och en utrusande målvakt, där båda missat bollen och krockat.

”Min spelare är ju bollförare i det läget!”

En annan, när en Sätraspelare ramlade och låg i vägen varpå en motståndare ramlade över henne.

”Min spelare blir ju bollförare i skedet innan!”

Jag, båda gångerna, i tal: ”Hm, okej, det får vara din åsikt”.

Jag, båda gångerna, inombords: ”HAHAHAHA! HAN PRATAR BOLLFÖRARE! FLERA GÅNGER! I FLICKOR 12! HAHAHA!”

Jag sa inte så mycket, vad skulle man säga?, jag hade rätt och han var en person som kom fram efter en 5–2-seger och pratade upprört om ”bollförare”, men så här i efterhand hade jag velat säga följande:

”Du, som verkar vara en närmast till överdrift ambitiös fotbollstränare och som basar över ett bra 12-årigt flicklag som för all del kunde passa boll mellan varandra och dribbla; varför säger du inte åt din målvakt att alltid rulla ut bollen till backarna?”

Jag skulle, efter att ha sett ett antal F12-matcher i helgen, vilja lansera en tes. En tes om, inte flickfotboll, utan för fotboll för flickor.

Ett av damfotbollens stora problem: Målvaktens långa utsparkar

Året jag skulle fylla 11 år började jag spela 11-mannafotboll.

I veckan spelade Flickor 12 på Drakcupen 7-manna – och det är absolut inget fel i det, snarare tvärtom: när man är liten ska man få ha många bollkontakter, så många som det bara är möjligt, under en match och 7-manna främjar det.

Men. Nu ska vi – medelst Paint – måla upp ett scenario som återkom i match efter match efter match under helgen.

När bollen går ut till inspark så får målvakterna ta upp bollen i näven och kliva ut till straffområdslinjen. I nittio procent av fallen så skulle jag säga att planen i det skedet ser ut så här:

utspark1

Målvakten, cirkeln med kryss, har bollen i nävarna. Till höger har hon en back. Till vänster har hon en back. Framför sig har hon en mittfältare.

Och långt, långt där borta i horisonten – på motståndarnas planhalva! – har hon närmsta motståndare.

Vad händer?

Jo, för de flesta lag jag såg under helgen – det fanns fina undantag som gjorde motsatsen till en grej – så fanns nästan bara ett alternativ i det här läget. Alternativet som följer:

utspark2

Istället för att (som den blåstreckade linjen visar) i lugn och ro rulla ut bollen till en av sina helt fria backar – som alltså har tjugofem meter till närmaste motståndare – så ska målvakten skjuta en utspark så långt det bara är fysiskt möjligt för ett 12-årigt flickebarn.

Bollen dimper ner någonstans på offensiv planhalva, studsar inte sällan över någon, och själva fotbollsspelandet kan börja som ett fullskaligt myrornas krig alldeles ovanför offensivt straffområde.

Visst; därifrån kan många spelare slå en fin passning, göra en fin tvåfotsdribbling eller få på en kalasträff – och föräldrar och tränare kan tala om fina mål.

Men!, de unga försvarsspelarna lär sig ingenting om hur man sköter ett uppspel och det är möjligt att jag överanalyserar detta faktum, men när jag såg matcher i sommarens Fotbolls-EM för damer så var det ofta jag reagerade på en sak:

Just uppspelen från backarna. Alldeles för ofta var det tio snabba steg i fullt språng – och planlöst ivägskickande av färdballad. Var det någonting jag fann en ordentlig brist av i årets EM, någonting jag tyckte (och tycker) damerna var dåliga på, så var det offensiv spelförståelse i bakplan.

Jag gillar inte regelinskränkningar i fotbollen; men kanske borde det vara förbjudet att lyfta långa utsparkar – över halvplan? – i flickfotbollen. 

Alla justeringar som tar flickfotbollen bort från flugor-kring-en-sockerbit-liknelsen (som uppstår när man låter en färdballad slå ner mitt på en planhalva där ofta nio av planens tolv utespelare befinner sig) borde vara av godo.

Jag kan omöjligen tänka mig att, säg, ett flicklag i handboll startar spelet genom att målvakten kastar bollen så långt hon kan – och hoppas att den till slut, efter lite hattande fram och tillbaka, kan nå en medspelarnäve i närheten av målet.

Men i flickfotbollen uppmuntras det. Det blir nära till (eventuella! slumpmässiga!) målchanser och backar kan tappa bollen nära det egna målet – och då är åttondelsfinalplatsen i Drakcupen i fara.

Jo. Ju mer jag tänker på det så borde man förbjuda långa utsparkar i flickserierna. Till och med de superambitiösa, unga coacherna som verkligen verkar vilja jättemycket med sitt tränarskap använder sig uppenbarligen av taktiken.

Tjejerna kan egentligen passa en fotboll till varandra, inget snack om det, och borde verkligen uppmuntras att göra det i unga åldrar – redan från bakplan och upp. Fotbollen börjar inte vid offensivt straffområde.

Och visst, 12-åriga flickor är unga, och visst; det blir säkert bättre, men om tre år ska dessa F12-tjejer tas ut i landslag!

Jag har sett min syster växa upp i fotbollen och jag såg ingen väldig skillnad på det alla-efter-bollen-spel, det hon-som-sparkar-längst-är-bäst-spel som hon spelade som kanske åttaåring på femmanna och dagens F12-matcher på sjumanna.

Någonting borde göras åt detta.

Jag tror också att jag skulle vilja bli tränare för ett flicklag en dag.

Dels för att det skulle vara väldigt roligt att lära ett lag spela fotboll, att verkligen göra det till en grej att försöka.

Dels för att flickfotboll i den åldern är den kanske allra finaste fotbollen, med tjejer som flyger fram och ber om ursäkt så fort någon annan ramlar, tjejer som säger ”bra domarn” under spelet – när man dömer en frispark emot någon av deras lagkamrater.

Och när två flicklag i 12-årsåldern tackar varandra efter matchen – när de ställer upp i två led framför varandra och framför varsin egenskriven sång, inte sällan tillsammans med en inövad dans och avslutar med ett ”bra spelat tjejer” under en applåd; ja, då känns det alltid som att det är något av det absolut finaste jag någonsin sett.

Att dra vinning av sitt hårfäste och sin uppsyn

Jag har dömt fotboll i dagarna två, på Drakcupen ute i Bergsåker.

När jag fick frågan i förra veckan av Selångerledningen så var det ”obligatoriskt” och ”alla skulle döma” för att inför resten av föreningen ”visa upp sig som spelare i a-laget”.

I helgen var det bara jag – av alla truppens spelare – som dömde en enda minut.

Jag klagar dock inte: detta är en aktion som efter bortgång kommer ge mig en enkelbiljett till det eviga Football Manager-lan vi får anta är himmelen och jag tyckte faktiskt att det var ganska kul att döma fotboll.

Jag har dessutom länge letat efter något sätt att dra vinning av mitt Pierluigi Collina-hårfäste och min galna Pierluigi Collina-blick.

IMG_20130810_173154Ni vet; den som kan behövas när man dömer Flickor 12.

Tänk att som litet 1,30 meter högt flickebarn med frågande ögon blicka upp mot den här gestalten i motsol:

IMG_20130810_165336

”Nej, det var INTE frispark, flicka 12!”

Den här, något pannrynkande minen är min ”men skaru haaa ett snackgult eller?!”–min:

IMG_20130810_170653

pirre1

Klart internationellt snitt.

Nedan min ”förälder från Stockholm klagar och gnäller på mina domslut”–blick där man försöker maximera andelen ögonvita per capita:

IMG_20130810_170535

colle

Sjumannafälten ute i Selånger hölls i schack, det gjorde dem.

Imorgon återkommer jag med teser om såväl flickfotboll som om domare.