Det känns så bra att inte vara behövd,

selånger2Jag satt på läktaren i gårdagens hemmamatch mot Valsta Syrianska. Avstängd.

Och där satt jag ganska bra. 

Jag var ju aldrig orolig för själva mittbacksfrågan; Patrick Bolin hade även mot Dalkurd hoppat in i mittlåset – då intill mig, i Sebbe Sandbergs frånvaro – och gjort det med stor ära.

Men kanske lite orolig överlag inför matchen – ni vet, så där orolig som man automatiskt blir av att sitta på sidan; utan chans att påverka. Mycket på grund av vi kom ifrån den ganska genomsvaga insatsen mot Frej i lördags. Dessutom hade jag ingen koll alls på vad Valsta Syrianska skulle visa sig vara för ett rövargäng. Jag minns bara att vi slog dem två gånger om med Umeå FC 2011, när Valsta åkte ut med ett ganska uddlöst, baktungt lag. Jag hade förstått att knappt någon var kvar sedan dess, och den enda rapport jag tillskansat mig örledes berättade om ett lag ”korta, tjocka men tekniska spelare”: en av de luddigare formuleringar jag någonsin hört om ett lag på den här nivån.

Men det visade sig väl vara, ehm, ganska ackurat. Det första jag tänkte när jag klev ut på planen för att bevittna uppvärmningen var verkligen ”oj! Det här är ett lag vi måste kunna nöta ner över nittio solgassande minuter”.

Det var dribbla-som-sista-man-mittbackar med en svår kombination av långsamhet och ställa-offside-lättja. En ordentligt korpulent innermittfältare som mest bara stod – men stod klokt, ack så klokt, så att han inte behövde springa en meter i onödan.

selånger9Jag trodde nog att över nittio minuter så skulle Per Nymans avsaknad av trivselkilon nöta ner Valstas innermittfältare, men han stod så pass klokt att det snarare var Selångermittfältet som tappade positionerna på mitten under de dramatiska hawaii-slutminuterna.

Valsta hade också den här internationellt osande vänsterbacken…

selånger17… som det tog Selångerklacken två matchminuter att börja häckla för sin pagefrisyr.

Lägg till ett par snabba afrikaner på vardera kant – en kort, sprintertyp och en lång, gänglig av Bala Garba-fysik – och en anfallare som tydligen enbart gick och gnällde och skällde och var totalt osynlig – fram tills att bollen närmade sig straffområdet då han tände till på alla cylindrar.

Det var kort och gott ett härligt gäng, Valsta. Ett knacka-boll-och-ha-kul-gäng vars träningar man skulle vilja bevittna. Det känns som att det mest rullas ut en boll och spelas.

Men med det sagt; jag tycker att vi, sett till matchbilden, borde ha nypt tre poäng.

Det är, som så många gånger förr, det där första målet som aldrig kom.

Dannes friläge, Bromans låga, pressade skott från innanför straffområdet, Nymans tå som rullade utanför bortre, Khreis nick som nickades undan på mållinjen, Khreis styrning. Det skapades nog med högkaratiga lägen för att göra ett mål.

En ineffektivitet som, framför allt på hemmaplan, varit lite av en röd tråd under våren.

Det ska dock också sägas att Valsta också hade sina lägen, absolut!, inte minst under matchens sista minuter när det blev något av ett trötthetsorsakat kaos i vår defensiv, när vi tappade mittfältet och lämnade backlinjen vind för våg och lät Jonathan Johansson poängrädda med två suveräna parader och ett par totalt orädda utfläkningar.

Nåväl. 0-0 är, efter två sura sista-minuten-torskar, en poäng och jag tror att vi har en riktigt bra chans att plocka tre borta på deras gräs på lördag. 

Vi avslutar med några härliga bilder från den av pirkt.blogg.se flitigt anlitade frilansfotografen Tilde Jansson som nu också kan stoltsera med pirkt.se som uppdragsgivare.

selånger3Valsta hade sannerligen sina chanser. Här osar det ju inte bara katt, här är ju alla Selångersympatisörers näbbar nere i kattlådan.

selånger5Gyllenlockiga gossebarnet Patrik Broman smällde på. Hade en rakad mittback kommit in så där i duellerna hade man väl blivit landsförvisad.

selånger8Jensa Gustafsson var åter i startelvan för första gången på ett tag och firade bland annat med vad som måste vara skolboksexemplet på en ”tvåfotssula”.

selånger10Sebbe Sandberg var sitt vanliga galna, brytningssäkra jag och…

selånger12… tillsammans med kloke, trygge och spelskicklige Patrick Bolin – han spelade sig ut ur så många situationer jag skulle ha sparkat mig ur – fick han mig att känna mig helt behövd där uppe på läktaren.

Det kändes som att vi kunde rulla runt bollen i backlinjen så mycket mer än vi brukar. I merparten av årets matcher har jag haft bollen vid fötterna högst ett par gånger, uppspelen har varit betydligt mer lätträknade än de skeva, planhatande rensningarna. Nu kunde vi rulla runt, runt och äga boll – fan, till och med vila med boll! – och försöka organisera anfall från bakplan. Det var trevligt att se. Och lite oroande, med tanke på att dessa tendenser inte synts till med mig på planen (förutom mot ett genomuselt Umeå FC).

selånger13Nymans jätteläge. Bollen rullade precis utanför den bortre stolpen.

 

selånger14Khreis nick som togs bort på mållinjen.

selånger16Hade Oliver Widahl bara tittat upp i det här läget – orienterat sig, som det heter på nytränarsvenska – så hade han sett att han var ett smekande tillslag ifrån att lyfta bollen i nät över en helt malplacerad Valstamålvakt.

 

 

 

 

 

 

 

Västerbottens-Kurriren, 2012-05-11:

Umeå. 11 maj, 2011, inför en vecka med tre Superettanmatcher för Umeå FC. 
 

Tre matcher på åtta dagar.

Öster hemma imorgon. Jönköping Södra borta på onsdag och Halmstad hemma på söndag igen.

Hade vi tiodubblat våra löner och lagt oss till med mer frekventa alkoholvevningar hade man kunnat ta oss för Elitseriespelare.

 

Men ni såg ju vad vi, ehm, tjänar (presens). Det basunerade ju tidningarna ut härom veckan och, ja, om den redogörelsen går väl inte att säga så mycket annat än att jag hoppas att ni har stannat upp och köpt en Majblomma i vår för stackars Henrik Sennströms skull.

Det är inte vilka matcher som helst vi har uppradade. Öster har öppnat strålande och deras satsning på ett allsvenskt återtåg verkar vara på riktigt. Laget är obesegrat och när till och med Freddy Söderberg, efter flera år av skickligt kurragömmalekande på Söderstadion, har börjat spotta in mål är det läge att dra öronen åt sig.

Jag minns när J-Södra inte förknippades med annat än en grå, robust Olle Nordin-mustasch. Nu är det supertalanger (Hrgota!), 27-åriga svenska VM-spelare (Kalle Svensson!) och ett frejdigt (13 mål på fem matcher) topplag vi ställs mot mitt i veckan.

Och sedan avrundar vi den närmast NHL-tighta veckan med anrika Halmstads BK på hemmaplan.

Vi ser ut att behöva ta oss an åtminstone den närmsta framtiden utan Hampus Wallgren, som på tisdagens internmatch fick höra hur det knakade till tre gånger i ena knäet efter att ha fastnat i konstgräset. Hela knäleden har när detta skrivs varit för svullen för att magnetröntgas, och vi får tills vidare sväva i den ovisshet som lekmannadiagnosen “trippelknaken är ju inte bra” skänker.

I någon sorts oklarhet svävar även min mittbackskollega – reaktioner som “Kollega? Spelar han Erik Löfgren också fotboll?” appliceras med fördel här – Karl Morten Eek som fick kliva av senast med någon liten känning i ljumksen. Men jag, som tvingats lära mig något sorts trönderskt trollspråk under våren, har kunnat utläsa att han “inte tror det var så allvarligt” och att han “hoppas att det ska gå att spela redan mot Öster”.

Vi går in i denna karaktärsdanande Superettanvecka med två raka förluster i ryggen. Ljungskile-matchen har vi i Clockwork Orange-anda tvingats videoanalysera, vi övergick till två anfallare igen mot Trelleborg och vann skotten klart men som jag har förstått det slarvade vi för mycket defensivt.

Tidigare har jag lockat med värdeord som “publikfest” (Hammarby) och “revansch” (Ljungskile) i mina kom-till-Gammlia-pläderingar. Den här gången? Jag vet inte om ni känner till kriget om epitetet Norrlands Huvudstad – men den blev väldigt idrottsligt infekterad i veckan.

Umeå måste vaknat upp i en idrottsexistentiell kris när Dalen-backen Robin Nilsberth kritade på för Sundsvallslaget Granlo BK.

“Ta våra narkosläkare, våra hjärnkirurger – men, snälla, rör inte våra innebandyspelare”, lär någon ha bedjat med gråten i halsen och med sammanflätande, Unihoc-svettbandsprydda nävar.

Hur Västerbotten revanscherar sig? Jo; vem bryr sig om innebandy?

GIF Sundsvall hade p-i-n-s-a-m-m-a 2500 på läktarna mot regerande mästarna Helsingborg i Allsvenskan.

Snälla slå det, så ska vi försöka nypa våra första hemmapoäng.

Västerbottens-Kurriren, 2012-04-27:

Umeå. 27 april, 2012, inför matchen mot Ljungskile SK hemma. 

 

Det gör fortfarande ont, va? 

 

Jag är inte härifrån. Och dessutom för ung.

Men jag har ju förstått det.

Att i Västerbotten läser de fotbollsintresserade föräldrarna inte sagan om De Tre Bockarna Bruse för sina barn. Man läser den om De Tre Bröderna Wålemark – och det är en synnerligen mörk berättelse. Så pass mörk att den till slut urartar i flera års sömnsvårigheter för de små liven då föräldern börjar vråla och gestikulera för att få fram hur pass ondskefull hela den Wålemarkska klanen är. ”Ni vet Lord Voldemort, ungar? Han är Tobbe Trollkarl i jämförelse med de här gubbarna”.

Okej, äldste brodern Jens verkar inte ha gjort Umeå FC något direkt ont den där kvalfyllda novemberkvällen 1996 (han var på en sejour i Qviding), men Jörgen och Bosse gjorde varsin balja i 3-2-segern som tog Ljungskile SK till Allsvenskan medelst bortamålsregel. Och pappa Bror Wålemark (som alltså, enligt bohuslänsk logik, inte är en fjärde bror utan en fader som heter Bror) som efter slutsignalen ska ha “sprungit barfota i snöslasket på Gammliavallen”. Det ska ha, enligt Wikipedia, ha varit “klassiska TV-bilder”.

Och där stod ni. Snuvade på den allsvenska konfekten av ett grönklätt kompisgäng som lekte Åshöjden, ledda av två bröder framavlade av en Bror.

Jag tror att även om de flesta av dagens lokala UFC-spelare inte var mer än tre äpplen höga den där kvalkvällen, senhösten -96, så mörknar det lite även i deras ögon när någon nämner “Ljungskile”. Och inte heller de utländska inslagen i truppen –norrmannen, bosnierna, afrikanerna, skåningen – har gått miste om den extra kryddan då kansliets “Mackan” Wikström i veckan tapetserat omklädningsrummet med planscher föreställande Erik Lundström i gladiatormundering och överskriften “REVANSCH”, skrivet i vad som i mina lekmannaögon förefaller vara blod.

Men Ljungskile hemma är ju, när allt kommer kring för Umeå FC:s spelartrupp anno 2012, egentligen bara tre tillgängliga poäng av totalt nittio över en hel säsong. Ljungskile hemma är en flintastek på den Superettagrill som glöder rätt fint av sig själv; efter folkfesten mot Hammarby och, framför allt, efter den första seger vi krigade hem från Degerfors i söndags.

Men för all del. Fyll läktarna på söndag med ert allra djupaste förakt för bröderna Wålemark, Starke Arvid, färgen grönt, långa inkast och allt som ni kan tänkas koppla till Ljungskile SK; och spruta dit en rejäl slatt tändvätska.

 

Varför ska spelbolag få skattelättnader?

Tidigare i vintras fick jag ett samtal på min mobiltelefon. Jag svarade och fick förklarat för mig att om jag satte in si och så många kronor på mitt gamla spelkonto – som inte kan ha varit aktivt på ett halvt decennium – så skulle jag få si och så många procent i bonus.

Jag fick mig alltså en personlig spelbolagsreklam – uppläst i örat.

Ett annat utländskt spelbolag har skickat sms, ett tredje har skickat ett fysiskt brev till min brevlåda. Och det här är företag som jag aldrig haft minsta samröre med, som inte borde ha haft mina telefonuppgifter eller min adress i sina register och som kan ha hetat allt från Cherry Berry Casino till Älg-Betting (då det verkar dyka upp ett nytt spelbolag på marknaden varje vecka).

Det räcker alltså inte med att de utländska spelbolagen tapetserar spalterna på nära nog varenda webbsida, att de skriker ut sina lockrop i varenda reklampaus på teven eller att de låter folkkära kändisar – exempelvis Alex och Sigge – tala gott om deras superbonusar och jättejackpots i sina podcasts. Nej, det här är bolag som alltså bedriver rent uppsökande verksamhet för att locka människor att kasta bort sina pengar.

Nästan var tionde man mellan 16 och 29 år har problem sitt spelande. Jag är inte en av dem som har problem – men det vet inte spelbolagen: de vet att bara att jag är en ung man. En i den största riskgruppen. En potentiell storkund, antar jag.

Så de ringer upp mig på min mobiltelefon.

Det här är, att döma av deras kampanjande, bolag som skulle vada över ett berg av räkningar och skuldbrev i hallen för att erbjuda den utblottad unge spelmissbrukaren på soffan ett par fria inledningssnurr på deras virtuella roulettebord.

Och det här är, enligt den nya spelutredningen, en typ av bolag som vi bör bjuda in till Sverige – med öppna famnar.

Det svenska spelmonopolet behöver säkert ses över och det låter förstås bra att spelutredningen slår fast att utländska spelbolag (som nu ska få skaffa sig licenser i Sverige) ska behöva anpassa sig till svenska lagar, ta ett större ansvar för spelmissbruket och att reglerna för spelreklamen ska skärpas. Men det är omöjligt att inte reagera på en detalj i spelutredningen: nämligen att dessa utländska spelbolag bokstavligen lockas hit med en bjussigt låg skatt. Bara 18 procent ska spelbolagen behöva skatta på sin vinst, enligt utredningen: mer än tio procent lägre av vad svenska undersköterskor och lagerarbetare skattar på sina intjänade kronor.

Regeringens utredare Håkan Hallstedt säger att de utländska spelbolagen vill komma hit och bli licensierade – men att de »inte är beredda att betala vad som helst«.

Jag har inte läst spelutredningens alla 1340 A4-sidor och jag har heller ingen magisterexamen i nationalekonomi – men jag kan knappast vara ensam om att ha svårt att förstå logiken i att de ska få skatta så väldigt lite. Jag kan knappast vara ensam om att reagera på att den vanliga bolagsskatten – som redan är lägre än den du och jag skattar på varje intjänad krona – beskrivs som någon absurt hög »VAD SOM HELST«-avgift när det kommer till utländska spelbolag.

Varenda skattekrona behövs för att täppa alla hål i välfärden. Och samtidigt som svenska pensionärer får kämpa länge för en skattelättnad på omkring 200 kronor i månaden så kommer de utländska spelbolagen kommer hit och erbjuds en rabatterad skatt på 18 procent.

Tror du att staten kommer gå miste om mångmiljonbelopp årligen? Spela live nu.

En dröm om att slippa tandkrämssmaken

Det punkigaste på den svenska musikscenen just nu är en lågmäld psykologstudent från Jämtland som med sävlig mellannorrländsk stämma sjunger om att ligga kvar och snooza på morgonen och som drömmer om att få komma lite, lite för sent till jobbet.

Jag syftar på Östersundsbördiga Annika ”Säkert!” Norlin, som i dag släpper sitt tredje album på svenska och som på en av de redan släppta singlarna vågat göra något så punkigt och på tvärs med tiden som att sjunga om att våga vägra arbetslinjen.

Hon sjunger om att ens jobb antagligen kommer att överleva ifall man ligger kvar och trynar i fem minuter till på morgonen och hon lyckas sätta fingret på den där allmänna drömmen om att livet måste kunna få vara någonting mer än att ”rusa till bussen med tandkrämssmaken kvar i munnen” om morgnarna.

Sveriges allra bästa låtskrivare sjunger att ”nån måste gå i bräschen mot det här samhället, som kräver att man ska va så satans effektiv” – och som jag hoppas att Socialdemokraterna skulle vilja gå i den bräschen.

Om sossarna vill föreställa någon form av ledstjärna för det stora arbetarkollektivet i framtiden så hoppas jag att de snarast möjligt vågar ta tag i frågan om sex timmars arbetstid.

Fram till och med 70-talet gjorde en stark och visionär arbetarrörelse det kontinuerligt lättare för svenska arbetare att lyckas lägga det som på medelklassvenska idag kallas för ”livspusslet”, men på de snart 45 år som gått sedan 40 timmar blev en normalarbetsvecka 1973 så har knappt någonting alls hänt på den tidsmässiga fronten.

Den svenske snittarbetaren springer fortfarande till bussen för att hinna fram till åtta. Väl framme sköljer de stressat ner den där kvarvarande tandkrämssmaken med dagens första snabbsvepta kopp jobbkaffe; står ut med den metalliska smaken för att få i sig koffein nog för de åtta timmar som väntar. Har de tur får de jäkta hem strax efter fem och försöka hämta ungar, laga mat eller kanske – i bästa fall, någon gång i veckan – unna sig någon halvtimmes ”egentid” på något gympass med ett gäng gapiga mellanchefer.

”Vi får skitliv”, som Annika Norlin summerar det i sin låt.

Men ändå lämnas debatten kring arbetsdagens längd orörd. Detta trots att produktiviteten för snittarbetaren mer än fördubblats sedan 70-talet och trots att vinsterna för företagen har skjutit i höjden. Ändå vägrar Socialdemokraterna – som av sin egen historia borde veta att det faktiskt går att pressa ner arbetstiderna – att trycka på för en sex timmar lång arbetsdag.

Härom veckan intervjuades sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen i SVT:s program ”Idévärlden”, där han fick lägga ut texten kring sina uträkningar om att var och en i snitt bara borde behöva jobba fyra timmar om dagen i Sverige. Och visst: han har säkert inte samtliga svar på hur vi ska lyckas omforma samhället så att det inte behöver bäras upp av miljontals åttatimmarsarbetande karriärister – men han har åtminstone idéer och visioner om ett samhälle där människor kan få tid över till att göra det de tycker är meningsfullt. Annika Norlin har mig veterligen inte heller alla svar: bara en dröm och en vision om att få snooza och kanske bara för en stund slippa ett skitliv helt inrutat i arbetets ramar.

Och i dessa trumpna tider, där fascismen lockar allt fler vanliga arbetare, känns det viktigare än på väldigt länge att måla upp en tydlig vision och en klar målbild om hur framtiden för den svenske arbetaren ska kunna se ut.

Socialdemokraterna? De verkar fortsätta trycka på den ideologiska snooze-knappen.