Fragbiteifieringen av de högre studierna fick mig att unna mig ett sammanbrott

Hur länge syns det på en att man suttit på en bänk och gråtit?

Jag tyckte att alla, varenda en jag mötte på vägen hem i eftermiddags, vare sig det var barn eller vuxna eller alla dess mellanting, tittade mig onaturligt djupt i ögonen och hängde kvar med blicken; som om jag fortfarande – flera timmar efter de förlupna tårarna!!! – gick och bar på en anmärkningsvärd rödsprängdhet över näbben eller en uppenbart post-gråten skörhet över hela min lekamen.

Men då hade jag ju sedan flera timmar tillbaka ryckt upp mig, tyckte jag. Gråten kom ju på förmiddagen. Därefter hade jag samlat ihop mig, tagit en längre promenad till universitetet och suttit mig på en av Stockholms allra bästa sittplatser i mars månad–

–och låtit det unika solgass som uppstår i den lilla skyddade betongrundeln fungera som en välriktad d-vitamin-kanyl rakt in i mina sorgsna vener.

(Ett par vänner gick förbi – faktiskt!: ibland glömmer man att vänner som fenomen existerar – och än en gång fick försvara mitt val av grånad sittplats, men kritiken tystnade snabbt då jag med rätta slog fast att det lilla betongbygget, med sin rundade lilla krater längst upp, bjöd på Stockholms bästa lä; en lä-luft så ren och stilla att man kunnat tappa upp den på flaska och sälja.)

Jag läste lite planlöst för nöjes skull i solen och lade mina fruktansvärt menlösa uppgifter åt sidan för en dag. Och så mådde jag lite bättre.

Och nu mår jag fortsatt bättre. Astra Zenicas vaccin kanske stoppas, kanske rivs det i och med det upp ännu en rejäl reva i ens redan tilltufsade möjlighetshorisont, men det känns okej igen.

Men i förmiddags unnade jag mig verkligen ett sammanbrott.

Jag tror att det började redan i helgen, men sedan började måndagsmorgonen med att jag möttes av det här mejlet från den ofrivilliga vän jag dragit på mig i och med att jag skrev upp mig hos Arbetsförmedlingen: »My på Careerhub«. Hon hade skannat hela arbetsmarknaden å mina vägnar, sammanvägt mina erfarenheter och mina meriter och min arbetsduglighet, och kommit fram till att det fanns ett enda jobb som hennes AI-teknologi ansåg skulle passa mig:

Och det är klart att jag skrattade till. Jag tycker att jag hittills lyckats hantera min arbetslöshet med en viss självdistans och från något slags systemkritiskt ovanifrånperspektiv (som i den här långa texten), men vecka för vecka – ju närmre vi kryper tillsättandet av alla Stockholms lärartjänster inför höstterminen – desto oroligare blir man över att allt som står till buds för min arbetsföra person är statistroller i kvinnlig medelålders mellanösternskrud.

Kort därpå, som en rapp uppercut efter My på Careerhubs lätta jabb över trynet, fick jag en hemtenta i en av de distanskurser jag läser under våren, för att få ut min behörighet i svenskämnet mot gymnasiet.

Och jag blev inte ledsen över att den kändes överväldigande svår, inte nedstämd i och med att jag plötsligt kände mig stressad och jäktad.

Tvärtom. Helt precis tvärtom. Det som gjorde mig överväldigande ledsen var att det fick mig att tänka på vad jag har gjort av de här senaste fem åren; vad det är jag ägnat min 20-årsålder åt.

Jag hade ingen 30-årskris inför min födelsedag i somras, märkligt nog ingen alls, men nu i dagarna har den då uteblivna krisen sköljt över mig.

Av mina tio år som tjugonånting lade jag minst sju på universitetsstudier, och då pluggade jag under vissa terminer dessutom dubbelt under ett par terminer, bara för att försöka vara extra duktig och ambitiös.

Och det var inte en slapp tenta på en distanskurs som fick mig att plötsligt inse det, men plötsligt satt jag så här i förmiddags:

Jag har tagit mig upp ur det hålet nu, men jag tänkte försöka ge lite bakgrund kring hur jag hamnade där.

Jag vaknade till ett P1 Morgon-inslag om att ett finskt batteriåtervinningsföretag som använt sig av, den för batteriåtervinnare något okonventionella, metoden att dumpa tusentals ton av batteriavfall i olika håligheter i den mellansvenska landsbygden. Och att det företaget nu gått i konkurs, efter att de helt sonika bara slutat betala sina räkningar efter att den stora batteriskandalen briserat (det är inte lika kul att vara batteriåtervinningsentreprenör när det uppdagats att det entreprenöriella i ens batteriåtervinningsverksamhet bestod av att härma en klassisk gammal 1940-talsmetod, bland annat känd från Sundsvallsbukten). Och att nu, när de stackars avslöjade finländska entreprenörerna blivit påkomna och konkursombonade, så kan de lokala skattebetalarnas redan sargade kommunbudgetar få slanta upp de 40 miljoner kronor som saneringen förväntades kosta.

Och det fick mig att tänka på ett kärt återseende från igår kväll, då jag såg min gamle lärare från nationalekonomin på Stockholms Universitet i SVT-rutan. Professor John Hassler red ut till försvar för Region Stockholms taktik att, mitt under en brinnande pandemi och på tvärs med rådande sparkrav på flera akutsjukhus, göra ett överskott på nära sex miljarder kronor som de ska lägga på regionens redan polettstinna buffert inför framtiden:

Jag trodde att John Hassler, i egenskap av nationalekonomisk professor, var fullt upptagen med att utveckla rymdparasoll som ska rädda klimatet–

–men det finns alltid en liten lucka i schemat ifall man ges chansen att försvara den nationalekonomiska riktigheten i att skära ner i välfärden och det allmänna. Då kan man för en stund släppa silvertejpen och de stora tygstycken man köpt på Panduro för att kompensera för att ens ekonomiska teorier tagit någon särskild höjd för att planeten håller på att gå under.

Men det ska sägas att John Hassler inte alltid är snål när det gäller till huruvida skattepengar bör spenderas eller ifall de bör sparas. I våras, när pandemin slog till, så var hans inställning en annan:

Då gick Hassler på Ulf Kristerssons linje och ville ge 100 statliga miljarder kronor i månaden (jag gillar egentligen inte att slänga in utropstecken i en parantes, men här kommer några!!!) till alla de företag som kanske skulle få sig en pandemisk törn. Att det var ett måste fanns det tydligen färdigsnickrade nationalekonomiska kalkyler som gjorde glasklart. Så fort det finns ett batteriåtervinningsföretag som fått svårt med marginalerna på sitt dumpande av batteriavfall i mellannorrländska gropar måste man vara där med det moderata Joe Sakic-knycket med handleden:

Och lika glasklart är det att man inte kan lägga alla 108 miljarder skattekronor som Stockholms Region har i sin sjukvårdsbudget på faktisk sjukvård. Man måste faktiskt spara sex stycken av dem och det kan man faktiskt göra på många fiffiga sätt: på kvinnokliniken på Södersjukhuset har de anställda exempelvis tvingat fram flera bra idéer när nedskärningspiskan har vint över personalstyrkan. På en whiteboard i lunchrummet föreslogs det att man, för att rädda en budget som gick med sex miljarder i överskott, kunde »skippa Bragokex« till de nyblivna föräldrarna eller att man kunde »skippa det lilla påslakanet till babyfilten, räcker med bara handduken« eller bara »bädda snittsängen med endast plast (ej drag, ej engångs)«. Det är egentligen dumt att man ska behöva skriva sådana självklarheter på en whiteboard i ett lunchrum.

Alla som har läst sin nationalekonomiska astrologi, där Milton Friedmans stjärna alltid står i precis rätt ascendent, reagerar ju så här när den får veta att någon på en barnavårdsavdelning unnar sig mer än en plastbäddning av snittsängen:

John Hassler är en otroligt framgångsrik individ. Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms region, är en otroligt framgångsrik politiker, som lyckats kryssa sig fram mellan utredningar om jäv och närmast veckovisa skandaler kring Nya Karolinska. Han som ägde batteriåtervinningsföretaget som dumpade allt sitt batteriavfall i mellersta Sveriges alla skrymslen och vrår är nog även han klassad som en framgångsrik individ av vår samtid.

Och mitt i denna samtid har jag fått en tenta som framstod så alldeles otroligt enkel att lösa. Och den gjorde mig, i all sin simpla enkelhet, så otroligt nedstämd.

För jag har ju känt det även tidigare den här våren, där jag själv bygger ihop en termin som ska bestå av de återstående högskolepoäng jag har kvar till min svensklärarbehörighet; att jag inte gör någonting riktigt.

»Om utbildningssatsningarna i alltför hög grad leder till överutbildning kan detta i stället leda till att tillväxten hämmas.«

Häromdagen läste jag Sven-Eric Liedmans bok Hets, om skolans historia, från de första civilisationernas skrivarskola för de få utvalda fram till dagens Toyota-inspirerade löpande-band-produktion av masterstudenter. Han lyfter hur nyttomaximerandet blivit universitetsvärldens själva ryggrad, hur universitetsstudier gått från något väldigt exklusivt (omkring 20 000 studenter på 1950-talet) till något som snart sagt alla måste ägna sig åt (idag är över 400 000 studenter inskrivna) och hur det leder till en skenande inflation i högskolepoäng, när alla med ett par naggslitna fackböcker, ett gem och lite silvertejp kan bygga ihop till en kandidat.

I denna veva lyfter han fram begreppet överutbildning.

»Den som studerat mer än han eller hon behöver för sitt framtida yrke är överutbildad. Det är slöseri med tid och pengar att kunna mer än man behöver«, skriver Liedman om samhällets utilistiska syn på saken.

Jag är hopplöst överutbildad vad gäller högskolepoäng, med mina två fullbordade utbildningar istället för en, men samtidigt så känner jag mig ofta så otroligt underutbildad vad gäller faktisk kunskap jag tagit med mig från alla de kurser jag avklarat. Och jag tror att det gäller för så väldigt många som pluggar vid dagens universitet.

Härom året använde jag den här meme-mallen för att sätta ord på känslan av vad många humaniorastudenter främst tog med sig från sina tre- eller femåriga universitetsstudier:

Sven-Eric Liedman, 81, nämner mycket i sin utmärkta redogörelse för skolväsendets historia och dess olika strömningar, men hans bok rör faktiskt inte den allra senaste strömning som jag fått korn på under de senaste månaderna som renodlad distansstudent: den ökade Fragbiteifieringen av de högre studierna.

Ingen av mina föräldrar har varit och nosat på några högskolepoäng i sina liv, så därför har jag nog alltid känt ett styng av stolthet när jag – som kommer från ett icke-akademiskt hem!!! – lyckats bra med någon tentamen.

Men de där högskolepoängen som ingen av mina föräldrar nosat efter, tryggt förvissade om att deras fyraåriga tekniska gymnasiebana skulle generera anställningstrygghet, är ju inte alls längre särskilt högt hängande frukt. Det är i många fall ren fallfrukt som bara ligger där, alldeles otroligt enkel att plocka upp för den med en fungerande internetuppkoppling.

Två av de kurser jag läser nu under våren är nästan helt och fullt byggda på att man ska göra inlägg i långa och otympliga och svagt gränssnittade forumtrådar. Det känns väldigt lite som att det är framtidsosande spetskunskap jag tillgodogör mig, väldigt mycket som att jag försöker klättra i rang på det gamla nätforumet Fragbite.

Den tredje kursen är en ren repris från förra året: föreläsaren, vars första PowerPoint-slide skrek ut att han »satt fast« utomlands och därför inte kom åt sina böcker hemmavid, lade upp en enda tiominuter lång introduktion där han välkomnade till kursen, sedan var precis alla andra föreläsningar upplagda repriseringar från 2020 års identiska kurs. Han tog helt sonika sina fjolårsinspelningar och slafsade upp allt på det anrika universitetets server i januari: här!, kolla på det där!, det funkade ifjol!, ha så skoj!, och så är hans vår räddad fram till dess att han ska tvingas klura fram en tentafråga i juni månad.

Det är ju inte seriöst, det han håller på med. Och då blir ju inte heller det jag håller på med seriöst. Jag har slösat min enda 20-årsålder på att vara mån om att vara väldigt duktig på något som inte spelar någon som helst roll; satsat mina livsbesparingar på en urspårad bluffvaluta som inflationen snart gjort värdelös.

Min tillväxt har hämmats. I en samtid som gynnar den entreprenöriella anda som genererar verkningslösa rymdparaflax eller stora mellansvenska kratrar fulla i batteriavfall så sitter jag dumdristig och sliter med något som inte skapar något som helst värde för varken samhället eller mig själv.

Jag är ingen entreprenör. Jag är en antiprenör.

Medan alla andra jobbar och köper bostadsrätter till nya rekordpriser så sitter jag och skriver inlägg i Fragbite-forumet i hopp om att jag bara är några inlägg ifrån att kunna inkassera några nya toppbetyg som i sin tur ska kunna ge mig en anställning, även fast jag innerst inne börjar inse att jag nog hade haft en större chans att hitta mig en anställning i svensk skola redan för fem år sedan, ifall jag helt hade hoppat över lärarstudierna och vänt mig direkt till någon ekonomiskt hårt pressad rektor.

I Sundsvall sprang jag bokstavligen in i mitt första lärarjobb, när jag – nyss hemkommen från Umeå, stukad av såväl portvinstå som en misslyckad västerbottnisk superettansejour – träffade min gamla SO-lärare på stan och på stående jobb erbjöds ett SO-jobb på en lokal friskola.

Nu, med alla dessa högskolepoäng och examen i ryggen, känner jag att jag kanske ändå måste skaffa LinkedIn och TikTok eller var man nu måste lansera sig som förstelärare för att kunna få en någorlunda trygg och stabil kommunal tjänst som lärare i den akuta lärarbristens Sverige.

Allt det här sköljde över mig och vidare ner genom mina tårkanaler när jag satt på en bänk i förmiddags, högst upp på en kulle intill Brunnsviken, och snörvlade om att jag haver slösat mitt enda liv på inte knulla och snus och travet (det hade varit hedervärt) utan på fotboll och journalistik och Fragbite.

Jag brukar kunna försöka se på mig själv och min tillvaro utifrån mitt eget perspektiv, där jag inte bryr mig särskilt mycket ifall det jag gör är till gagn eller förlust för mitt personliga varumärke på denna livslånga marknad man tvingats ut på, men i förmiddags var det som att jag inte kunde sluta se mig själv ifrån ett jämförande utifrån-perspektiv som betraktade mina levnadsval utifrån någon form av nyttomaximerande mall.

Och då höll det inte. Då brast det. Då unnade jag mig ett sammanbrott.

Jag ville bara berätta det. Att jag är ganska dum, att samtiden också är dum, att pandemin titt som tätt suger livsmusten ur en så till den milda grad att ibland bryter man ihop fullkomligt. Men så blir det bättre igen. På vägen hem, när jag kände mig glad igen men när alla jag mötte fortfarande verkade se min rödgråtenhet!!!, såg jag att en mäklarfirma satt upp lappar på flera adresser längsmed Roslagsgatan: en ganska tråkig tvärgata till Odengatan. På bilden smilade en ung mäklarkille upp sig intill en text om att han sålt en bostadsrätt rekorddyrt på just Roslagsgatan: över fem miljoner kronor för fyrtio-nånting kvadrat. 114 000 kronor kvadraten, förkunnade både texten och hans 114 000-kronor-kvadraten-smil.

Hade jag sett den på vägen till skolan hade jag summerat det som att mäklaren var ännu en individ som var allt det där jag inte kände att jag var: framgångsrik och lyckad och i fas med sin samtid.

Men nu stannade jag, tittade närmre, och noterade en sak i hans fånigt flinande anlete: han såg drogad ut. Han såg ut som en närmast övertydligt exempel på hur ingen i den där affären kan ha varit vid sunda vätskor. Rekorddyra 114 000 kronor för en enda kvadratmeter, mitt i en världsomfattande ekonomisk härdsmälta; här ligger en hund eller åtminstone en ohållbar bolånebubbla begraven. Den här samtiden är inte vid sunda vätskor, vårt samhällsbygge är inte vid sina sinnens fulla.

Tänkte jag. För då, på vägen hem, tänkte jag som vanligt igen. Och det är förvisso inte till glädje för många andra, men det är till glädje för mig.

Jag behövde bara en hel del stöd, en bra och Fragbite-frånkopplad bok och den unika typ av vårigt soliga lä-luft man än så länge bara finner i betongtrappan utanför SU, innan jag lanserat den tappad på flaska.

Fragbite-tentan är fortfarande kvar att göra, min lärares böcker är fortfarande i fel land och ingen på lärarmarknaden kommer göra vågen när jag blir färdig och staplar dessa nya högskolepoängen överst i en redan alldeles onödigt tilltagen hög av snart bortinflaterade poäng.

Men det känns okej igen, i sin kontext.

2 reaktion på “Fragbiteifieringen av de högre studierna fick mig att unna mig ett sammanbrott

  1. Om inte annat så ger de nya högskolepoängen lite nytt content till bloggen. Och det tackar vi läsare för.

    Ibland ska man kanske undvika att söka meningen med livet eller den större kontexten (pun intended). Det kanske räcker med att du tycker det ha varit skoj att studera det du studerat oavsett hur många högskolepoäng som kommer till användning i slutändan. Du är en annan person nu än för tio år sedan, och allt du gjort på vägen har tagit dig hit. Det är inte att förringa.

    • Det var en fin kommentar, Jocke. Tack! Nej, man ska inte försöka zooma ut för mycket, inte överkontextualisera!!! Och ja: det är sant och vid en genomgång vid sunda vätskor, utan vätskeutsöndring ur ögongipan, hade jag ju inte velat vara kvar vid något av mina gamla gebit.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *