Rapport från ett bristyrke

Under mina år på lärarprogrammet tänkte jag att jag skulle behöva armbåga mig förbi horden av arbetsköpare som vakade vid dörren till arbetslivet, ute i den akuta lärarbristens Sverige.

Men den skriande brist som målats upp existerar inte i verkligheten, för den som söker jobb som lärare.

Det skriks inte alls efter behöriga och legitimerade lärare – nej, det är knäpptyst och det enda som hörs är en välmenande uppmaning om att bli en »gigster«.

Under söndagen rapporterade Dagens Nyheter om hur svårt det är för många nyexaminerade lärare att hitta ett jobb. DN hade bland annat pratat med en nyexaminerade lärare som sökt 70 jobb och fått komma på en enda intervju och en annan som fått se sig besegrad i kampen om Stockholms sockens enda spansklärarjobb av en obehörig som sålde sin arbetskraft 12 000 kronor billigare varje månad.

Och jag blev förstås upprörd över läsningen, men jag blev också lite lättad.

Jag kunde pusta ut lite grann: det är inte jag som är fullkomligt dum i huvudet. För ett drygt halvår efter att jag tagit min examen som ämneslärare och givit mig ut i yrkeslivet så började jag undra: är det så att det egentligen är väldigt enkelt att hitta jobb som lärare? Är det någon hemsida jag bara inte hittat till? Har staten eller Martin Ådahl instiftat en ny platsbank för den akuta bristgruppen lärare? Måste jag bli en Per Holknekt-influerare på LinedIn? Finns det någon hemlig Harry Potter-lönndörr som öppnar sig för samhällskunskapsläraren ifall han springer så fort han kan iförd flanellskjorta och med en infläckad kaffekopp i handen?

Jag har tänkt att det varit jag som varit dum; misstänkt att det varit mitt eget fel att jag sitter hemma arbetslös under vårterminen 2021, samtidigt som lärarbristen bara verkar intensifieras utanför fönstret.

Och visst: när jag klev ut genom universitetets snurrdörrar med ett rykande färskt examensbevis i den ena handen och ett välspäckat CV i den andra så tänkte jag inledningsvis att jag bara skulle söka kommunala tjänster. Jag ville jobba på en kommunal skola och tänkte att den skriande lärarbristen skulle göra efterfrågan på mig som legitimerad så stor att jag inte skulle behöva arbeta åt någon av de aktiebolagsskolor som jag har ideologiskt svårt för. Det höll i några veckor, men ganska direkt märkte jag två saker:

  1. Det ligger försvinnande få kommunala tjänster ute.
  2. De som ligger ute är högvilt och omöjliga att få.

Så redan i somras började jag bredda mitt sökspann. Och som jag breddade mig. Plötsligt skickade jag in passionerade personliga brev till samtliga av de mycket fåtaliga skolor i Stockholmstrakten som påstod sig ha en ledig lucka att Platsbanken-fylla.

Jag skickade plötsligt glödgande personliga brev till aktiebolag som bedrev skolverksamhet under namn som vanligtvis bara ges till dirigenter eller som halvhippa bartenders säger till folk som beställer öl på halvfina etablissemang.

Jag lyckades till slut hitta mig en tjänst på en kommunal högstadieskola i sensomras, och det är jag otroligt tacksam för, men det var först dagen innan höstterminen började och det var till hälften som idrottslärare.

Sedan jullovet är den över och sedan dess har jag inte varit och nosat på en enda arbetsintervju, trots att jag slamsugit Platsbanken i jakt på alla de lärarjobb som borde finnas vakanta där ute och sökt samtliga som jag skulle kunna ha en chans på. Vissa gånger har jag sökt på »samhällskunskap« i ämnesraden och fått två träffar i hela Sverige, eller »SO-lärare« och fått två träffar i hela Stockholms län. På de spontana mejl jag skickat iväg till otaliga rektorer runtom i Stockholm får jag trevliga »tack, men nej tack«-meddelanden tillbaka; från de utannonserade tjänsterna idel autoreply:ade nej i trynet.

Kanske söker jag fel, har jag tänkt: kanske borde jag inte söka efter förlegade titlar som »lärare« utan efter mer moderna, och på Platsbanken mer frekventa, namn på… folk som vill vara i klassrum:

Jag har länge tänkt att jag ska skriva en text om det här, och efter Dagens Nyheters publicering i söndags kände jag att tiden var den rätta för att sätta mig och beskriva min lägesbild som arbetssökande i ett akut bristyrke. Och det här låter säkert påhittat, men precis när jag skulle till att sätta mig för att leta fram lite konkreta exempel som jag tycker är talande för hur vi har hamnat där vi (jag!) har hamnat, så hördes en duns på hallmattan.

Det var Lärarförbundets medlemstidning som uppmanade mig som lärare att höja min lön. Tack, kära fackförbund, men när jag väl jobbade så hade jag en jättehög lön, mycket högre än jag någonsin vågat hoppas på.

Problemet är istället att jag, och många med mig, inte har något jobb.

Jag är mycket väl medveten om att att problematiken inte ser likadan ut för alla i lärarskrået, men jag tror att det är omöjligt att blunda för fackförbundens fokus på lön och löneutveckling när man ska förklara varför jag, precis som Malin och Sandra i DN-reportaget, har så ofantligt svårt att hitta jobb mitt under en akut och odiskutabel lärarbrist.

För att jag inte hittar något jobb handlar inte om mig (eller okej: kanske lite om mig, men inte primärt om mig), det handlar om underfinansieringen av hela skolsystemet.

Jag har ju faktiskt också en journalistexamen. När jag under sommaren 2016 sade upp mig från min anställning på TT för att lämna journalistbanan så gjorde jag det absolut först och främst för att jag ville jobba närmre människor än vad jag fick göra som journalist. Jag påbörjade en andra universitetsutbildning för att jag ville jobba i klassrum där jag skulle få interagera med människor på en daglig basis, för att jag ville försöka göra samhällsundervisning intressant och engagerande för elever, för att få känna att jag gör någonting viktigt och betydelsefullt. Allt det.

Jag ville bli gymnasielärare på grund av primärt de anledningarna.

Men en faktor som också helt klart spelade in i mitt beslut var hur jag hade upplevt anställningsvillkoren inom den journalistbransch jag verkat inom; hur otroligt fasta tjänster som fördelades och vilken otrolig bitterhet och vilken jobbig svartsjuka som spreds i detta faktums kölvatten. När de fasta och trygga tjänsterna i princip var lika sällsynta som lyckade betalväggslösningar så fanns det alltid hundra andra dags- eller månads- eller halvårslönare i branschen tyckte att de borde ha fått den fasta tjänsten och att det var alldeles förbannat orättvist att den istället gick till den där vikarien, som kanske råkat bli insnärjd i värmen för att någon mellanchef räknat fel på LAS-dagarna.

Det var en mycket otrygg bransch, full av korta vikariat och löst sammansatta projektanställningar, där bara en rabiat dåre till HR-ansvarig skulle utlysa en fast tjänst till en syssla som tvåhundrafemtio inflyttade webbredaktörer skulle kunna samsas om under tvåhundrafemtio på varandra staplade halvårsvikariat.

Och jag tänkte inför min uppsägning och inför mitt pluggande till ämneslärare att jag utan tvekan skulle förlora på bytet vad gäller premiepensionsutveckling och andra vuxenvalutor. Jag visste att jag lade många arbetsentledigade år på en utbildning som jag tänkte skulle ge mig ungefär samma lön och kanske till och med lite sämre status (»pluggar du till lärare?« uttalas med förvånad betoning på sista tre stavelserna i den moderna 2000-talssvenskan) – men att jag skulle komma till en bransch där kommunens anställningskaka var lagom liten men långsiktig och trygg.

Jag hade fel. Jag hade jättefel.

Kommunens kaka är inte liten men säker längre. Den är liten och osäker och den krymper i rasande takt. Marcus Larsson och Åsa PlesnerTankesmedjan Balans har förklarat allt som någonsin behöver förklaras om effektiviseringskraven och hur det påverkar inte bara skolan utan hela välfärden; hur den nyliberala New Public Management-tanken är att allt hela tiden ska kunna bli billigare och bättre genom »effektiviseringar«.

Eller, ska och ska: måste. Med effektiviseringskrav finns inga mjuka målbilder, det finns stenhårda krav. Utbildningsnämnden i Skurup ska spara, den kommunala skolan i Ånge ska göras billigare.

Parallellt med denna utveckling har lärarfacken lyckats få lärarlönerna att öka med hela 38 procent på de tio åren mellan 2009 och 2019, enligt Lärarförbundets tidning Läraren.

– Det har varit en schyst utveckling i tio år, säger Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström till tidningen.

Det är förstås schyst. Det är det. Jättemånga lärare som säkerligen haft alldeles för låga löner har säkert fått bättre löner och säkert har det gjort yrket något mer attraktivt för den som ska välja vad den ska utbilda sig till.

Men att fortsätta fokusera på just höjda löner är urbota dumt, när nyexaminerade lärare går ut och kräver över 40 000 kronor i en svensk skola som går så ekonomiskt tungt att det finns en allt mer akut lärarbrist och ett ökande läraröverskott samtidigt.

Kommunerna har inte råd med behöriga lärare. Så enkelt är det. Och ju mindre andel behöriga lärare som kommunen tvingas anställa, för att klara sin ekonomi – ju ännu mindre andel behöriga lärare måste de aktiebolagsdrivna friskolorna skaffa sig, eftersom det främst är reglagen som bestämmer lärartäthet och lärarlöner (som hänger ihop med behörigheten) som det går att dra i för den som vill göra vinst på den skattefinansierade skolpengen.

Ingen har råd att anställa mig. Svensk skola har inte råd att erbjuda mig en stabil arbetsmarknad. Brist eller inte brist. Akut eller inte akut. Det finns inte pengar nog att fylla alla de platser där det saknas en behörig lärare.

Jag säger inte att Lärarfacken är oduglingar som valt att fokusera mycket på lön, men jag kan tycka att det är konstigt att de under flera år har lagt resurser på att kampanja om det viktiga i att fler ska vilja bli lärare (bland annat under hashtaggen #DärförLärare) och åt att försöka sprida en positiv och härligt peppig bild av läraryrket.

Var det så den fackliga kampen skulle se ut? Res tillbaka till min hemstad Sundsvall, år 1879, och jag tror att några av de fackliga mötesdeltagarna reagerat ifall du slagit fast att »nu är läget så akut att vi måste gå samman, som en man, och sprida en positiv bild av sågverkaryrket«.

Det har funnits andra sätt att bedriva fackförbund. Ett fackförbund ska strida för medlemmarnas sakfrågor, ja: men vad händer när medlemmarnas allra viktigaste kamp är oskiljaktig från andra yrkesgruppers i särklass viktigaste dito?

I Sverige? Ingenting, tydligen. I USA? Rätt så mycket.

Hade jag varit facklig företrädare för svenska lärarfack hade jag inte kunnat undgå att lägga märke till det som hände i Chicago under 2019, när fackförbundet Chicago Teachers Union gick ut i strejk – inte bara för sina egna villkors skull, utan för hela välfärdens villkor. De insåg att för att skolan skulle kunna erbjuda en dräglig arbetsmiljö för lärare så räckte det inte med att bara lärarna fick det bättre; en fungerande skolmiljö krävde pengar till socialarbetare, den krävde pengar till kuratorer, till ventilation, till fungerande datasalar. Den krävde ökade resurser till skolan totalt sett.

Fan: de strejkade till och med mot skolsegregationen, där lärare på de lyckligt lottade övre medelklasskolorna strejkade för att eleverna på de sämre bemedlade skolorna skulle få en mer rättvis livschans via förbättrade utbildningsmöjligheter. Ungefär samtidigt i Sverige ska Lärarförbundet ha satsat tiotals miljoner av medlemmarnas pengar på att reklam-förklara hur viktigt Christer Fuglesang och Martina Haag tycker det är att det finns bra lärare.

Man behöver inte vara The Jacobin-skribent för att tycka att det finns saker att lära sig av från de amerikanska lärarfackets bredare kamp för att rulla tillbaka fyrtio år av skolnedskärningar.

För om inga liknande krafttag tas i Sverige vet jag inte vart det slutar.

»När de obehöriga lärarna blir allt vanligare i klassrummen kan Skolsverige lära av en nyzeeländsk gymjätte.«

(Expressen Ledare, februari 2020)

Det var Jonna Bornemark som spred begreppet »förpappring« till de större läsarkretsarna i sin uppgörelse med NPM-galenskapen härom året: boken Det omätbaras renässans. Det var hon som på ett ypperligt pedagogiskt sätt använde förpappringen som begrepp för att beskriva vår samtids närmast fetischerade krav på att kunna mäta allting ner till minsta beståndsdel.

Redan 2006 lanserade dock Johan Hofvendahl begreppet efter att ha skrivit sin doktorsavhandling om skolans allt mer pappersbundna utvecklingssamtal, som i allt högre utsträckning verkade präglas av att lärare och elever satt och läste högt ur formulär de fyllt i på förhand. I Förpapprande samtal och talande papper slår Hofvendahl fast följande:

» … ju mer förpappring ett samtal genomgår, desto mer närmar man sig det läget att samtalet kan ersättas av ett utbyte av papper (brevledes eller digitalt) snarare än att berörda parter behöver ha med varandra att göra ansikte-mot-ansikte.«

Jag har redan försökt skriva en lång text om min rädsla för att det verkliga ansikte-mot-ansikte-mötet (det där jag sökte efter när jag lämnade mitt journalistiska skrivbord) håller på att bli hopplöst omodernt i en ekonomiskt pressad skola, där många gärna skulle rulla ut distansundervisning som en kostnadseffektiv lösning.

Expressen Ledare föreslog för ett år sedan, under rubriken Kanske ”Bodypump” kan lindra lärarbristen (jo), att svensk skola i dessa kärva ekonomiska tider borde titta på hur gymkedjan Les Mills lyckats lansera träningsformerna »Bodypump« och »Bodycombat« genom att låta några få men otroligt skickliga gyminstruktörer spela in sig själva när de genomför dessa till perfektion utmejslade träningspass. Därefter kan själva videon spridas över världen i ett färdigpaketerat och proffsgodkänt dvd-format, till glädje för såväl träningsfanatiker världen över som för Les Mills bokslut.

Kanske skulle svensk skola, som saknar legitimerade lärare men säkert inte fina pedagogiska idéer hos de allra bästa lärarna, »kunna skapa färdiga ”lektionspaket” à la Bodypump?«, föreslog Expressens ledarsida.

Ganska precis ett år senare, i januari 2021, tittade jag in på Arbetsförmedlingen och sökte efter jobb som skulle kunna lämpa sig för en legitimerad samhällskunskapslärare. Jag fann ett enda, från Lektionsakuten.com: en sajt som – just det – paketerar färdiga videolektioner från legitimerade lärare, som skolorna kan använda så fort det uppstår en schemateknisk eller ekonomiskt hål i elevernas skoldag.

En titt på deras hemsida säger följande: Expressen hade rätt. Les Mills-ifieringen av svensk skola har säkerligen börjat.

Billigare än så blir det nog knappast heller. Till sist kan kanske några inspelade lektioner i varje ämne, från några få uppburna och utvalda lärarstjärnor, täcka upp alla hål i de kommunala budgetarna. Om vi har några riktigt erfarna gamla lärare där ute som hänger mot fallrepet kan det vara dags att så snart som möjligt hala fram Lektionsakuten.com-kameran:

Den här våren läser jag de sista högskolepoängen innan jag får behörighet mot gymnasiet även i mitt andraämne svenska, efter att ha skyndat mig ut så fort jag kunnat från lärarprogrammet förra våren, i den naiva tron om att det fanns en massa lediga lärarjobb där ute för den som viftade med ett examensbevis och en legitimation.

Det gör det verkligen inte.

Jag vill gärna jobba extra också, vid sidan om studierna, men som känslan är nu skulle jag ha enklare att hitta något inom den hopplöst otrygga journalistbranschen än jag har inom det påstått akuta bristyrke jag skyndsamt har examinerat mig ut i.

Get a job? Just get a job? Why don’t I strap on my job helmet and squeeze down into a job cannon and fire off into job land, where jobs grow on jobbies?

I början av sommaren, när jag först märkt av hur tuff konkurrensen var om de kommunala tjänsterna och just börjat fila på mitt första passionerade kärleksbrev till skolföretaget Maestro, så minns jag att jag skämtade med några andra lärarstudenter (som snart ska ut i yrket) om hur man kanske till slut sitter där i vänthallen på T-Centralen med en leasad Learnify-ryggsäck full av pennvässare och radergummin, redo att cykla ut på något kort vikariegig i någon kranskommun.

Nu… skämtar jag inte längre. Det närmsta jag har ett uppdrag inom svensk skola just nu är min möjlighet skriva in mig här, via den här annonsen som ligger och skvalpar på Platsbanken och som riktar sig till mig som just legitimerad lärare:

Att få arbeta »flexibelt« hos Gignation.

Det berättades det aldrig om i #DärförLärare-kampanjen, att det som väntar en examinerad och legitimerad lärare efter fullföljt ämneslärarprogram är antingen en väldigt saftig lön om du lyckas Estonia-klättra dig överst i högen av arbetslösa lärare och säkra dig en kommunal tjänst – eller detta:

Det skriks inte efter mig som nyexaminerad. Det ropas inte efter att få se mitt CV, hur väl jag än packar det med högskolepoäng eller erfarenheter. Allt som hörs ute på marknaden är en tre ord lång uppmaning, till alla som naivt drömt om en bransch med trygga och tråkiga tjänster:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamfilter *